&&000 SWEDEN 4TH, 5TH AND 6TH GRADES 1970S SWEDEN-456-70S.TXT 28 XEROX PAGES FROM SWEDISH TEXTS Re-OCR’d 31 May 05 to deal with double columns Saved as UTF-8 Edited but not for Proper names—that is done by Sarah’s 1st 100,000 Words types in the benchmark and supplementary lexicons Supplemented with an additional text not previously scanned/ocr’d On 15 June 2005 then edited &&111 Kjell Karlkvist Ingrid Hansen AW Läromedel Stockholm Högskolebiblioteket &&111 Hiss åker man varje dag. I Jannsby finns ingen hiss alls. Det bor nog 500 stycken i vårat hus. Det är som TIO Jannsbyar, säger pappa. Utanför finns lekplatser och gungor. Sandlåda finns för småbarnen. Det är mycket som är fint. Inte alls_ som Jannsby. Vid tunnel-banan är en gott-kjåsk. I Sentrum får man låna böcker på biblåtek. Annars är det bara affärer. Jag lånade Emil.i Lönneberga. Vi har varit och sett djuren på Skansen. En varg fanns där. Vi var och såg Slottet också. Kungen fick rean inte se. Bara möblerna. Snart får jag börja skolan. Inte en så liten skola som i Jannsby, utan en STOR skola. Hälsa alla säger mamma. Hej! Hej! Hej! från Jennf ' Det lät fint och bra, alltihop i brevet. Men så var det inte. Jenny ljög inte precis, men hon skrev bara om det som var nytt och roligt och spännande. Först var allt spännande. Tåg-resan var kul. En hel dag tog det att åka från Jannsby till Stockholm. Det var mörkt - nästan midnatt - när tåget körde in på Stockholms Central. Jonas sov i mammas knä. Men Jenny och pappa stod vid fönstret och tittade. Man såg en massa ljus från affärer och gatlampor. Mängder av folk trängdes och bar väskor och hade brått. På stationen höll butiker öppet, fast det var mitt i natten. Och fullegubbar fanns flera stycken. Det var spännande. Som Tjuv-Jonsson i Jannsby. Men mamma var orolig och sa att Jenny måste gå alldeles nära pappa och inte stanna och titta på folk så där. Sen åkte dom länge med taxi. Dom bor inte inne i Stockholm, utan i en förort. Där är höga hus och lekplats och p-plats och ett centrum. =18 Han dök över gatan utan att se sig för, han kollidera de med tant Sofi som grälade, så klart. Han flög uppför trapporna och in i lägenheten. Där satt pappa och matade Lillan med nappflaskan, där kryssade mamma fram mellan möblerna. Lillan sög välling så att hon smackade, föräldrarna pratade högt och iv rigt. - Nu ska du höra, sa de till Måns och hade glömt avslutningen och att de skulle se hans betyg. - Det har hänt en massa saker på en gång, vi ar alldeles snurriga. - Det verkar så, sa Måns. - Jag har fått ett utmärkt jobb, sa pappa. - I Farsta, sa mamma. - Vi har fått en lägenhet, sa pappa. - På tre rum, sa mamma. - Jag har sålt affären, sa pappa. - Vi måste genast packa, sa mamma och lyfte ner en tavla. - För jag börjar det nya arbetet redan andra januari, sa pappa. De var glada, det förstod Måns, men de hade oroliga ögon - för hans skull. Han slängde sig inte på golvet och skrek och sparkade eller rusade till badrummet för att kräkas, som han förr hade gjort, när allt kändes riktigt galet. - Martin ska komma till oss. Ofta, lovade mamma. - Han får ligga över i ditt fina rum. - Marika också, sa pappa. - Du kanske rentav hämtar gumman Sofi till vårt nya hem, skojade mamma. - Visst. Visst, sa pappa. - Måns, på hedersord, vi visste inte om det här i morse. Vi har inte haft några hemligheter för dig. - Vad tycker du? frågade mamma. Måns kände efter. Han-blev inte orolig i magen och han behövde inte tvinga tillbaka tårarna. Han tänkte på skolan och fröken och kamraterna. Och det gjorde litet ont. Mamma sträckte ut armarna och han tog två steg framåt, så att hon kunde krama honom. =25 Det var skolans hejarramsa som ekade fram mellan väggarna. Klasskamraterna hade tagit upp den. Jag blev nästan lite generad, men samtidigt stolt. Hejarramsor passar ju inte i ett man mot man-spel som pingis. Ramsan var egentligen från skolmatcherna i Kronprinsens pokal - fotboll alltså. När vi gick ut till andra set kände jag att saken redan var klar. Trots att första set hade varit jämnt hade Bergvikarn nu förlorat hoppet. De snöpliga slutbollarna och trycket från publiken hade knäckt honom. Första set hade avgjort matchen. Han spelade inte med samma skärpa längre, och jag tog en klar ledning från början. Ledningen ökade sedan hela tiden, och mot slutet av matchen kunde jag experimentera lite. Jag slog flera stoppbollar som gick in. Sedan gick jag bakåt och plockade några bollar nära golvet med kraftig underskruv. Man måste ju lära sig att defensivspela också! Setet slutade 21-11 till mig, och matchen var vunnen med 2-0. Jag har sällan känt mig så nöjd. Nu skulle jag säkert få spela nästa match också. Om någon blev sjuk, vill