&&000 SWEDEN  4TH, 5TH AND 6TH GRADES   1990S           SWEDEN-456-90S.TXT
RE-OCR’D 31 MAY 05  
SAVED AS UTF-8
28 PAGES OF XEROXS FROM grades 456 BOOKS
EDITED 6 june 05 -- but not proper names

&&111

=6
Det hade blivit kolmörkt ovanligt tidigt på denna årets sista eftermiddag. Svarta moln hade fördunklat himlen och en snöstorm svepte sedan flera timmar genom Döda Parken.
Ingenting rörde sig inne i Villa Mardröm - utom det flackande återskenet av brasan som med gröna flammor brann i den öppna spisen och försänkte trollerilaboratoriet i ett spöklikt ljus.
Urverket i klockan på spiselkransen satte rasslande igång. Det var ett slags gökklocka, men det var bara det att det konstfulla spelverket föreställde en öm tumme, som en hammare slog på.
"Aj!" sa den. "Aj! - Aj! - Aj! - Aj!"
Klockan var således fem.
I vanliga fall blev trolleridirektör Belsebub Kvackman alltid på utomordentligt gott humör av att höra den slå, men denna nyårsafton kastade han en snarast misslynt blick på den.
Ende, Sju timmar till midnatt

Arbetsboken  =15.
I några av inledningarna får vi reda på hur personerna ser ut. Vilka?
Öppna era bänkböcker och se efter hur de börjar. Där kanske fi uns andra typer av inledningar.
 Ta fram dina egna texter, både utkast och färdigbearbetade, -_ och se efter hur du brukar börja.
Välj en egen text och skriv tre olika förslag på inledningar. Ett knep är att tänka efter hur du skulle vilja ha öppningsscenen om du gjorde en film av den texten. Läs upp för varandra och diskutera.

=23

Kring fanan må vi samlas, gossar, ja, samlas än en gång.
För friheten vi höja vårt stridsrop.
Laura kände lust att ropa, hon också. Men försiktigt tittade mamma in genom det runda hålet i segelduken.
- Charles, sade mamma, Laura är klarvaken. Hon kan inte somna vid sån musik.
Pappa svarade inte, men fiolens röst förändrades. Mjukt och glidande började den på en lång, svingande rytm som liksom gungade Laura varsamt.
Hon kände ögonlocken falla ihop. Hon böljade driva över ändlösa vågor av präriegräs, och pappas röst följde henne sjungande.
Ro bort, ro bort över blånande våg!
Så lätt är kanoten, så lätt är vår håg, som fjädrar vi gunga på böljornas stig.
I mörker och ljus vill jag vandra med dig.

=25

Äntligen var han på väg. Äntligen höll han på att bli inblandad. Hans mamma hade ingen anledning att vara orolig. Han skulle inte lägga av med studierna. Han skulle återvända till dem och se till att han klarade sig bra i examen. Därför det skulle bevisa vad slags person han var och ge honom självförtroende så han kunde tala och få män iskor att lyssna.
Men först måste han hitta Herald. Det fanns så många frågor han måste ställa, så många svar han behövde. Och nu visste han att Herald var den människa som kunde ge honom svaren. Herald som hade lämnat skolan tomhänt. Herald som hade egen erfarenhet av orättvisor. Herald som var stolt över att vara svart. Tillsammans kunde de verkligen uträtta något.
En darn-iiug av upphetsning for genom hans kropp. Han ökade stegen. Han kände att för honom hade kampen just börjat.
Jones, Kravaile'


"Ett brev betyder så mycket!" hade posten som reklam för några år sedan. Visst är det rätt. Ett brev, som ligger och väntar när man kommer hem från skolan, kan pigga upp den tröttaste och tristaste dag. Om det är ett trevligt brev, vill säga.
Rekord i brevskrivning
I Guinness rekordbok kan vi läsa om rekord i brevskrivning. Den längsta brevskrivningen vi känner till varade =175 år. Det var två kvinnor som skrev brev mellan Tasmanien och England från den =11 november =1904 till den =24 december =1979. Det längsta brev man känner till innehöll =1 =402 =344 ord. Det var en engelsman som skrev det till sin fru. Han höll på i två år. Det minsta svenska brevet skickades från Mölndal den =17 januari =1990 av Christian Andersson. Det var bara =18, =5 x =23 mm stort, ungefär som ett frimärke. Trots att posten inte tillåter mindre brev än =90 x =140 mm kom det fram till mottagaren. Gamla brev kan bli värdefi,lla. För några år sedan såldes ett brev, skrivet av en amerikansk president, för =36000$. Det är historiens dyraste brev.

