&&000 SWEDEN   7TH, 8TH AND 9TH GRADES     1950S           SWEDEN-789-50S.TXT
RE-OCR’D 2 JUNE 2005   N=10282  1 ‘ERROR’, 34 XEROX PAGES
EDITED 2 June 2005 for …; xxx- and #s but not proper names
Saved as UTF-8 format


LÄSEBOK
FÖR
F 0 LK SKO LA N
PARALLELLUPPLAGA TILL
TIONDE UPPLAGAN
TREDJE A VDELNI YTGEN
SVERIGES HISTORIA

A A. NORSTEDT & SÖNER
SÄGNEN OM BRÅVALLA SLAG. Says 10th grade on cover

&&111

=21
Vilket talande vittnesbörd om svensk äventyrslust! Den ene efter den andre av Gulles fem söner har växt upp hemma i östgötabygden, tills lusten att se sig om i världen blivit honom övermäktig. På fyra valplatser i vitt skilda delar av världen har brödraringen sprängts. Blott en av bröderna
stannade hemma på gården och dog där sotdöden. Ett blad ur den svenska emigrationens historia!
Den längsta och märkligaste inskrift, som finns på någon runsten i hela världen, bär den =sk =Rökstenen vid Röks kyrka i Östergötland nära Omberg. Alla fyra sidorna och toppen av det väldiga blocket äro täckta med runor. De
äro mycket svåra att tyda och ha tolkats på olika sätt. En man har ristat runorna till minne av sin son, som fallit i strid.
Sannolikt var fadern själv för gammal för att hämnas på dråparna men uppmanar i stället sin yngre son att taga hämnd, när han blir vapenför. För att ynglingen ej skall glömma bort denna maning, då fadern ej mer finns, har den gamle i stenskrift förevigat sin eggelse och omgivit banemännens namn med en krets av 
=sk trollrunor. Genom denna besvärjelse ville han liksom binda dråparna, så att de ej förmådde undkomma hämnarens arm.
Rökstenen innehåller flera runverser. En strof har tolkats sålunda:
o meter	Didrik den dristige, sjökämpars drott, rådde över
ljölby,	Reidhavets kust. På eldiga hingsten
Märingars herre nu sitter rustad, skölden i rem.
Carl Grimberg.

 Sägnen om Bråvalla slag.
För =1200 år sedan rådde den mäktige konung Harald =R över både det dåtida Sverige och Danmark samt en del av England därtill.


=34

Mig synes, att om du skall dricka ur hornet tredje gången, så måste den klunken bli den största. Men här kan du icke bli ansedd för en så stor man, som asarna kalla dig, om du icke utmärker dig mer i andra saker än i denna.» - Då blev Tor vred, satte hornet för munnen och ansträngde sig av alla krafter att dricka. När han nu såg i hornet, hade drycken verkligen sjunkit något. Han lämnade då ifrån sig hornet och ville ej dricka mera.
Då sade Utgårda-Loke: »Nu är det uppenbart, att din kraft ej är så stor, som vi tänkte. Vill du försöka flera lekar?» Tor svarade: »Än vill jag pröva mina krafter. Men jag undrar, om hemma hos asarna en sådan drickning skulle kallas liten. Vad för lek viljen I föreslå?»
Utgårda-Loke svarade: »Unga svenner tycka det vara lekverk att lyfta upp min katt ifrån jorden, och jag skulle aldrig ha föreslagit Asa-Tor detta, om jag ej förut sett, att du är en mycket obetydligare man, än jag hade tänkt.» Därpå hoppade en ovanligt stor grå katt fram på golvet i salen. Tor gick fram, tog honom mitt under livet och ville lyfta honom. Men katten krökte ryggen, alltefter som Tor lyfte handen. Och när Tor hade lyft så högt han kunde, lyfte katten något upp den ena foten. Således förmådde Tor ej utföra denna lek. Då sade Utgårda-Loke: »Leken slöt så, som jag trodde. Katten är mycket stor, och Tor är liten i jämförelse med de stora män, som här äro hos oss.»
Då sade Tor: »Så liten, som I kallen mig, utmanar jag i alla fall någon av er att brottas med mig, ty nu är jag vred.» Utgårda-Loke såg sig om åt bänkarna och svarade: »Icke ser jag här inne någon man, som icke skulle anse det för en lek att brottas med dig. Men låt oss se! Kalla hit in den gamla kvinnan Elle, min amma! Med henne skall Tor kämpa, om han vill. Hon har fällt män, som icke synts vara Tor underlägsna i styrka.»
In i salen kom en gammal kvinna. Utgårda-Loke sade då, att hon skulle brottas med Asa-Tor. Kampen avlopp så, att ju mera Tor ansträngde sig, desto fastare stod hon. Slutligen tog sig gumman för att begagna knep. Strax började