säga. =32 cellulo liknanc Södertälje-Brynäs ståplatsläktaren, åskådarplats gjord som en mycket bred trappa Hej Maria! Hur mår du? Jag mår bra. Jag kom nyss hem. Pappa, Mats och jag har varit i Södertälje och sett när Brynäs förlorade mot Tälje i ishockey. Mats håller på Brynäs. Jag hade aldrig varit på en hockeymatch förr. Pappa och Mats brukar åka tillsammans. Sen sitter de och pratar långt ut på kvällen. Det är hopplöst. En annan begriper ju ingenting då. I dag skulle mamma på sammanträde. Det var bara därför jag fick följa med på matchen. Vi hade ståplats. Det var inte klokt vad trångt det blev. Det enda man såg var en massa annonser på isen, jättetrist, bara behåar, halstabletter och soffor. Med ens tändes ljuset rakt ner på isen som blev så vit att jag aldrig sett något så vitt förr. Från ett hål under ståplatsläktaren rann spelarna ut i det vita ljuset. Södertäljespelarna var vita och röda, Brynäsarna svarta, gula och röda, allesamman randiga på tvären. Hela den vita banan var plötsligt full med randiga, fyrkantiga gubbar med stora vackra siffror på ryggarna. Med höjda klubbor hälsade de på publiken, som tjöt tillbaka och viftade med röda och vita eller svarta, gula och röda halsdukar och mössor och ropade: -Tälje, Tälje, Tälje! eller - Brynäs, Brynäs, Brynäs! De olika läktarna liksom svarade varandra. Det var jättehärligt. Sen började matchen. Men första perioden var inte särskilt rolig. Jag tyckte Brynäs var bäst. Men Södertälje gjorde målen, och jag hade bestämt mig för att heja på Tälje, bara för att retas med Mats. En gång skrek jag fel. Då skrek jag på Lars-Göran Nilsson i Brynäs. Han är bra. =37 I pausen ville både Mats och jag ha varm korv, men pappa sa att vi måste spara pengar till semestern. Den andra perioden blev mycket mer spännande. Då började spelarna knuffa varandra. Jag såg hur en Täl jespelare bara genom att vicka på rumpan fick nummer =14 i Brynäs att tappa styrningen alldeles, så att han bara kastades upp mot sargen med förfärlig fart. Dong, sa det. Jag trodde han skulle dö. Men det gjorde han inte. Han knäckte bara sin klubba och fick en ny. Sen satte han fart efter den där Täljespelaren. Plafs, sa det. Sen kanade Täljespelaren på magen över isen rakt mot sargen - och med huvudet före. Jag trodde att han också skulle dö. Dong, sa det. Det såg otäckt ut. Då visslade domaren. Han ville utvisa Brynässpelaren. Men innan han sagt nåt hade den där Täljespelaren, som jag trodde var död, hoppat på Brynäskillen bakifrån. Så bägge två blev utvisade. - Ut med domaren, skrek en gubbe bakom oss då. Vet du vad Mats ropade då? - Ut med hela Södertälje, ropade han. Då skrek jag: - Ut med hela Brynäs ! Och då, kan du tänka dig, tog den där gubben bakom oss och drog ner min mössa över hela mitt -ansikte och sa att jag har ingen talan förrän på Barnens dag. Då sa hans kompis till honom: - Lugna dig nu, Gary, vi lever väl i ett fritt land, va? I det här landet har vi yttrandefrihet, Gary. att tala - Men en sån där liten brutta, va, sa han som hette Gary. Tänk att man inte skall få ha åsikter bara för att man är tjej. I pausen tiggde Mats och jag varm korv igen och pappa sa att det fick vi, om vi bara lovade att inte ställa till bråk i nästa period. Sista perioden var bäst. Södertälje ledde med ett mål mera och perioden hade knappt börjat förrän Lars-Göran Nilsson slog pucken så att blickberg bara =39 Hon fick syn på pojken med guldfisken. Hön hade hört att han kallades Peter. Han kom med en tom hink i handen. Först gick de alldeles tysta bredvid varandra, men när de hunnit ner i källaren frågade Eva honom: - Vad är det du har hemma hos dig? - Vad då? Inget särskilt, sa han. Mamma och pappa och min syster. - Men varför har ni så många lås på dörren? undrade Eva. Är ni rädda för tjuvar? - Pappa vill inte att man springer ut och in hur som helst, förklarade Peter. - Men nu får du springa ute hur som helst, sa Eva. - Ja, det är bra att vattenledningen gick sönder. Peter lät vattnet forsa ner i hinken så det stänkte. I ett hörn i källaren stod några andra barn. Eva kände igen dem. Det var Elena, pojken med den röda mössan balansera, hålla kvar, och flickan som kunde balansera en kruka på huvudet. hålla i jämvikt Hon hette Sanna. De hade tagit av sig skorna och kastade dem i en hink som de hade ställt upp litet längre bort. - Ska vi gå och prata med dem? frågade Eva. - Det kan vi väl inte, sa Peter. Vi känner dem inte. - Vi bor ju i samma hus, sa Eva. De andra barnen slutade leka när de kom fram. - Hej, sa Eva. Får vi vara med? - Ja, det är klart, sa pojken med mössan. Han hette Buster. Ställ er här. Eva tyckte att det var en skojig lek. Hon var ganska skicklig, men Elena var ännu bättre. Skorna