=28

Det är bara något som vi förstår av Leighs brev, som t ex i detta:
=12 december

Henshaw,
Jag blev förvånad närjag fick ditt vykort från Wyoming för jag trodde att du bodde i Alaska.
Oroa dig inte. Jag har fattat. Du har inte tid att besvara brev. Det är okej för min del, för jag är glad åt att du håller på att skriva en bok och hugger ved för att hålla dig varm.
Det hände nåt trevligt i dag. När jag stod och hängde bakom buskarna vid skolan och väntade på att det skulle bli tio minuter före första ringningen tittade jag på hur mr Fridley gjorde när han hissade flaggorna. Jag kanske borde tala om att staten Kaliforniens flagga är vit med en brun björn i mitten. Först gjorde mr Fridley fast amerikanska flaggan vid fallet (nu vet j ag att flagglina kan heta så) och sedan gjorde han fast Kaliforniens flagga under. När han hissade upp dem till toppen av flaggstången kom björnen upp och ner med fötterna i vädret. Jag sa: "Hallå, mr Fridley, björnen är upp och ner."
Här är det nytt stycke för fröken Martinez säger att det ska vara nytt stycke när en annan person talar. Mr Fridley sa: "Jaha, minsann. Vad säger du om att vända den rätt?"
Så jag halade ner flaggorna, vände björnflaggan rätt och hissade upp båda flaggorna igen. Mr Fridley sa att jag väl kunde komma några minuter tidigare till skolan om morgnarna och hjälpa honom med flaggorna, men det vore bra om j ag slutade gå baklänges för det gjorde honom nervös. Så nu behöver jag inte gå riktigt så långsamt. Det känns trevligt att ha nån som lägger märke till mig. Ingen stal nåt av min lunch i dag för jag åt upp den på väg till skolan.
Jag har tänkt på vad du skrev på vykortet om att föra dagbok. Jag kanske prövar på det.

=32


Med vänlig hälsning Leigh Botts

TALA, LÅSA, SKRIVA

Vilken är din favoritfärg?
Gör en lista över allt du kan komma att tänka på som har din favoritfärg.
Skriv vackra, roliga, målande eller spännande meningar om orden på din lista.
Flytta om och sätt ihop meningarna till en dikt. Du behöver inte ta med alla meningarna.
Sätt upp dikten på ett papper eller gör ett collage som naturligtvis har den rätta färgen.
Du kan också skriva en dikt om en enda sak på din lista, eller en massa olika dikter om allt möjligt på listan.
Bokstavsrim
"Alfabetets användning anar aporna aldrig."
å heter en bok av Alf Henrikson. Den är en ABC-bok med en rad eller vers till varje bokstav. Se efter om boken finns i ert bibliotek.
När man skriver bokstavsrim ska alla ord börja på samma bokstav. Några småord som t ex att, och, ni, det, min kan få finnas med, även om de inte börjar på rätt bokstav.
Så här skrev Linda och Annika på bokstaven R:
Ronja Rövardotter rövade rumpnissarnas roliga rumpunge. Rumpnisseungen ropade rätt' rått: - Riddare, riddare rädda mig! Riddarna ropade till rumpnisseungen:  Riddarna rider och räddar dig.
- Riv och rök, röt riddarhövdingen Rickard Rullesson raskt och red rakt mot Ronja Rövardotters rövarkula.
Arbetsboken s =18.

=38

När du har studerat och läst många bilderböcker är du mogen att göra en egen. Bestäm för vem du ska skriva. Det kan t ex vara till barnen i en lågstadieklass, en förskolegrupp eller ett syskon.
Bestäm vad din bok ska handla om. Planera din bok på en tankekarta eller gör planerna i huvudet. Titta bland de texter som du redan har skrivit. Det kanske finns något som skulle passa till en bilderbok.
Skriv din berättelse. Vänta med bilderna, men tänk på att de kan vara till hjälp.
Läs upp på vanligt sätt och få hjälp med innehållet. Det viktiga är att det blir en bok som du själv är stolt över och som mottagaren kommer att tycka om.
Bestäm storlek och form på din bok.
Dela upp din berättelse i sidor eller uppslag. Om du har gjort en tankekarta blir det ofta så att varje ide på tankekartan får en egen sida.
Innan du börjar måla och renskriva ska du titta i några bilderböcker igen för att se hur text och bild kan placeras på olika sätt. På s =311 arbetsboken kan du få hjälp med att planera din bok.
Läs din bok högt för den eller dem som ska få den.

=49

de den mot fönstret. Glaset splittrades. Vinden kom infarande i rummet så att gardinen lyftes högt upp mot väggen, och fågeln var borta.
Pojken hörde sina föräldrar ropa nerifrån gatan.
Han sprang ut i hallen, hittade strömbrytaren i mörkret och knoppen på dörrlåset. Han slängde upp ytterdörren och sprang emot föräldrarna.
Han skrattade, så glad var han att de hade kommit. Men de grälade. Deras fina ytterkläder var våta av blomvatten.
- Vad är meningen med det här? frågade pappan. Varför är fönstret sönderslaget?
- Och min kappa! Titta bara! utbrast mamman.
- Nattfågeln var vid fönstret, sa pojken. Nattfågeln hackade på fönstret med näbben.
- Dumheter! sa pappan. Vi hade glömt nyckeln, och du hörde inte när vi ringde på dörren. Så vi knackade på ditt fönster med en träribba från bygget här bredvid.
- Det var nattfågeln, det är säkert! sa pojken.
Det var nattfågeln! Men föräldrarna förstod inte.
De fortsatte att gå ut om kvällarna och lämnade pojken ensam. Han var fortfarande rädd, han hörde fortfarande prasslandet och
rasslandet och knackandet. Men det var inte så farligt.
För nattfågeln kom aldrig mer tillbaka, den hade hanjagat bort.
Han hade själv jagat bort den, han alldeles ensam.
Diskutera följande frågor i klassen eller i grupper.
Vad skulle du ha gjort i pojkens ställe? Berätta om du har upplevt något liknande.
Varför förstår inte pojken att det är hans föräldrar som kommer? Vad tror du att författaren vill säga med den här berättelsen? Vad tycker du om slutet? Motivera ditt svar.