GUNNAR PÅ LIDARÄNDE.	=71

Då blev Gunnar av sina fienders fränder stämd inför tinget. Han dömdes att lämna Island och vara borta i tre år. I annat fall skulle de slagnas fränder ha rätt att dräpa
honom.
Då utrustade Gunnar ett skepp för att fara utomlands. När skeppet i det närmaste var segelfärdigt, red han till sina vänners gårdar för att säga farväl. Dagen efter gjorde han sig tidigt redo till färden och sade till allt sitt folk, att han nu red bort för att aldrig vända tillbaka. Man tog det tungt men hoppades dock, att han en gång måtte komma igen. Då han var färdig med allt, tog han hjärtligt avsked av envar bland sitt husfolk, och alla följde de honom ut. Han satte spjutyxan i marken, svängde sig upp i sadeln och red bort med sin broder Kolskägg.
De redo ned mot sjön. Då snavade Gunnars häst, och ryttaren kastades av. Han kom då att se upp mot liden och Lidarände gård och utbrast: »Fager är liden, och aldrig har den synts mig så fager förr - åkrarna vitgula och ängarna slagna. Hem vill jag åter rida och ingenstädes fara.»
»Gläd icke dina ovänner med att du bryter ditt ord», sade Kolskägg.
»Jag far icke», svarade Gunnar, »och jag ville, att ej heller du fore.»
Men Kolskägg sade: »Varken nu eller annars vill jag bryta mitt ord. Säg min moder och mina fränder, att jag aldrig ärnar se Island åter, ty jag kommer att få budskap om din död, broder, och då är det intet, som drager mig hit tillbaka.»
Så skildes de.
Gunnar red hem till Lidarände. Kolskägg red till skepDet och lämnade Island.
Hallgärd, Gunnars maka, tog glad emot mannen, när lian kom hem, men hans moder, Ranveg, som bodde hos sonen, . sade ej mycket. Han stannade hemma och hade ej många Dnän kring sig. Ändock kunde Gunnar fara, vart han ville. Ingen vågade sig på honom. Men i hemlighet vaktade hans fiender på ett tillfälle att överfalla honom på hans gård. 


BILDER UR SVENSKA FOLKETS LIV UNDER MEDELTIDEN. =117
Om seden att driva bort Vintern och taga emot Sommaren.
Den första maj utses två beridna skaror av unga och kraftiga män, som om det gällde att utkämpa en hård strid. Den ena skarans anförare kallas Vintern. Han är klädd i skinn och väpnad med en lans samt kastar ut snöbollar och isstycken liksom för att få kölden att fortfara. Sålunda rider han upp och ned i triumf och visar sig allt strängare, ju fler istappar som hänga ned från taken. Ledaren av den andra truppen, som kämpar för sommaren, kallas Majgreven. Han är utstyrd med gröna grenar och löv samt klädd i sommarkläder.
Både Vintern och Majgreven rida bort från fältet in till staden. Där fäkta de med sina lansar och uppträda i ett allmänt skådespel, som föreställer, att Sommaren besegrar Vintern. Båda partierna anstränga sig för att vinna seger. Majgreven för med sig och visar små grenar av björk eller lind, vilka man långt i förväg med konst gjort gröna genom att sätta dem i vatten i ett varmt rum. Nu låtsar man, att de nyss kommit från skogen.

Slutligen tilldöma åskådarna segern åt Sommaren, ty de
vilja ej längre utstå Vinterns skarpa köld. Så vinner Sommaren seger under allmänt bifall, och han ställer till ett ståtligt gästabud för sina kämpar.

Om majfesterna.
När slutligen den helige Johannes Döparens afton kommer och alla skogar, ängar och fält bliva gröna och börja blomsterklädas, mötas skaror av båda könen och göra upp väldiga eldar. Sedan dansa och springa de omkring dem, och under dansen sjunga de sånger om de ädla handlingar, som berömda män och kvinnor i forna tider utfört. Därpå sjunga de till sina harpor och pipor fädernas sånger om vad usla herremän, grymma tyranner och lågsinnade kvinnor, som icke levat hederligt, ha begått. Detta göra de mest därför, att den oerfarna ungdomen må lära känna, hur lysande och berömlig dygden är, och för att samma ungdom må följa

=168
Under det krig Erik förde mot Danmark hade Nils Sture ådragit sig konungens misshag och dömdes till döden såsom förrädare. Erik benådade honom dock till livet men dömde honom till ett skymfligt intåg i Stockholm på en utsvulten åkarhäst och med en halmkrans på huvudet. Men bland åskådarna hörde man hotfullt yttras, att herr Nils under hela kriget handlat, som en riddare och krigsman anstod. Då blev Erik rädd, skyllde på onda människors förtal och sökte på, allt sätt ställa sig väl med Nils Sture och hans släkt.