dundrade i hinken när de kastade. Det kom in några nya barn, och de ropade till dem: - Kom hit och var med! =51 Men i samma ögonblick upptäckte de att barnen var barfota. De hade inget att kasta. - Ni måste hämta era skor, sa Eva. Barnen tittade på sina nakna tår. &&000 below is a text from a source identified on the back of the XEROX SHEETS AS “16 PAGES se1970s –456 &&111 - Har du blivit tokig?! sa HS och försvann med en dörrsmäll. Jag såg inte färgen den gången heller. - Nu är det inte värt du försöker mera, sa Larsa. Nu är det min tur. Han gick in till sig och hämtade en gammal ficklampa att ha i handen. Sedan tog han lådan på armen och ringde på igen. HS kom ut som skjuten ur en kanon. - Ursäkta, har farbror några gamla flaskor att ge oss? sa Larsa och pekade i lådan. - Vet hut! sa HS bara och stängde igen. Vi var alldeles rådlösa. Larsa hade inte heller sett någon färg, för HS hade kisat mot ficklampan hela tiden. - Vi kunde förstås ringa på och springa, sa Kjell. - Ja, och så kunde du Kjell komma gående uppför trappan och titta på honom, när han sprang förbi, sa Larsa. Han är säkert mogen för en rusa-ut-och-klappa-till-purt. - Ja, men han förstår, att jag är med er, sa Kjell. Det blir mig han klappar till! - Han kanske ser dig i vitögat först, sa Larsa. Då har du chansen! Men Kjell tyckte det var dumt. Svenssons yrke? Till slut fick vi reda på ögonfärgen. Vi räknade ut vilken dag HS brukade tömma sophinken, och så passade vi på honom hela veckan. När han kom ner på gården med hinken stod Kjell där och höll upp locket för honom, Larsa höll upp gårdsporten åt honom, och jag låg på lur i trappan. När han kom upp därnerifrån, stack jag ut huvudet genom gallret från trappan ovanför och sa "Tittut!" Då blev han tvungen att se mig rakt i ögonen. Jag rusade ner till Larsa och Kjell. =60 Nya vänner Maria flyttade till Tunbro på hösten. Hon fick nya kamrater. Pia som sakta blir hennes bästvän. Kristina och Malin och Daniel och Kennet och Bo. Päivi med flätorna. Hennes pappa är finländare och Jobbar i sulfatfabriken. Han kör en lyftkran som lyfter massaved, på ett ställe och släpper ner det på ett papperstillverkning annat. Päivi är starkast i klassen. Inte ens pojkarna vågar sig på henne. Tvillingarna Gun och Georg. De är alltid likadant klädda. Om Gun har en kjol som är röd och grön, då har Georg röda och gröna byxor i samma mönster. Sofia. Hon är liten som en förstaklassare och jättesöt och världsbäst på att göra grimaser. Tommy som haltar. Marianne som alltid är glad. Hennes mamma heter Connie och kommer från Danmark. Lage som är en skvallerbytta. Magistern heter Roland Åkervall. Han har skägg. Alla gillar honom utom Lage. Magistern gillar inte barn som skvallrar. Från sin plats i klassrummet kan Maria se röken som bolmar ur den höga skorstenen på fabriken. Genom fönstret i mangelboden ser hon också den höga skorstenen. Vart man än kommer i Tunbro så ser man skorstenen som bolmar och bolmar. Den har aldrig hört talas om att det finns någonting som heter Rökning förbjuden. Wetterfeldts skoaffär Maj-Britt och Lennart heter Wetterfeldt i efternamn. De är hennes fosterföräldrar. I början säger hon tant Maj-Britt och farbror Lennart. Sen får hon säga Maj-Britt och Lennart. =74 På jakt Sussi tog åter vägen upp i backen. Hon smög genom gärdsgården. Här och var höll den på att falla sönder. enevidjor, grenar av en De brända enevidjorna släppte sitt tag. Gärdsgården behövdes inte längre. Ingen skulle sätta upp den igen. Här växte skogen. Nu vajade ingen råg på ängen. Och inte växte här något saftigt betesgräs. Nu erövrade granarna marken på nytt. Sussi stannade intill gärdsgården. Satte sej. Slickade pälsen. Plötsligt stramade hon till. Reste sej. Stod blickstilla. Huvudet höjdes. Hon stirrade ner i gräset. Sussis svans rörde sej svagt åt sidorna. Det prasslade i gräset framför henne. Den lilla brungrå musen kom kilande mellan stråna. Mjukt men med snabbhet och precision slog Sussi till. Musen pep då de skarpa kattklorna drog fram den ur dess gömställe. Sussi var hungrig. Hon åt genast upp sin fångst. Medan Sussi var upptagen med att äta musen, kom berguvshonan flygande. Hon följde gärdsgården. När katten gjorde en svag rörelse fick berguvshonan syn på henne. Berguvshonan var hungrig. Hon slog genast. Sussi hade under måltiden slappnat av i sin vaksamhet. Hon snarare kände än såg faran som lurade ovanför henne. I sista ögonblicket kastade hon sej åt sidan och lade sej på ryggen med klorna utspärrade. Öronen var bakåtstrukna. Tänderna blottade. Ögonen brann. Djupt nere i hennes strupe växte morrningar fram. Sussi såg på berguvshonan som slagit miss. Berguvshonan öppnade sin kraftiga, böjda näbb och