=53


Läs den här något förkortade sagan och tänk efter vilka sago
- drag som finns med.
Tre starka kvinnor
För länge sedan bodde l japan en berömd brottare. En dag var han på väg till huvudstaden för att brottas inför kejsaren. Han gick vägen framåt på ben, stadiga som smärre trädstammar. I sju timmar hade han vandrat och skulle förmodligen kunna vandra sju timmar till utan att bli trött.
Detta var på hösten, himlen hade en kall, vattenblå färg och luften var kylig. I middagssolen lyste träden längs vägkanten röda och gula.
Brottaren gick och gnolade, pom pom pom, i takt med sina långa kliv. Vinden blåste genom hans tunna, bruna klädnad och han hade inget svärd vid sidan. Han var stolt över att inte behöva något svärd, inte ens på de mörkaste och ensligaste platser. Den iskalla vinden kändes inpå bara kroppen och erinrade honom om att få skräddare skulle ha kunnat tillverka varma och dyrbara kläder till en man som var så kraftig och storväxt. Han kände sig som den brottare han var- stark, frisk och ganska självbelåten.
Plötsligt hörde han ett svagt vattenbrus bortom träden och förstod att han kommit till en flodbank. Han gnolade högre än förut, eftersom han älskade att höra sig egen röst och att försöka överrösta det framrusande vattnet.
Han tänkte: Jag kallas alltid Eviga Berget emedan jag är en så skicklig brottare - och storväxt därtill. Jag är verkligen en stilig och modig karl, fast jag trots allt är alldeles för blygsam för att kunna medge det.
Plötsligt fick han syn på en flicka som måste ha kommit från floden, för hon hade en vattentunna på huvudet. Händerna med vilka hon höll tunnan var små, och hon hade en grop i båda tummarna alldeles vid knogen. Det var en rundnätt flicka, med.

=56


hoppades också att det skulle vara nyttigt för den gamla kvinnans reumatism.

Han blev starkare och starkare men var knappast medveten om det själv. Mormor kunde alltjämt utan svårighet kasta honom upp i luften - och fånga honom igen  utan att hennes älskliga leende förändrades.

Han glömde totalt att han, på andra sidan dalgången, betraktades som en av Japans styvaste brottare och kallades Eviga Berget. Hans ben, som tidigare varit grova som stockar, var nu att likna vid pelare. Hans stora händer var hårda som sten, och när han knäppte med knogarna lät det som när träden splittras under kalla nätter.

Ibland utförde han en övning som japanska brottare brukar träna - han lyfte sin ena fot högt över marken och satte ner den med ett brak. Då brukade folket i närliggande byar titta upp mot
=0
vinterhimlen och säga till varandra: "Så konstigt! Aska så här sent på året!"

Snart blev han lika skicklig som mormor när det gällde att dra upp träd. Han kunde till och med kasta dem, men ännu inte särskilt långt. En kväll, efter nästan tre månaders övningar, brottades han med mormor och höll henne nere i en halv minut.

"Hejsan!" Hon reste sig med ett kluckande skratt och log med hela ansiktet så varenda rynka syntes. "Det hade jag aldrig trott!"

Mani-me pep av glädje och slog sina armar om honom - försiktigt, då hon var rädd för att knäcka några av hans revben.

"Bravo, bravo! Så stark du är", sa hennes mor, som just kommit tillbaka från fälten, kånkande på kon som vanligt. Hon ställde ner kon och klappade brottaren på ryggen.

Nu var de ense om att han borde kunna visa sin styrka inför kejsaren.
Innan Eviga Berget gav sig av friade han till Maru-me, som naturligtvis sa ja. Hennes mor sa till honom att ta med sig kon och sälja henne på vägen och köpa ett vackert sidenbälte för pengarna. Bältet skulle han bära till minne av de tre starka kvinnorna under brottningarna.