Men det dröjde ej länge, förrän Göran Persson lyckades inbilla Erik, att Sturarna och andra av rikets förnämsta stormän sammansvurit sig mot sin konung. Erik kallade
de misstänkta till sig, kastade dem i fängelse och anklagade	i dem inför ständerna i U p p s a 1 a. Dit kom även Nils Sture från en beskickning för konungens räkning. Även han blev fängslad.

En dag bryter konung Eriks misstänksamhet ut i fullt vansinne. Han besöker Nils Stures fader, =SvanteSture,	1 i hans fängelserum i Uppsala slott. Konungen kastar sig på knä, beder med förvirrade ord herr Svante om förlåtelse för den orätt, som vederfarits sonen, och lovar hela släkten sin nåd. Men plötsligt skall han ha avbrutit sitt tal, rusat upp och lämnat fängelset, 

sägande, att herr Svante.


=204	
bereda oss på att vi och våra barn få gå i träldom till kropp och själ.

Besinnen, att denna tiden är sådan, att ingen får draga, sig undan, utan alla måste göra ett och var och en bidraga, efter som han äger, med liv, blod, förmåga, folk, penningar och proviant.

Den högste Gud give eder alle enighetens anda och ett frimodigt hjärta, så vill jag hoppas det bästa. Men om var och en begynner att draga sig undan och tänka på egen fördel, så är det gjort, och då står mig och andre gode karlar intet annat åter än att fäkta med äran, dock med förtvivlan, till döds.»

En sådan man var för sitt land och sin konung ovärderlig. Det sade också Gustav Adolf vid flera tillfällen. Han tackade sin trogne medhjälpare för hans osvikliga nit och omtänksamhet. Han bad honom »hava ett friskt och stadigt mod i alla vedervärdigheter och icke förtröttas av det omak, som i dessa besvärliga tider vankas, utan tänka, att vårt fäderneslands majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar, väl värde äro, att man besvärligheter, ja, själva döden därföre lider. Och ju mera omöjligheter man övervinner, ju högre ros och ära föder det av sig både i denna och tillkommande tider.»
I december =1630 skriver konungen till rikskanslern, att han anser honom som »ett medel, mig av Gudi givet, många tunga saker att fullborda, även dem, som mig i världen tyngst trycka». Axel Oxenstierna svarade: »Vad i min yttersta förmåga står, det lovar jag utan skrymtan, med underdånighet och trohet göra. Gärna vill jag uppoffra mitt och de minas liv, blod och allt det människorna i denna världen kärt hava, så att jag ansvara kan icke blott för samtid och eftervärld utan för all världens domare.»
När Gustav Adolf kommit ned i sydvästra Tyskland, blev han så överhopad med viktiga frågor, att han behövde tillkalla Axel Oxenstierna, den store rådgivaren. 

=236
Redan vid LL års ålder var Ulov uuaoecn sa ansedd, att han fick hålla en föreläsning med drottning Kristina som
åhörare. Hon kom till Uppsala i sällskap med flera lärda och högt uppsatta män, även från främmande länder, för att höra den unge studenten berätta om de upptäckter han gjort rörande blodomloppet.

Drottningen blev så förtjust, att hon tillsammans med Axel Oxenstierna skänkte honom ett frikostigt understöd till en studieresa till Holland. Den fria, idoga handelsstaten var nämligen även blomsterskötselns och naturvetenskapsmännens land. Därmed uppfyllde Kristina ett löfte, som hon en gång iför sexår-sedan hadegivit Olov Rudbecks far vid ett besök hos honom under hans sista svåra sjukdom. Drottningen erbjöd sig då att ge honom ett bevis på sin nåd »antingen i gods eller -i adeliga privilegier». Den gamle biskopen tackade för -heniies välvilja men svarade: »För min del önskar jag intet annat än en salig död men är tacksam, om Ers Maj:t vill komma ihåg mina barn.» Det lovade Kristina, och det löftet infriade hon nu.

I-Holland blev Olov Rudbeck förtjust i botaniken och studerade det nya ämnet med sådan franmgång, att han sedan kunde.i sitt hemland bli grundläggare av botani
lens studium.
 Rudbeck hade också tillfälle att i Holland se en mängd nya uppfinningar för att driva kvarnar, pumpverk och andra mekaniska inrättningar. Han studerade dem med en grundlighet, som om han, hade ämnat bli ingenjör. Han gladde sig, när han tänkte på hur han sedan i Uppsala skulle beskriva alltsammans för vetgiriga ynglingaskaror, som i sin tur kunde sprida sina kunskaper till alla Sveriges bygder.
 Rudbeck åter i Uppsala.
När Rudbeck kommit hem till Uppsala, inbjöd han :allmänheten att beskåda hans rika samlingar av sällsynta växter och ,hans modeller och ritningar till maskiner samt att åhöra hans-förklaringar. Den utsatta :timmen kom - men, Rudbeck stod. ensam bland sina skatter. Då brast han i bittra tårar. Det var hans första stora motgång.