också från henne kom ett,ilsket väsande ljud. Kattan flydde inte. Hon låg kvar med klorna utspärrade och öronen bakåtstrukna. Sussi var beredd att försvara sej. Hon vågade inte springa sin väg. Hon ville inte lämna ryggen fri för fienden. =101 När han kom tillbaka till draken hade den krupit upp ur vattnet och satt på burkens kant. Mumintrollet sträckte försiktigt ut tassen för att smeka den. Då öppnade draken sitt gap och blåste ut ett litet rökmoln. En röd tunga for ut som en eldslåga och lika snabbt in igen. Aj, sa mumintrollet för han hade bränt sig. Inte mycket, men ändå. Han beundrade draken mer än nånsin. Är du arg, va, frågade han sakta. Är du förskräckligt hemsk och grym och gräslig, va? Oj du söta rara lilla doj, doj, doj ! Draken fnös. Mumintrollet kröp in under sängen och grävde fram sin nattlåda. Där fanns några plättar som blivit lite hårda, en halv smörgås och ett äpple. Han skar små bitar av alltsammans och lade runt draken på bordet. Den nosade lite, betraktade honom föraktfullt och sprang plötsligt med otrolig snabbhet fram till fönsterbrädet och anföll en stor fet augustifluga. Flugan slutade humma och började gnissla istället. Draken hade huggit den i nacken med sina små gröna tassar och blåste rök i ögonen på den. Så var det bara knips knaps med de vita små tänderna, gapet spärrades upp och in for augustiflugan. Draken svalde och svalde, slickade sig om nosen, krafsade sig bakom örat och tittade försmädligt på trollet med ett öga. - Vad du kan! utbrast mumintrollet. 0 min lilla bobo-lobo-dobo. I detsamma slog muminmamman på gong-gong där nere, det var frukost. Nu ska du vänta snällt på mig, sa mumintrollet. Jag kommer tillbaka så fort jag kan. Han stod ett ögonblick och stirrade längtansfullt på draken som inte alls var smeksam, så viskade han: Lilla vän, och sprang hastigt ner för trappan och ut på verandan. My hade inte fått skeden i gröten förrn hon satte igång: - Det finns somliga som gömmer hemligheter i vissa burkar. =105 Gubben i Svängen har en jättestor trädgård med en överbliven stuga i mitt emellan alla hus på vägen till vår skola. Det var bara två dagar efter att jag hade läst färdigt pappas gamla varulvsbok. Jag minns det, för jag vet att jag tänkte på varulvar när jag läste anslaget på grinden. Men jag gick in ändå. Konstigt att det skulle hända, just som jag hade läst boken! Varför tog jag inte varning av den? Men Jaakko hade redan bestämt oss. Han vet alltid bäst vad han och jag ska göra. Ibland vet han vad dom andra killarna ska göra också. Och då gör vi det. Jaakko tycker bättre om halvmogna äpplen än såna där tillgjorda äpplen som ligger och vräker sig i silkespapper i affärerna. Vi skulle gå till Gubben i Svängen så fort det blev mörkt, sa vi. Gubben i Svängen verkar inte så farlig. Han går omkring i sin trädgård och ser ut som om han ber om ursäkt för att han går där och skräpar. Det står "Varning för hunden" på grinden, men vi har aldrig sett någon hund. "Arg hund går lös efter mörkrets inbrottstår det också ditskrivet med blyerts, med små vingliga bokstäver. Men det kanske är gjort av någon unge som vill kludda. Det trodde i alla fall Stigbert. =7x Vi pallar äpplen Jaakko och jag bor i radhusen bredvid varandra. Vi möttes vid grinden. Jaakko hade träningsoverallsjacka med blixtlås fram att stoppa äpplena i. Jag hade gymnastikskor som går att klättra med. =113 - Jo! Jo! I all världen, har ni sett. Nu gäller det, jag måste ta ett kort. Han ryckte till sig kameran på hyllan och kastade på sig överrocken. - Nu eller aldrig, sa han, och så var han ute ur rummet, och de hörde att ytterdörren slog i lås. Leif och Barbro kunde bara stå där de stod. Nu kom farbror Josef fram ur porten. Han stannade och spanade. Monstret stod där det stod, lite längre ned på gatan, med ryggen åt farbror Josef. Joffe dröjde några ögonblick. Så struttade och sprang han på tå, med kameran i handen, och försvann in i skuggorna under träden på andra sidan gatan. Jagad av monstret Under träden stod rader av bilar parkerade, de blänkte i lyktskenet, och det susade svagt i träden. Där någonstans bland bilarna stod nu farbror Joffe gömd med sin kamera. Ingen människa syntes till. Bara monstret. Då hördes ett skrammel - det var en cykel som ramlade omkull, och det var farbror Josef som hade haft omkull den i ivern att fotografera. Monstret vände blixtsnabbt på huvudet och tittade ditåt. Först stod han alldeles stilla, med handen fortfarande på den böjda lyktstolpen. Sedan satte han fart mot farbror Josef. Han gick inte, och han sprang inte, men han lunkade med böjda knän - ett slags halvspringande, hasande lunk. Fort gick det också för farbror Josef. Han satte fart inne i allen. Man