=59

det inte tenn nog; han stod ändå lika stadigt på sitt enda som de andra på sina två, och det är just lian, som blir märkvärdig.
På bordet, där de ställdes upp, fanns många andra leksaker, men det som mest föll i ögonen var ett fint slott av papper. Genom de små fönstren kunde man se rakt in i salarna. Utanför stod små träd runt omkring en spegel, som skulle föreställa en sjö. Svanar av vax simmade på den och speglade sig. Det var så nätt alltsammans, men det nättaste var dock en liten fröken, som stod mitt i den öppna slottsdörren; honvar 'också utklippt av papper, men hon hade en kjol på sig av den klaraste linong och ett litet smalt blått band över axeln liksom ett gehäng; mitt i det satt en skinande paljett, lika stor som hela hennes ansikte. Den lilla fröken sträckte ut båda sina armar, för hon var en dansös, och så lyfte hon sitt ena ben så högt i luften, att tennsoldaten inte kunde upptäcka det utan trodde, att hon bara hade ett ben som han själv.
"Det skulle vara en fru för mig!" tänkte han. "Men hon är mycket förnäm, hon bor i ett slott, jag har bara en ask, och den är vi tjugofem om, det är inte en plats för henne! Men jag får ändå försöka bli bekant med henne." Och så la han sig så lång han var bakom en snusdosa, som stod på bordet, där kunde han riktigt titta på den fina lilla damen, som fortsatte stå på ett ben utan att tappa balansen.
Fram emot kvällen kom alla de andra tennsoldaterna i sin ask och folket i huset gick till sängs. Nu började leksakerna leka, både bjuda främmande, föra krig och gå på bal. Tennsoldaterna skramlade i asken, för de ville vara med, men de kunde inte få av locket. Nötknäpparen slog kullerbyttor, och griffeln förde ett liv på tavlan; det var ett spektakel så att kanariefågeln vaknade och började prata med, på vers till på köpet. De enda två, som inte rörde sig ur stället, var tennsoldaten och den lilla dansösen; hon höll sig så rak på tåspetsen och med båda armarna utsträckta. Han var lika ståndaktig på sitt enda ben, hans ögon vek inte ett =ogon.

=66

TORILL THORSTAD HAUGER
giftiga växter och nio slags stormar och oväder.
Allt hos spågumman var otäckt och skrämmande.
Ändå ropades det från alla håll och kanter på jarlasätet att spågumman hade kommit. För även om de var rädda för henne och nästan blev lika skrämda av henne som av dödsgudiunlnan Hel, visste de att ingen annan var så klok. Hon var sierska och kunde se in i framtiden och bara hon visste vad som skulle bli varje enskild människas öde. Folk strömmade ut ur alla husen, både husbondfolket själva och härmännen och trälarna. - Spågumman kommer! Hon gick från gård till gård genom hela riket. Bara en gång om året var hon här på jarlasätet.
Den gamla sierskan stannade på gårdstunet och andades tungt. Hon torkade svetten ur pannan. Så började hon stirra på dem som stod omkring henne och de flesta vek undan, för det var som om hon skickade ut glödande pilar med sin genomborrande blick. Hon såg på de kraftiga krigarna och på de unga flickorna, på de gamla trälarna och på barnen som stack fram nyfikna och smutsiga ansikten. Det var ingen som vågade säga något högt. Ändå hördes den svaga viskningen högre och högre, nästan som en bisvärm runt henne:
- Spå oss! Berätta om våra öden! Hur kommer nästa år att bli? Blir det krig eller fred, lycka eller olycka?
Men den gamla stannade bara till ett ögonblick. Hon grep om staven med en knotig, gul hand. Dörren stod öppen till j arlens hall. Det var dit hon skulle. Där inne skulle hon förse sig av gästabudsmaten och efteråt skulle hon tyda tecken och varsel i ångorna från grytan.

I boken finns ingen bild på den gamla spåkvinnan. Måla var
sitt porträtt av henne. Följ beskrivningen noga!

=73

-Jag borde väl inte ha gjort det, sa han förläget och lämnade tillbaka bågen.  Men när jag bodde hemma på Irland var det det härligaste jag visste att skjuta med pil . Sigurd stirrade häpet på rödluggen. Och med ens var det som om han inte längre såg den trasiga tröjan och de smutsiga fötterna i fottrasorna.
- Följ med längre in i skogen, sa han plötsligt, och kilade bort till stigen. Jag ska visa dig en glänta med en stor ek. Där kan vi tävla i pilbågsskjutriizig om du vill!
Utan ett ord följde trälen efter. Mellan stammarna var marken översållad med blå och vita blommor och spirande gräs som doftade vår.
Men så reste sig Sigurd och fattade bågen. Modern skulle inte bli glad om hon fick veta att han höll ihop med trälar och fattigfolk. Han vände ryggen till och slängde sig upp på hästen.
- Kom tillbaka i morgon, ropade Reim efter honom. - När solen har gått ner!
Det hände något med Sigurd efter den dagen.
När han red hemåt visste han att han nog aldrig hade varit så glad. Det var som om hjärtat gjorde vilda hopp inne i bröstet. Och det bara för att han hade träffat en rödhårig, irländsk trälpojke!
Ur Sigurd Drakdräparen
_ När ni har läst de båda texterna kan ni samtala kring dessa
Det är vår. Hur påverkar det de bägge pojkarnas humör? Hur känner de sig när de skils åt? Vad är det för problem med deras vänskap? Varför borde inte Reim visa att han kunde skjuta så bra med båge?
Vi får veta lite grann om hur pojkarna ser ut och hur de är klädda.
Beskriv dem!