=412
Snen Duvas fader var sergeant, avdankad', arm och grå, var med år åttiåtta ren' och var ren gammal då. Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
och hade kring sig nio barn och yngst bland dem sin Sver1,
Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav. Dock visst lär lian de äldre gett långt mer än billigt var,
ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula
kvar.
Sven Duva växte upp likväl, blev axelbred och stark,
slet ont på åkern som en träl och bröt upp skog och mark, var from och glad och villig städs' långt mer än mången klok och kunde fås att göra allt men gjorde allt på tok.
»1 Herrans namn, du arme son, vad skall av dig väl bli?»' så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi. Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.
När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
och kuttrade sin gamla ton: »Vad skall du bli, o Sven?» sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: »Jo, soldat!».
Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut: »Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!» »Ja», mente gossen, »här går allt helt avigt mig i hand. Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.»


=428
nytta av dess kuster, som äro ogynnsamma för en anfallande fiende, och om man begagnar dess goda järn, dess inbyggares mekaniska skicklighet och dess sjöfolk  det bästa i världen- på ett ändamålsenligt sätt», yttrade han en gång till sin  vän von Rosen.

En annan gång skrev han: »Det vore en förebråelse mot den mekaniska vetenskapen att säga, att inte ett vapen kan konstrueras, vilket i händerna på 10,000 förståndiga och käcka soldater kunde förgöra en 100,000 man stark fiende.» Han följde politikens gång för att spana ut, om fara hotade det gamla hemlandet. Och han förklarade sig beredd att »i samma stund, som krig förklarades av eller mot Sverige, återvända hem för att med liv, förmögenhet och krafter bidraga till fosterlandets försvar».

»Jag känner blott ett hemland», skrev John Ericsson en gång på äldre dagar, »och hellre må mitt stoft komma att vila under en grushög på svensk mark än under ett marmormonument i detta land.» - Hem skulle han komma, först när hans långa arbetsdag var ändad. »Jag vilar; denna vila är härlig, skönare än ord kunna beskriva» - det var det sista den oförtrutne arbetaren yttrade.

Förenta staternas regering visade sin tacksamhet för vad Sveriges store son uträttat genom att bereda honom en likfärd utan motstycke. Under stora högtidligheter fördes hans stoft ombord på pansarkryssaren Baltimore', som bar det över oceanen till det gamla hemlandet. Under gripande hedersbetygelser mottogs den dödes kista i Sveriges huvudstad och fördes därifrån på järnväg till Filipstads fagra kyrkogård, där ett gravkapell uppförts åt den store Värmlandssonen.

&&000  7th grade  I  Modersmalet
Sigvard Andren / Evert Carlholm / Hans Tillman
Läsebok för enhetsskolan
MODERSMALET

ATT SE OCH UPPLEVA
Lärum
Högskolebiblioteket
SVENSKA BOKFÖRLAGET


&&111
hjälpsam och snäll människa på jorden som Manfred. - Så tar vi fäll påtårn, då, menade han.
Han fyllde på i kopparna. Teodora hade fått upp ett fönster i fähuset, hon ropade olika saker med gäll röst. - Va ä då jag hör? förfasade sig Manfred. Ho ä ju ful i mun. Då ska fäll int kvinnfolk va!
- Nej, mumlade jag fegt, med kindpåsarna putande av kakor. Det tycker inte jag heller.
Slutligen hade vi druckit och doppat färdigt. Manfred tände pipan, vilken han rätt sällan använder. Han lyssnade beklagande åt fähuset till, frågade mig till råds: Hur tyckte jag, borde han kanske gå och höra efter vad hon ville? Hon lät angelägen på något sätt.
Jag dyrkade honom av många skäl. Ville gärna stå på hans sida. Jag sa, att det brådskade väl inte precis - men kanske borde han gå i alla fall? Jo, sa han då, tjuren kunde ju förstås ha annat att göra än att stå där och vakta hela dan. Så gick han ut. Jag följde honom i hälarna.
Benen kändes lite slaka på mig, då tjuren lyfte skallen upp ur grottan av jord och skärskådade oss. Han hade lyckats få sina ögon att brinna med den rätta röda färgsprängningen; jag tyckte det formligen åskade ur hans veckiga bringa. Han hade grävt och sparkat, så det låg jord uppe på hans ryggtavla. Manfred visade inte tillstymmelse av respekt för honom. - Gi dej hänna, ditt lilla spektakel, sa han.
Då tjuren inte lystrade till den benämningen, fick han tag i en avbruten hässjestör. Dunk! Pang! Han pucklade på tjurstackarn något erbarmligt. Och nu såg jag ju, att den inte var mycket annat än en kalv, gripen av storhetsvansinne. Den försökte ryta igen; det gick inte så bra längre; den såg synnerligen dum ut. Störstumpen gick sönder och var inget att ha mer.
- Kalvskit, gi dej av gåle! förmanade Manfred.
Han hivade iväg en sten. Och då satte tjuren rumpan i =väd