såg honom inte hela tiden i mörkret under träden, men så kom han ut i lyktskenet, och då blänkte hans flintskalle, och så försvann han i mörkret med fladdrande rock med kameran i handen. Och monstret efter. =131 Misse var mycket nöjd och glad att ha lilla Grållan placerad hos en konstnär med mustasch. Det var så spännande på något sätt. Vem vet, han kanske skulle måla av Grållan. Misse smålog stolt vid den tanken. Konstnären var inte nöjd med Grållans namn. Hon borde heta något ståtligare, ansåg han. Hennes namn skulle vara Elisabet Cattelin. Elisabet, därför att han hade hittat henne på Elisabet-dagen. Cattelin, för att det lät så ståtligt. Grållan var glad åt sitt nya namn. Hela dagen låg hon i konstnärens atelje och tittade på när han målade. Hon ville så gärna hoppa upp och leka med hans mustascher, men hon vågade inte. Hon var ju så blyg. Konstnären satt vid sitt arbetsbord och målade med vattenfärg och tusch på stora vita pappersark. Ibland var det så nära att han doppade mustascherna i färgen. Märkvärdigt nog klarade han sig alltid. håll i landet, och då tänkte jag, att ni kanske skulle vilja följa med på den resan. Ni förstår nog, att Åsa och Ola blev glada. Men så blev de fundersamma. - Får vi inte alls komma till stugan i år då? frågade Ola. - Jo visst får ni det, sa pappa. Vi ska bara vara ute på resa tre veckor. Sista veckan av min semester ska jag vara på landet, och sen får ni stanna där sommarlovet ut, förstås. Nå, det avgjorde saken. Nu fanns inte längre någon som helst tvekan. Jo, Åsa var ändå lite tveksam. - Men blir det inte väldigt dyrt, om vi ska åka med? - Det är bra, Åsa, att du tänker på den saken också, men det blir faktiskt inte så mycket dyrare, om ni åker med. Jag hade tänkt lämna bilen hemma den här gången och åka tåg i stället. Jag har ett ärende ner till Malmö, ett till Stockholm och ett till Gällivare uppe i Lappland. Nu har jag varit nere på järnvägen och tagit reda på att vi alla tre kan åka en rundtur i hela Sverige på semester- och familjebiljett, och då blir själva resan inte så mycket dyrare, än om jag skulle åka ensam. Sen får vi försöka bo och äta billigt, så att reskassan räcker för oss alla tre. Dessutom får jag ju ressällskap, och det måste jag förstås betala lite för. Förresten, ni ska ju börja läsa om Sverige =23 Andra dagen På morgonen gick det knappast att få liv i Ola. Han sov som en gris. Inte förrän pappa ropade åt honom: - Ska du inte med färjan till Öland? blev det fart på honom. Efter frukosten, som vi åt på en grillbar, gick vi ner till färjan. Där stod_ en lång kö med bilar, som ville över till Öland. Eftersom vi inte hade bilen med oss., slapp vi vänta. Överresan med färjan tog knappt en halv- KAtMRRb timme. Från färjan såg vi den nya bron som snart skulle vara färdig för invigning. Vi lade till vid Färjestaden. Därifrån tog vi sedan buss till Borgholm som är Ölands enda stad. Borgholms slotts-ruin var vårt första utflyktsmål. Slottet brann ner för mer än 150 år sedan, så nu är det bara murar kvar där. Ola klättrade omkring på murarna, så att både pappa och jag stod med hjärtat i halsgropen. I närheten av slottsruinen ligger kronprins Carl Gustafs sommarslott Solliden. BOR"OLM ollfden'~ ~ >> arJeStaden 1), '' " h Han var inte hemma, när vi kom dit, men vi såg många turister där. Det var i alla fall ett Carl Eldh färja grill-bar invigning kö promenad ruin statyett =34 Sjunde dagen Det var verkligen i. ottan vi väcktes sista dagen under vår Götalands-resa. Kvart i sex kom pappa till våra sängar. Jag måste i alla fall säga, att han väckte oss försiktigt. Mer behövdes inte heller för min skull, för jag var så nyfiken på det vi skulle få se, men Ola grymtade: - Fiskhamnen: Jag tycker inte om fisk. Jag vill sova i stället för att titta på en gaL,unal fiskhamn. Hur det nu var, så kom han med i alla fall. Jag tror inte att han ångrade sig. På vägen ner till fiskhamnen gick vi förbi flera stora oceanjättar, som blev lossade eller lastade. Man kunde nästan förstå, att man var i Sveriges viktigaste hamnstad. Fiskhamnen var verkligen ett äventyr. När vi kom ner dit, låg redan en hel del fiskebåtar inne, men flera var på väg in i hamnen. Stora travar av lådor med fisk lades upp på kajen och kördes fram till en plats, där det skulle bli auktion på fisken. En man stod där och ropade ut vad det var för fisk, och hur mycket det var, och så ropade köparna in fisken. Ja, ropade är förstås inte rätta ordet. Jag hörde inte =44 auktion folk-hop grymta lasta lossa miner myller ocean-jätte ottan pensionat Och så en söndag när hon skulle i kyrkan hade hästen fått hosta. Och lång väg var det till färjan, för kyrkan ligger i Brummerbyn, på vår sida av Brumfjorden, som