=78

och försök somna om.
Men flickan var fortfarande kissnödig och gick ned för trappan
=igen.
Nu såg hon ingen hand, utan hon gick till toaletten och kissade. När hon kom upp till sitt rum, såg hon att den gröna handen låg på hennes täcke.
Nu blev flickan verkligt rädd. Hon sprang in och väckte mor
mor och ropade: - Mormor, mormor! Det ligger en grön hand på mitt täcke! Men mormor svarade bara sömnigt. - Det inbillar du dej säkert bara. Gå och lägg dej och försök somna om.
Flickan var mycket rädd, men gjorde som mormor sade. Hon gick tillbaka till sitt rum, kröp ner i sängen och försökte att inte titta
på den gröna handen som låg på täcket.
På morgonen skulle mormor väcka flickan för att hon skulle gå till skolan. När mormor korni i hennes rum, låg flickan död i sin säng. På nattduksbordet bredvid sängen låg en grön hand. Den skimrade lite grann, som om den var självlysande.
Efter begravningen städade mormor flickans rum. Då slängde hon den gröna handen i soptunnan. Nästa morgon låg den på nytt på flickans nattduksbord.
Då tog mormor ut den i trädgården och brände upp den i grillen. Nästa morgon låg den gröna handen på nytt på flickans
nattduksbord. Den var inte så mycket som svedd en gång.
Då bar mormor in handen till sin granne. Det var en kvinna som var religiös. Hon lade handen på en vit handduk på köksbordet. På ena sidan lade hon Bibeln och på den andra psalmboken. Sedan började hon läsa böner och andra religiösa ord. Då blev
handen till aska. Kvinnan vek ihop handduken med askan och grävde ned den i trädgården.
När mormor gick hem, såg hon, att hon hade fått ett svart kors inuti vänster hand. Det korset gick aldrig bort.

&&000 
SVEA
SVENSKA FÖR MELLANSTADIET
Kristin Hallberg Staffan Nyström Annika Perlöv
BIBLIOTEKET
Almqvist & Wiksell Förlag

&&111  Jag är under ditt fönster! Min ring! Jag vill ha tillbaka ringen som du har stulit från mig! Frun skrek till.
- Kära man, vad kan det där vara?
Och mannen svarade:
- Lugn, kära hustru. Det ger sig snart iväg. Men rösten kom närmare och närmare.
- Jag ger mig inte iväg. Jag är utanför dörren till ditt
rum. Min ring! Jag vill ha tillbaka ringen som du har stu
lit från mig!

Frun skrek till igen.
- Kära man, vad kan det där vara?
Och mannen svarade:
- Lugn, kära hustru. Det ger sig snart iväg. Men rösten kom närmare.
- Min ring! Jag vill ha tillbaka ringen som du har stulit
från mig! Jag ger mig inte iväg. Jag är under sängen nu
och alldeles nära dig.
- Kära man, skrek frun, vad kan det där vara?
Och mannen svarade:
- Lugn, kära hustru. Det ger sig snart iväg. Men rösten kom ännu närmare.
- Min ring! Jag vill ha tillbaka ringen som du har stulit
från mig! Jag ger mig inte iväg. Jag är uppe på sängen nu
och alldeles, alldeles intill dig.
Frun drog upp täcket över ansiktet. Hon skakade av
skräck.
- Kära man, vad kan det där vara?
- Lugn, kära hustru. Det ger sig snart iväg.

=6

Pojken blev stel av skräck. Så ringde det igen.
Det ringde och ringde.
Så blev det tyst, en lång stund var det alldeles tyst.
Sen krafsade det på husväggen. Det var fågeln! Nu klättrade den med klorna uppför husväggen. Nu var den vid fönsterblecket. Och nu knackade den med näbben på rutan! En gång, två gånger, om och om igen och allt högre, och snart skulle rutan gå sönder, snart skulle fågeln hoppa in i rummet!
Pojken tog en blomvas från bordet bredvid sängen. Han kastade den mot fönstret. Glaset splittrades. Vinden kom infarande i rummet så att gardinen lyftes högt upp mot väggen, och fågeln var borta.
Pojken hörde sina föräldrar ropa nerifrån gatan.
Han sprang ut i hallen, hittade strömbrytaren i mörkret och knoppen på dörrlåset. Han slängde upp ytterdörren och sprang emot föräldrarna.
Han skrattade, så glad var han att de hade kommit. Men de grälade. Deras fina ytterkläder var våta av blomvatten.
- Vad är meningen med det här? frågade pappan. Varför är fönstret sönderslaget?
- Och min kappa! Titta bara! utbrast mamman.
- Nattfågeln var vid fönstret, sa pojken. Nattfågeln hackade på fönstret med näbben.
- Dumheter! sa pappan. Vi hade glömt nyckeln, och du hörde inte när vi ringde på dörren. Så vi knackade på ditt fönster med en träribba från bygget här bredvid.