=28

Sedan man klassificerat bilderna, skall man goia MULL - sig, hur albumet skall se ut - om inan skall ha bilder på albumbladets båda sidor eller på endast en, om man skall ha maskinskriven eller handskriven text m. m. Vidare bör man vara noga med att varje uppslag, dvs. sidor som står mot varandra, bildar en enhet.
Bilder, som man har hänfört till grupp 1, förorsakar ur arrangemangssynpunkt rätt litet besvär - de talar för sig själva och gör sig bäst, om de får sitta ensamma på sidan. I detta sammanhang skall man vara noga med bildeffekten. Beskär eller förstora, så att ni får fram just den bild ni tänkt er.
När man börjar plocka med familje- och semesterbilder, möter man genast problem. Klart är givetvis, att man skall hålla en viss linje. Bilder, som tagits samtidigt, skall klistras in i följd. Man skall veta med sig, att man har alla de fotografier samlade, som man vill ha med i albumet, redan innan man börjar klistra - sedan finns det kanske inte plats för ytterligare en eller ett par bilder på sidan eller uppslaget.
Var uppmärksam på bildernas komposition! Har man fotografier, som visar en tydlig rörelse åt ett visst håll, skall man placera in dessa så, att rörelsen poängteras. Arrangemanget skall alltid peka in mot albumets mitt, så att inte den som studerar albumet slutligen stirrar ned i sitt eget knä eller på en tom bordskiva. En god hjälp är att studera bildtidningar, vilka i allmänhet kan ge goda tips om lämpliga bildarrangemang.
Använd saxen! Tänk inte på vad bilden har kostat i kvadratcentimeter utan låt utan förbarmande oväsentligheter hamna i papperskorgen, konturklipp gärna bilder med orolig bakgrund, men var aktsam om den roliga. Variera formaten. Det finns ingenting som säger, att alla albumets bilder skall vara i samma format.
Håll styvt på att samtliga bilder skall vara kopierade på samma sorts papper. Antingen skall det vara blanka eller matta bilder, inte både och. Blanda inte bruna och gråa fotografier,

=60
Allt är väl planerat på förhand: papper, formerade pennor, lista med lekar och alla andra tillbehör som kan behövas framme.
Så vi skrattar åt varandras lyckanden och misslyckanden! Så roligt vi har, när vi läser upp våra "telegram" eller våra blygsamma försök till vers! Så generösa vi är benägna att vara, när någon valt ett tvivelaktigt ord i korsordsleken, och så lätt vi gör det för den som inte är så duktig på en allmänbildningsfråga! Vem som vinner betyder ingenting.
Det är inte lätt att säga, varför vi blir så där glada och snälla, när vi leker. Något av förklaringen ligger väl i att engelsmännen inte alls är rädda för att "make fools of themselves" (= driva lite med sig själva). De lägger aldrig bort leken som nöje i hemmet - därför går det så lätt att återvända till den.
Bjudningar av det här slaget hålls i familjer av alla kategorier både vid jul och på födelsedagar men dessutom närhelst man vill samla folk hemma för en glad och rolig kväll.
En nödvändig förutsättning är att ha en bra ledare, en som är van vid lekar, en som har humor och som samtidigt är stark nog att hålla ordning på det hela. Ifall värden har dessa förutsättningar, så kan man vara säker på att det blir en lyckad bjudning.
Här följer några lekar, som uppskattas mycket i engelska hem. Kanske kan de planteras om i svensk jordmån.


Telegram
Var och en får papper och penna. Skriv ett namn eller ord till vänster på papperet, uppifrån och ner, t. ex. Blomkruka. Skriv sedan ett roligt telegram, vars ord börjar med dessa bokstäver i den ordning de står i ordet. Första ordet i telegrammet skall alltså börja med B, andra med L osv. Om man vill, kan man bestämma, att telegrammet skall vara av en viss karaktär: telegram från en resa, födelsedagstelegram, affärstelegram. 