du vet, Jeremias? Så vad gjorde Amanda Motvall nu, tror du? Jo, förståndigt folk hade stannat hemma och druckit kaffe på bit och läst om de tre vise männen i bibeln. Men inte Amanda Motvall. För hon var precis som vår gumse, gick andra in så gick hon ut. Så när det var kyrkdags så gick hon ut på berget ovanför stugan, och så nöp hon med fingertopparna i fållen på den understa underkjolen, så att de andra sju stod som en ballong omkring henne. Och så kom vinden och tog Amanda Motvall med sig. Men inte till kyrkan, för vinden var ostlig i stället för västlig. Hon hade glömt att sätta ett vätt finger i luften och ta reda på det, den gamla tokan. Men bort flög hon, och sen dess har ingen sett henne. Ibland när det blåser en riktig Amanda-Motvall-vind ute, och det piper i knutarna och rasslar i spjället, och mamma Himmelberg sitter och lappar pappa Himmelbergs byxor i baken, kan hon få berätta den här historien ända till fyra gånger för Jeremias. Och varje gång är historien en liten bit längre. En gång är det en eskimå, som har sett henne flyga över det stora isberget Lommerlo på Grönland. Femte dagen Jag låg och rotade inne i en gammal skrotbil. Plötsligt fastnade jag som i ett skruvstäd. Hur jag än stretade och drog, satt jag fast och kunde inte konmta loss. Då kände jag ett hårt grepp om axlarna och en jätte-hand drog mig loss ur bilen. - God morgon, sjusovare! Det var pappa, som stod och ruskade mig vaken. Jag hade bara drömt det där med skrotbilen. Visst ja, idag skulle vi åka till Dalarna. Jag tittade ut genom fönstret. Regnet stod som spön i backen. Som tur var bodde vi nära järnvägs-statio- KARLSTAD MEHAMN regnet. Först åkte vi motorvagn några mil. Sen bytte vi till landsvägs-buss. Den skulle vi åka med i tre timmar. Vi hade bara åkt buss en gång tidigare under resan, så vi tyckte att det skulle bli roligt med omväxling. Hela resan upp till Mora regnade det. Nu tror ni kanske, att det blev en tråkig resa? Nej då, inte alls. Asa och jag hade med oss var sin bok, som vi läste i ett par timmar, och så lärde pappa oss ett spel som hette Tji och tre. Vi fick tre tändstickor var. Sen skulle vi sträcka fram =88 Anders Zorn dessutom passagerare rota skruv-städ socken-dräkt streta Tji och tre utländsk Vasa-loppet te mc av dr ut va Hur det är hemma hos Bengt på Berget Bengt på Berget bor femton stenkast ovanför Himmelbergs. Allra högst oppe på Brumberget bor han. Ibland när det är motvind eller man har ont om bra stenar, kan det förresten vara ända till nitton stenkast dit opp. Bengt bor där alldeles ensam: Förut bodde hans gamla mamma, Helena på Berget, där också. Men när hon dog för femtio år sedan blev Bengt så ensam, att han måste börja rimma. Han kan rim på så konstiga ord som kattskinn och sopskyffel. Men orden som ska rimma blir kanske därefter också. En gång när Jeremias kom opp till Bengt med en bakekaka, som mamma Himmelberg hade bakat i sin stora ugn, gjorde Bengt ett rim. Han gjorde det utan att sätta sig. Utan att fundera. Utan att ta fram sin blyertspenna och vässa den med fällkniven. Utan att blinka sa han: Här kommer en pilt med en kaka, påsen den får han tillbaka. Jeremias blev så stolt över att vara med i ett rim att han måste sätta sig, fast Bengt själv stod så sjuttionio, år han var. Oturligt nog satte han sig på Bengts svarta kyrkhatt, och den är Bengt sär skilt rädd om. Första dagen Vi fick alltså sova ut efter besöket i Furuvik, som Ola berättade om. Tåget gick nämligen inte från Gävle förrän kl. 11.40. Målet för första dagens resa var den här gången Östersund uppe i Jämtland, och vi skulle åka inlandsbanan upp över Orsa. På det sättet fick vi åka.genom Dalarna en gång till, men det var det ingen som var ledsen för. Från Mora till Orsa går järnvägen efter Orsa-sjön, och det var verkligen ett stycke vacker svensk natur vi fick se där. Motorvagnen gjorde uppehåll i Orsa en liten stund, och jag sa åt Asa och Ola att gå av och sträcka på benen ett tag. När jag litet senare tittade efter dem, såg jag Asa men inte Ola. Efter en stunds letande fick jag se honom som en liten prick långt borta på en gata. Då var det inte lång stund kvar, innan motorvagnen skulle gå igen. Jag rusade efter honom. Strax intill kyrkan hann jag upp honom. - Ska du inte med tåget, du? undrade jag med andan i halsen. Ola tittade lugnt på klockan. - Det är väl än på en stund. Jag tänkte bara tit =128 Sjunde dagen Så var vi framme vid sista dagen på vår resa. Tåget skulle inte gå så tidigt` från Härnösand. Därför hade Åsa och Ola bett att på morgonen få gå på egen hand och titta på stan. Det fick de göra. Vi skulle samlas alla tre vid stationen 10 minuter före tågets avgång. När jag kom dit, stod Åsa