=10

Erik smög mot den andra graven. Det hade regnat och gångarna mellan gravarna var så leriga att stövlarna sjönk i gyttjan. Det var omöjligt att ta sig fram där utan att bli upptäckt. Erik försökte hoppa från grav till grav. Han visste inte vilka det var gräsmatta på och vilka som var grusbelagda.
Hjärtat bultade i bröstet på honom när han hamnade på grus och det lät som ett helt kompani. Han stannade och lyssnade med hela sin spända kropp. Kpisten var fortfarande osäkrad. Han var osäker på om han ens var på väg i rätt riktning.
Till slut kom han trots allt fram till graven och hann just ställa sig under tallen när han hörde stegen. De kom från östra grinden.
Det var inget tvivel om saken. Stegen närmade sig. Vad skulle han göra? Helst av allt ville han fly, komma därifrån. Men Kaspos bestämda order höll honom kvar. Andras liv stod på spel om han svek. Och hans pappa, var fanns han nu?
Erik fattade ett djärvt beslut. Han kröp snabbt fram till graven och drog kransar och blommor över sig. Kpisten lade han på magen med fingret mot avtryckaren. Och så låg han alldeles stilla. Det var två män. Den ene hade kpist i handen och den andre mest troligt en pistol. De ställde sig så nära graven att Erik kunnat ta dem i benen.
De stod tysta ett tag. Sedan började de samtala i viskande ton. De talade olika dialekter. Mannen med kpisten var från svensk-finska gränsen, en av traktens många bolsjeviker. Den andre talade mjukt och sjungande, nästan med samisk brytning.


=20

och ryckte på axlarna. "Jag för min del tar då aldrig frivilligt på mig en sådan mackapär."
"Det är ingen som tvingar er", svarade kapten Nemo.
Kaptenen kallade på två besättningsmän, som hjälpte oss med de tunga, vattentäta dräkterna, som var tillverkade av sömlöst gummi. Det var som att ta på sig en rustning, på samma gång smidig och styv. Dräkten bestod av byxor och skjorta. Byxorna avslutades med ett par tjocka kängor med blysulor. Skjortan var fodrad med kopparlameller som bildade ett slags harnesk, som skyddade mot vattnets tryck och lät lungorna arbeta fritt; ärmarna avslutades med ett slags smidiga handskar, som inte alls hindrade handens rörelser.
Snart stod kapten Nemo och jag iförda dessa dykardräkter. Nu återstod bara att stoppa våra huvuden i hjälmarna. Men först ville jag se lite närmare på de gevär vi skulle vara utrustade med.
En av de båda karlarna lämnade mig en enkel bössa med mycket stor kolv, tillverkad av stålplåt och tydligen ihålig. Den tjänstgjorde som reservoar för den komprimerade luften, som släpptes in i pipan med hjälp av en klaff, manövrerad med ett slags hane. En behållare för projektilerna var infälld i kolvens tjockaste del. Den innehöll ett tjugotal elektriska kulor, som automatiskt matades in i pipan en och en genom en fjäder. Så snart en kula var avlossad, låg nästa färdig att fyras av.
"En fulländad bössa, kapten Nemo", sade jag. "Det ska bli mig ett nöje att få pröva den. Men hur tar vi oss ut till havsbottnen?"

=32

UPPFINNINGAR OCH UPPTÄCKTER

var uppblandat med. Sedan kunde hon flytta in i laboratoriet och fortsätta.
Självlysande pulver
=1902 lyckades Marie äntligen. Hon hade fått fram ett tiondels gram radium. Det såg ut ungefär som salt och i mörker lyste det av sig självt! När Marie och Pierre kom till sitt skjul sent på kvällen såg de hur det sken ur en skål på ett bord. Så stark var strålningen från radiumet.
Några år senare dog Pierre i en olycka. Marie fick ensam ta emot =1911 års Nobelpris i kemi. Marie blev berömd och firad. Men hon var blyg och ville inte alls bli känd och rik. Hon ville bara ha tillräckligt med pengar för att kunna fortsätta forska.
Alla pratade om hur bra radium var. Strålarna kunde döda cancertumörer och bota många sjuka människor. Ingen visste då att det också var väldigt farligt.
 	Dog av strålningen
	
	Marie åldrades snabbt. Hen
	nes händer var sönderbrända
	och hon såg tidigt ut som en


 gammal gumma. Hon hade arbetat med farliga ämnen i många år, utan handskar eller skyddskläder. När Marie
	var =67 år dog hon av blodcancer, cancer, orsakad av radioaktiv strålning.
Strålande anteckningar
Den som idag vill titta i Marie Curies anteckningsböcker böcker kan gå till Nationalbiblioteket i Paris. Men innan man får se dem måste man skriva på ett papper. Där står att biblioteket inte
 ar ansvar för den farliga
	strålning som kan komma från böckerna. De har blivit
 radioaktiva efter alla år som Marie arbetade med farliga
 mnen och strålar. Och de
 an skicka ut strålar i flera
	tusen år.