=94
faut i stället för "passande". På =1700-talet, da de ledande Bimaten hämtade sina ideal från Frankrike, lånades en mängd franska ord och fraser in i vårt språk av här antydd anledning. På senare tid är det mest engelskan, som har fått lämna material av -liknande "fina" modeord. Svagheten för det utländska återspeglar sig för närvarande i bruket av sådana ord för klädesplagg som cardigan, Jersey och slacks. Här är det väl också frågan om ett medvetet utnyttjande av denna svaghet från reklammakares sida. En utländsk benämning hjälper till att sälja en aldrig så dålig vara!
När vi - och en rad andra västerländska språk - från ryskan tog upp ordet politruk, som på ryska egentligen betyder "politisk handledare", så skedde det av ett helt annat skäl. Här var det fråga om att lansera en benämning på en företeelse, som vi inte hade någon motsvarighet till.
Alla hittills anförda lånord har väl utan vidare kunnat kännas igen som sådana. De uppfattas alla fortfarande som främlingar, mer eller mindre. Ofta inträffar det emellertid, att ord som lånas in, så helt smälter in i sin nya miljö, att man inte längre är medveten om att de är lånord. Det är för svenskans vidkommande ofta fallet med lån från tyskan. Inte inser vi nu utan vidare, att borgmästare och rådman eller hyvel och mejsel är tyska lånord i svenskan, nien så är faktiskt fallet. De lånades alla in under den period av medeltiden, då tyskarna hade stort inflytande 'i Skandinavien. Orden har funnits så länge i vårt språk, och de passar till det yttre så väl in i det svenska ordförrådet, att man inte uppfattar dem som lån längre. I Tegners berömda karakteristik av svenskan, "ärans och hjältarnas språk",' är det faktiskt bara och som är ett gammalt svenskt arvord. De övriga orden är lån från tyskan!
En annan typ av lån, som man inte heller känner igen utan vidare, är de s. k.« översättningslånen. Exempel på sådana översättningslån är blekansikte och fredspipa, som är översättningar via engelskan av indianska ord och uttryck.


=111

skruvar och det buckliga valthornet med urblekta tofsar och snören flyttades upp på den skräpiga vinden, och dammet lade sig tumstjockt över de långa, järnbeslagna fiollådorna. Men ju mindre den lille Ruster fick att göra med flöjten och notpennan, desto mer måste han sköta om lomflaskan, och till sist blev han rent försupen. Det var stor synd om den lille Ruster.
Än så länge blev han mottagen på herrgårdarna som en gammal vän, men det var jämmer, då. han kom, och glädje, då han gick. Det luktade snusk och brännvin om honom, och bara han hade fått ett par supar eller en toddy, blev han oredig och berättade otrevliga historier. Han var de gästfria gårdarnas plåga.
En jul gick han till Lövdala, där Liljekrona, den store fiolspelarn, hade sitt hem. Liljekrona hade också varit en av Ekebykavaljererna, men efter majorskans död drog han till sin goda gård Lövdala och förblev där. Nu kom Ruster till honom dagarna före julaftonen, mitt i stöket, och begärde arbete. Liljekrona gav honom litet notskrivning att syssla med.
"Du skulle ha låtit honom gå genast", sade hustrun, "nu drar han nog ut så länge med detta, att vi måste behålla honom här över julafton."
"Någonstans måste han ju vara", svarade Liljekrona. Och han bjöd Ruster på toddy och brännvin, höll honom sällskap och levde om hela Ekebytiden med honom. Men han var förstämd och leddes vid honom, han som alla de andra, fast han inte ville låta märka det, ty gammal vänskap och gästfrihet var honom heliga.
I Liljekronas hem hade de nu i tre veckors tid rustat sig för att taga emot julen. De hade levat i otrevnad och brådska, vakat sina ögon röda vid talgljus och törstickor, frusit i boden vid köttsaltningen och i brygghuset vid ölbrygden. Men såväl husfrun som tjänstfolket hade underkastat sig det alltsammans utan knot, för de visste, att då alla sysslor var slutade och den heliga kvällen ingick, skulle en ljuv förtrollning sänka sig över


=142
Det land, vars namn oftast möter oss i runstenarnas minnesord efter döda fränder, är emellertid inte Ryssland utan Grekland. Vi vet idag, att åtskilliga upplänningar och sörmlänningar för mer än 900 år sedan seglade ut till Grekland och dog där.. Segelleden till det avlägsna landet gick över Östersjön, och sedan fortsatte man på Rysslands vattenvägar söderut mot Konstantinopel, som bland nordborna bar det stolta namnet Miklagård.
På ett jättelikt flyttblock i Eds socken strax norr om Stockholm löser vi: "Ragnvald lät rista runor efter Fastvi, sin moder, Onäms dotter. Hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.
Rzzzzorzza lät Ragnvald rista. Han var i Grekland,
var krigarskarans hövding."