redan och väntade. - Nå, var har du Ola då? undrade jag. - Han stannade vid ett bygge och tittade på en grävskopa, men jag påminde honom om tiden, innan jag gick. Nå, än var det ingen fara. Tåget skulle inte gå förrän om tio minuter. Åsa och jag köpte några tidningar, medan vi väntade. Jag tittade på klockan igen. Fem minuter kvar, och ännu syntes ingen Ola till. Nu började jag bli orolig. Åsa och jag stod där och tittade ibland på klockan, ibland ner mot torget för att få syn på Ola. Nu kom stinsen ut ur stations-huset för att "flagga av" tåget. Just då fick vi syn på Ola. Han kom där borta långsamt masande. Jag gjorde en tratt av händerna och skrek "Ola" så högt jag kunde. Så hoppade jag och vinkade med båda armarna som en =140 avgång industri masa ostkust-banan Och sen tände pappa Himmelberg så mycket ljus, att hela stugan blev full av den underbaraste stearinlukt. Och då vaknade Jeremias. Först såg han på granen, och den var full av ljus den också nu. Och sen såg han på pappa Himmelberg, som fortfarande höll på att fundera på det där han hade glömt. Och plötsligt slog sig pappa Himmelberg på knät och skrek: - En sån dumsnut jag är, nu vet jag vad det var jag glömde! - Kära hjärtanes, det var väl aldrig att stänga för hönsen? Tänk om räven har varit och satt i sig alla sju ! ojade sig mamma Himmelberg förfärat. - Mycket värre, suckade pappa Himmelberg. Kan du tänka dig, mor, jag har glömt att berätta för Jeremias att det är julafton i dag. - Oj en sån olycka då, sa mamma Himmelberg och var tvungen att ta bästa brödfatet ur skänken och bjuda =150 Jeremias något varmt gult, som luktade nästan ännu bättre än stearin. Bara för att få honom god igen. - Får det vara en julkuse, Jeremias? - Ja ... ja tack, mumlade Jeremias, för han var inte riktigt vaken än. - Och en pepparkaka? bjöd pappa Himmelberg ur ett annat brödfat på andra sidan. - Ja ... ja tack. Men just då fick mamma Himmelberg se det där paketet, som låg till ingen nytta under granen. - Vad är det för nåt gammalt skräp du har dragit in i stugan nu igen? sa hon. Pappa Himmelberg var tvungen att huka sig och kika han också. - Jaha, det måste ha hängt i granen när jag högg den, sa han. Bär ut skräpet i vedbon, är du bra, Jeremias. Men ta av papperet därute, det kan vara bra att ha papper att rulla in ägg i, när mar. Asa och Ola var fortfarande ganska trötta efter gårdagens långa resa. Jag hade arbete att uträtta här i Gällivare. Asa och Ola skulle under tiden få följa med en god vän till mig ut till gruvorna. Hur de hade det där får de berätta om själva, när de kommer hem. På middagen fortsatte vi västerut, mot norska gränsen. Vi kom till Kiruna, Sveriges högst belägna stad och världens största stad, om man räknar ytans storlek. Redan igår hade vi skymtat fjällen långt, långt borta, men nu kom vi dem allt närmare.. Fast det var mitt i sommaren, fanns det gott om snö på dem. Uppe vid Riksgränsen såg vi snön på nära håll. Men resan gick vidare. Vi skulle göra ett besök i Norge också, när vi ändå var så nära. Vi kom inte heller mer än över grän =132 förrän Ola reste sig upp i kupen och ropade: - Hurra, nu är man i Utlandet. belägen fjord fjäll hissna knoga stup upplevelse utlandet yta Mimmis hiss Du har ju läst en hel del om Asa och Ola. Du har också hört talas om Pytt, deras lillasyster. Du känner också till deras mamma och pappa. Men vet du, vem Mimmi är? Nej, det vet du inte. Nu ska vi presentera henne för dig. Mimmi hör också till familjen Söder. Men det är en viss skillnad mellan henne och de övriga familjemedlemmarna. Åsa, Ola och Pytt går på två ben. Deras mamma och pappa går också på två ben. Mimmi, däremot, går på fyra ben. Hon är lite mallig över att hon är den enda i familjen som har fyra ben. Du kanske har förstått att Mimmi är husets katt. Hon är nästan alldeles vit. Hon har bara en liten, svart fläck under halsen. Dessutom har hon en liten, svart tofs på magen. Själv har Mimmi =182 fått för sig att det är fint för en katt att vara svart. Därför förklarar hon att hon är en svart katt med bara lite vitt runt omkring. Mimmi och familjen har alltså lite olika mening om hennes färg. Däremot har de samma mening om hennes skönhet. Familjen Söder tycker att Mimmi är en vacker katt. Det tycker Mimmi också. Hon tycker också att hon är en klok liten katt. Och familjen håller med. Vill du veta något om hennes klokhet? Ja, ta bara det här med räkorna. Ibland tycker Mimmi att hennes familj är lite onödigt bråkig. Då går hon och gömmer sig. Hon har flera bra gömställen i huset. Det säkraste är klädkammaren. Längst upp på en lång hylla gömmer hon sig. Där ligger hon bakom någon stor kartong och låtsas inte om att man ropar på henne. Men hon