=52 

UPPFINNINGAR OCH UPPTÄCKTER

ganska härligt. En dag när vi satt där, knastrade det på grusgången bakom oss. Det var en kille och en tjej som kom. Vi kände igen dom. Dom är femton år och hon heter Tobban och han heter Slipsen för att han brukar ha så fula slipsar.
Nu hade dom blivit kära i varann och gick och pussades precis hela tiden. Vi tyckte dom var urfåniga. Hon såg alldeles förstörd ut, när hon tittade på honom, och varje gång dom råkade se varann i ögonen, måste dom pussas.
Vi började skratta för fullt och kastade kottar på dom. Då gick dom fortare in mot skogen. Men vi gick efter, vi stod inte ut med att se hur dom larvade sej.
Varje gång dom stannade och tänkte pussas, skrattade vi högt och slängde mer kottar.
Till slut blev dom väldigt arga, för det gick inte att smita ifrån oss. Tobban var illröd i ansiktet och Slipsen också.
"Jävla ungar!" skrek dom. "Stick hem till mamma!"
Sen tog frukostrasten slut och vi måste tillbaks till skolan. Men i morron ska vi smyga på dom igen!


Jag undrar när mina bröst ska börja växa fram. Varje morron tittar jag om dom inte har växt lite under natten, men det har dom aldrig. Snart är det bara jag som inte har några! Till och med på Spettan och Stora L har dom börjat växa fram nu. Och Ingrids syns redan utanför kläderna!
Som tur är, har inte Cissi några bröst heller, men om dom börjar växa fram på henne, så blir jag tokig.

=1

En dimmig morgon i november satt han som vanligt längst bak i bussen på väg till skolan.
Redan när bussen saktade in vid den där hållplatsen upptäckte han något rött, något rött som inte brukade finnas där, och när den rödhåriga flickan med den mossgröna bomullsjackan stigit ombord tyckte han att hon lyste upp hela bussen.
Ja, så hade det varit första gången han såg henne. Visste han redan då att hon var Hjärtans Fröjd?
Kanske visste han det. Han satt i alla fall och stirrade och spanade under hela resan för att få en skymt av henne där hon stod långt framme i den fullpackade bussen, och när han hoppat av vid Torget rusade han fram längs bussen för att hinna se henne utifrån innan bussen körde vidare.

Från den morgonen var han fylld av en längtan. En längtan han aldrig hade känt förut, och som inte hade något annat mål än att hon, flickan med det röda håret, skulle vara med bussen när han åkte till skolan.
Snart upptäckte han att hon åkte med samma buss som han varje måndag-, tisdag- och torsdagsmorgon.
På väg hem från skolan såg han henne aldrig. Han visste inte vart hon åkte, han visste inte vad hon gjorde på dagarna, han visste inte vem hon var, vad hon hette, var hon bodde. Han visste bara att hon fyllde honom med en längtan.
Helgerna var nu plötsligt alltför långa.
Onsdagar och fredagar var dåliga.
Måndagar, tisdagar och torsdagar var bra förstås, men.

=2

Rött hår, bruna ögon och mossgrön jacka.
Röd, brun och grön var flaggan i hans drömrike.
Och varje måndag, tisdag och torsdag fanns hon där i
verkligheten och lyste upp hans morgon och hans liv.

å kom en onsdag:
Han hade blivit ledig från engelskan de två första timmarna och åkte inte in till skolan förrän halv tio.
Bussen var nästan tom.
Han var så oförberedd, det var ju onsdag, så han upptäckte henne inte förrän hon redan var uppe på bussen och på väg rakt emot honom.
Gode Gud om du finns låt henne sätta sej bredvid mej, tänkte han, Gode Gud låt henne nej förresten, nej, jag ångrar mej, nej inte bredvid men, nej, nej. Hon satte sej snett framför honom.
Han andades ut och började stirra på hennes hår, hennes nacke, hennes öra. Bara några decimeter ifrån honom. Hennes öra. Hans hjärta fylldes av ömhet. Nästan vemod. Hennes öra såg så ömkligt ut, litet och ensamt och med små mjuka veck. Nacken och ryggen tillhörde en stolt ung kvinna, men örat var ett litet flicköra.
Han satt där och bara stirrade på hennes öra tills hon plötsligt reste sej vid en hållplats och steg av.
Han såg sej vilset omkring. Han hade missat Torget, han hade åkt genom halva stan, han skulle komma en halvtimme för sent till matten, och magister Knutsson skulle stirra surt på honom och ge honom två sidor extra i läxa.
Men det var det värt.

=3

stammade han och förstod ännu mindre. Var  varför skulle jag kalla dej anka? Jag skulle jag
skulle aldrig kalla dej anka.
- Inte? log hon. Varför inte det?
Nej, han förstod inte nånting nu: Varför stod hon här
mitt framför honom i en krängande buss, flickan han ald
rig pratat med men tittat på i flera månader, hans hjärtas
längtan, ljuset i hans liv, varför stod hon här och pratade
om ankor?
Han förstod mindre än ingenting.
- Anka? En anka är någon med vaggande gång och
bred stjärt som säger kvack, kvack, sa han i alla fall.
- Allting stämmer in på mej, log hon muntert. Kvack,
kvack.
- Inte alls, sa han snabbt. Du - Ja?
Hennes leende hade blivit ett intresserat leende, hennes
bruna ögon hade blivit två nyfikna bruna ögon. Nu vå
gade han se på henne och möta hennes blick, och hans
rädsla och förvirring blåste bort.
- Nej, sa han bestämt, du är inte någon anka. Du är. Ja?
Bruna nyfikna ögon.
- Jag vet ju inte. Ekorre  nej. Katt kanske. Jag vet
inte.
Jag vet inte än, skulle han sagt om han varit lite dj är
vare.
- Katter är lömska, sa hon då. Leende, prövande.
- Inte lömska, sa han. Katter är.