Denne Ragnvald har alltså varit hövding för ett följe av krigare i Grekland någon gång under 1000-talets förra hälft. Vi kan antaga, att han varit gardeschef hos den by santinske kejsaren i Miklagård.
Andra män for ännu längre. På en uppländsk runsten, rest vid den bro, som de efterlevande lät bygga till minne av den döde, omtalas t. ex., att Östen drog ut till Jerusalem och dog borta i Grekland =fig2. Om en av östens grannar vet vi, att han for till Lazzgbardalazzd; så kallade nordborna Italien.
Till Särklazzd, de mohammedanska länderna mellan Svarta havet och kaspiska havet, drog den svenske hövdingen Ingvar med sin stora skara av unga män från Mälarbygderna, från Sörmland, Västmanland och Uppland =fig3. Han fick namnet Ingvar den vittfarne. Deras långa färd slutade olyckligt - ingen av dem kom hem igen. En runsten, som står vid Gripsholms slott, slutar med en strof, som kan sägas vara den ödesdigra österfärdens eftermäle:

=185

för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.
Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om fingerna, och började grunda efter, om inte det gamla sättet med lodbössan var enklare. Skälarna var där, det var inte tu tal om det, och han hade hört dem ge skall, men om de skulle just välja den här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och därpå blev det ett blåsande och nysande, och så ett traskande på isen, som när nakna mänskor springer på ett kammargolv.
Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom bräschen, reste sig och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner på akterbetten, och så bar det av med god gång till sjöss.
Det blev åka av!
Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg


=208
på. Man rev ett trevåningshus vid gatan där han bodde, och varje dag under en hel vecka gick han omkring och rotade bland all bråte. Men inte heller det gav något positivt resultat. Han började misströsta. Hans enkla samling beredde honom inte längre någon verklig glädje.
Ibland stod han och stirrade hungrigt på de små färggranna papperslapparna som var utställda i frimärkshandlarns skyltfönster. En gång såg han ett märke som det stod "175: -" under. Det var ett ganska fult svenskt frimärke, men han tyckte ändå att det på något sätt var vackert. Tänk om det vore hans! Då skulle han sätta upp det alldeles för sig självt på ett blad. Och ingen annan än han skulle få ta i boken där det var uppsatt. Han skulle bara visa det för ett par grabbar i taget. De skulle stå en på varje sida om honom, medan han sakta bläddrade igenom samlingen. När han kom till det dyrbara frimärket, så skulle han lugnt säga: "Det här är rätt sällsynt, det är visst värt så där en tvåhundra bagis." Vilken min de skulle göra då!
Så kom han att tänka på att han kunde låtsas att han hade ett sällsynt frimärke. Ett av hans märken kunde ju vara värdefullt. Tanken stimulerade hans fantasi, och lian gick hem och satte sig att bläddra i skrivboken. Han stannade för ett engelskt enpenny-märke med drottning Victoria på. Det var mycket gammalt, men bara värt ett öre ungefär. Han tyckte att det verkade sällsynt, när han nu noggrant tittade på det. Det blev faktiskt något särskilt med det. Han kunde säga till grabbarna att han hade ett väldigt sällsynt frimärke. Men de skulle inte tro honom. De skulle be att få se på det, och om han visade dem en-pennymärket, så skulle de skratta och säga att de hade också väldigt sällsynta frimärken ...
Men den där tanken stannade kvar i hans hjärna. Verkligheten var så snål och fattig - han ville ändra lite på den. Hans begär efter att äga ett värdefullt frimärke hade blivit så starkt att han måste ha ett objekt för det. Och en dag när han var hemma och åt på frukostrasten sade han till modern:


=224
 =Sssss, de va inte oppfunnet.

"Till fots den trötte krigarn till slottet sig beger."

- Hihi halsa - ta hannt om kusen - ja beger mej te slottet! Var ä breve?
Sorgligt sorgligt. Sådan är ungdomen. Likadant är det med Fritjofs saga.
Bara de att killen hette Fritjof. Fritte va? Hån och spe.
- Gossar, sade jag, ni får tänka på att Stenbocks kurir var en verklig gubbe. I de där mörka fattiga tiderna då det var långt mellan gårdarna{ och vägarna var nästan sämre än nu /red han i ett sträck från Skåne till Stockholm. Han red.	l
Vid gästgivaregårdarna stod nya hästar och han fick litet mat, en slurk öl, en bit fläsk och några stycken torrt saltkött i fickan roch så lyftes han opp på hästryggen och trummade vidare. Regnet öste och vinden dånade och natt och dag växlade men han bara dundrade fram så fort hästen kunde springa.
Undra på att bonden fick hjärtsnörp när han såg en blå svensk kurir braka förbi?
Och dygnen gick. Tänk er vilken väg! Och ingen sömn. Bara nya hästar. Nya gästgivargårdar med kokta rovor och torr fisk och surt öl. Fattiga bondhustrur i hucklen suckade och glodde på öde blå ryttare.
- Tji matkontroller, sa Mats med ett nytt stänk av vördnad i rösten.
- Matkontroller! Ha. Anä, inga dignande bord att välja över, inte. Inga supeer och massörer och varma slafar. Rågbitar som rev i halsen, unket öl och fläsk och rötter och två finkelsupar,' och så opp på nästa ök som stod färdigt att pumpa i väg i sken.