förstår nog människospråket. När matte ropar: - Mimmi, vill du ha räkor? tänker hon efter ett tag. - Vilket är viktigast, att få vara i fred eller att få äta räkor? Så tänker hon för sig själv: - Att äta räkor är viktigare. Då Henrik och Dundertutgubben Har ni hört hur det låter när snö smälter? Kippkippevippppppp, och det ska vara allra minst sju p efter, för så låter det. Men det där kippevippet går inte att rimma på för andra än storrimmare som Bengt på Berget. En tödag när solen glittrade som vackrast över Brumfjorden gjorde han ett rim, så Jeremias bara baxnade: Kippkippevippppppp, ta min stora sax och klipp, tills varenda isetapp klipp klipperiklapp, trillar ner på våran trapp. Bengt på Berget borde egentligen ha en stor rimbok, där han kan skriva opp alla bra saker han kommer på utan att ens sätta sig. Han kan skriva med kol på spismuren förstås, men den skulle snart bli full. Åtminstone på våren, när alla vårrimmen kommer på honom, bara därför att det är så vackert ute, med solen och styvmorsviolen på berget och skatorna som bygger på. Och så mamma Himmelberg förstås, som kokar 'kaffe i stugan nedanför, så det kommer en smal rök, som kilar in genom Bengts nyckelhål och in i hans näsa. Och iblatid blir han allt bjuden. Mamma Himmelberg skickar bara opp sin pojke Jeremias: - Skulle hälsa från mor att kaffet står i koket, om det skulle passa med en tår? - Tackar som frågar. - Men hon säger att hon har inget dopp till, för handlarn har satt på skorporna. Det kan ingen fattig stackare köpa skorpor längre, säger hon. sin lasso, och så gjorde Nila också. Fars lasso flög ut, så att det ven i luften. Den föll kring halsen på en liten råmande kalv, som sprang efter sin mor. Far drog det sprattlande lilla djuret försiktigt till sig. Han la det omkull på marken och satte sig försiktigt grensle över det. Han drog ut sin lilla kalvmärkningskniv ur slidan och skar ut märkesskårorna i kalvens öron. Sedan släppte han kalven. Renmamman hade hela tiden stått en bit ifrån och råmat ängsligt efter sin unge. Det syntes, att kalven och vajan var glada, när de åter fick vara hos varandra. Även de andra karlarna fångade den ena kalven efter den andra och märkte dem. Det var en vacker dag. Solen sken, men det var inte hett, för gärdet låg högt uppe på fjället. Inte heller var myggen eller kormflugorna så svåra. Nila, Ove och Ante hjälpte till. Det var inte lätt att fånga de små kalvarna. Nilas lasso föll över hornen på en gammal härk. Den bara vickade på huvudet och lät Nila ta loss lasson. Värre var det när Ove råkade få en bångstyrig ungtjur i ändan på sin kastlina. Ensam kunde han inte få loss linan från tjurens horn. Men han fick hjälp av Lennart och hans far. Tillsammans lyckades de dra tjuren intill sig. De tog tag i de ludna hornen och fick lös lasson. Nästa gång lyckades Nila bättre. Den lilla kalven, som han lurpassat på länge, hade fått hans lasso strax bakom bogarna och satt säkert fast. Far talade om för Nila, hur han skulle göra, när han märkte kalven. Och dagen gick. Lennart och hans far var med hela tiden, och de var glada för det. Nu ropade Nilas far på dem. Han hade gjort upp en eld. Han eldade med kantljung, något annat bränsle fanns inte häruppe. Till kaffet fick de torrkött, smör och bröd, ja, till och med en bit renost. Nila drack kaffet ur en träkåsa. Lennart hade en mugg. =225 Allrakäraste Syster Nu ska jag berätta en hemlighet, som ingen vet mer än jag. Jag har en tvillingsyster. Tala inte om det för någon! Inte ens mamma och pappa vet det. För när vi föddes för länge sedan, min syster och jag, det var för sju år sedan, då sprang min syster genast ut och gömde sig bakom den stora rosenbusken, som står längst bort i trädgården. Tänk, att hon kunde springa så långt, fastän hon var alldeles nyfödd! =240 Vill ni veta, vad min syster heter? Ni tror förstås, att hon heter Lena eller Birgitta eller så där som flickor brukar. Men det gör hon inte alls. Hon heter Ylva-li. Säg det flera gånger efter varann, så hör ni, hur vackert det låter: Ylva-li, Ylva-li, Ylva-li. Själv heter jag bara Barbro. Men Ylva-li säger aldrig mitt namn. Hon kallar mig »Allrakäraste Syster». Ylva-li tycker så mycket om mig. Pappa tycker mest om mamma, och mamma tycker mest om min lille bror, som föddes i våras. Men Ylva-li tycker bara om mig. I går var det så varmt. Mesamma på morgonen gick jag och satte mig bakom rosenbusken, som jag brukar göra. Den ligger i ett hörn av trädgården, dit aldrig någon kommer. Ylva-li och jag har ett särskilt språk, som ingen mer än vi förstår. Rosenbusken heter nånting helt annat på vårt språk. Den heter Salikon.- När jag satt där vid Salikon, hörde jag Ylva-li ropa på mig: - Kim hot!