=4

välpressade kostymer och allihop har varsin kamera hängande om halsen. Göran har en kamera som kommer från Japan, det vet jag. Dessutom tror jag inte kineser brukar ha riktigt så här fina kläder.
Nu har de stoppat undan kartan och står där och ser sej villrådigt omkring.
Då pekar en av dem på mej, och så kommer de gående fram mot mej allihopa. Var och en av japanerna släpar på två tunga koffertar.
När de kommit fram till mej får jag elva vita leenden, och en av dem frågar:
- Yes, svarar jag.
Och för att bevisa att jag verkligen kan tala engelska säger jag så här:
- Sticks and stones may break my bones but hård words cannot hurt me.
Det är ett engelskt ordspråk som Göran har lärt mej. Det betyder ungefär: På gren och sten kan jag bryta mina ben men hårda ord skadar mej inte.
Jag tycker det är ganska bra. Men det stämmer inte. Inte på mej i alla fall. Hårda ord är det värsta.

japanerna skrattar förtjust när de hör mej tala engelska, och han som talat till mej innan lutar sej fram:

Jaha, de vill komma till järnvägsstationen. Då ska de antagligen inte stanna här i stan då. Undrar vad elva japaner ska göra i Sverige 

=5

orkar stå på dem!"
Och Lovis gjorde vad hon kunde för den saken. Hon kom med varm, stärkande soppa och annat som SkallePer tyckte om.
"Få i dej soppan så att du blir varm", sa hon. Men inte ens den hetaste soppa kunde driva kylan ur kroppen på Skalle-Per, och det bekymrade Lovis.
"Vi får ta in honom i stensalen och värma opp honom", sa hon en kväll till Mattis. Och buren av Mattis starka armar lämnade Skalle-Per nu sin ensliga kammare. Han fick dela bädd med Mattis. Lovis flyttade över till Ronja och delade bädd med henne.
"Äntligen kan jag, gamla stackare, bli något så när upptinad", sa Skalle-Per.
Mattis var som glödande eld så varm, och Skalle-Per kröp intill honom likt ett barn som söker värme och tröst hos sin mor.
"Ligg inte och trängs", sa Mattis. Men det hjälpte inte, Skalle-Per kröp intill i alla fall. Och när morgonen kom, vägrade han att flytta tillbaka till sin kammare. I den här bädden trivdes han och här stannade han. Här kunde han ligga och se Lovis sköta sina sysslor, medan dagen gick, här samlades rövarna omkring honom och skildrade sina dåd, när de kom hem om kvällarna, Ronja kom också och berättade hur hon och Birk hade haft det ute i sin skog. Skalle-Per var nöjd.
"Det är så jag vill ha det, medan jag väntar", sa han. "Vad väntar du på", frågade Mattis.

=109

och glåmiga i ansiktet efter nattens festande. Klockorna slog jämn timme och dånet ekade mellan stenhusväggarfia så att han tyckte det slog lock för öronen.
Vaktgardena tågade förbi i sina granna uniformer för avlösning, men bakom deras ryggar gjorde gatpojkarna grimaser åt dem och sprang efter dem med löjligt överdrivna rörelser. Vakterna var illa omtyckta av de flesta. De skulle hålla ordning i staden men var oftast de som själva skränade högst och var mest benägna för slagsmål. De kallades "korvar", Anders visste inte varför. Ett fönster öppnades i en gränd och en kvinna kastade ut smutsvattnet direkt på gatan. En man blev nerstänkt och hytte ilsket mot fönstret och skrek:
- Lortkona!
- Håll du din fula trut! blev svaret.
- Du ska se var du slänger smörjan.
- Håll dig undan annars får du en dusch till!
- Jag ska anmäla dig för rådet, din slabberkona.
- Gör du det ska jag anmäla dig för din uppsyns skull.
Med ett kacklande skratt smällde kvinnan igen fönstret och mannen fortsatte förtretad sin väg. Det var förbud att kasta ut avfallsvattnet på det här viset men det brydde sig de flesta inte om och gatorna rann alltid av smutsvatten som löste upp den vanliga sörjan.
När Anders kom upp på Stortorget såg han klungor av ledigt folk som samlats vid Kåken för att titta på dagens bestraffningar. Kåken var en påle på torget strax ovanför en av gränderna där de som skulle slås på bar rygg med ris kedjades fast. Han hörde ett förtjust mummel från folket då vakter kom släpande på en ung kvinna som var så