=248

svenska =1800-talslitteraturen inte erbjuder något större urval av goda ungdomsböcker. Ett mästerverk kan vi dock glädja oss åt i Zacharias Topelius' stora historiska roman Fältskärns berättelser (=1853). Det är en spännande och färgrik krönika, som sträcker sig genom svensk historia från slaget vid Breitenfeld fram till Gustav III: s dagar. Handlingen, som utspelas mot bakgrunden av de kända historiska händelserna, spinns fram genom invecklade intriger, som naturligtvis är uppfinningar av författaren själv. En familj, Bertelsköld, står i centrum. Alan får vara med om släktens öden genom flera generationer, följa hur dess medlemmar stiger mot ärones höjder eller sjunker ner i nöd och elände. Det genomgående ledmotivet i hela romanserien är en mystisk ring, som har förmågan att ge sin bärare glans och ära, men som också för olycka med sig, när innehavaren blir högmodig eller på annat sätt utmanar försynen. Vid diktarens hand förs vi genom en spännande och underbar krönika, som man har svårt att lämna, innan man följt den till slut.
Under vårt eget århundrade har flera goda svenska ungdomsböcker tillkommit. En av dem är Sigfrid Siwertz' Mälarpirater (1911), berättelsen om några unga pojkar, som ger sig ut på Mälaren i en "lånad" båt. De har inget bestämt mål, de seglar som lusten faller på, och härigenom kommer de att uppleva åtskilliga äventyr, som inte alltid är ofarliga. Det är en frisk och levande bok.
En verkligt festlig bok är till slut Affären Costa Negra av Gustaf Janson (1910). Det är en lysande äventyrshistoria*, som knappast har någon motsvarighet på svenska språket. Handlingen tilldrar sig till större delen i ett fantasiland, beläget någonstans i Mellanamerika. Här får läsaren vara med om den serie märkliga äventyr, som bokens hjälte, en ung amerikan, får uppleva. Och det är inte vilka äventyr som helst det rör sig om. Det är verkliga knivar, som blixtrar i gränderna, riktiga järnvägsurspårningar, det är lönnmördare och hjältar, som bekämpar

&&000
Läsebok för enhetsskolan
II MODERSMÅLET    -8th grade

SVENSKA BOKFÖRLAGET
BONNIERS
CKA
Färum
Högskolebiblioteket

&&111
 
- Den där kan vara lika bra som en gammal, trasig snäckram, sade fadern som alltjämt log åt Johans stumma förtjusning.
Sedan sade han adjö med dig och gick upp mot gården. Men nu var ängen inte längre en ensamhetens och bitterhetens hemvist. Fadern hade förvandlat allt. Johan gned snusdosan mot blusen och den blev ännu blankare, han lade den på en sten och såg på den från håll, och den strålade som en stjärna. När en sky gick över solen såg han den som en liten skugga på locket. Han tänkte med förakt på systrarnas snäckramar, och när han såg en av snäckorna, som han slängt bort i gräset, sparkade han till den.

På kvällen hade han snusdosan med sig i sängen, den låg kall och glatt mot hans bröst. Flickornas snäckramar låg på en stol vid deras säng, men nu kunde han se på dem utan att det gjorde det minsta ont. Han bytte inte bort snusdosan mot dem båda.
Föräldrarna låg i kammarn, och som alltid när From varit till staden smågruffade de sedan de trodde att barnen somnat. Systrarna sov också men glädjen höll Johan vaken längre än vanligt. - Vad tog det åt dig som for till stan i dag då, frågade modern inne i kammarn.
- Ja, det berodde på dig det.
- På mig? Jag vet mig varken ha sagt eller gjort dig emot på nåt vis.
- Nej, det kan väl hända, men du skulle ha sett ögonen på pojken när du gav jäntorna snäckramarna i morse och han bara fick några lösa snäckor. Jag såg dom jag, och därför reste jag till stan.
- Jamen hur i jesse namnen skulle jag dela då? Det var ju tre ungar och två ramar. Hur skulle du dela? - Jag hade väl rive loss snäckorna från ramarna och gett dem lika många.
- Tok heller, riva sönder ramarna! 1VIen du har alltid varit så pjoltig när det är fråga om ungarna.
- Kallar du rättvisa för pjolt så gärna för mig. Annars är det nog

=5

Efter ytterligare några yttranden från båda parter frågade mannen:
- Jag hoppas, att ni inte tar illa upp - men ni-är väl japan? Tror ni, att japanerna har någon chans att vinna kriget?
- Jag kan inte bedöma den saken bättre än ni, svarade jag. Jag vet inte mer, än vad som står i tidningarna. (Detta var sant.) Men jag måste säga, att jag inte kan inse, hur japanerna, som lider brist på kol, stål och olja och över huvud har en begränsad industriell kapacitet, skulle kunna slå ett så högt industrialiserat land som Förenta Staterna.
Min anmärkning var, det medges, varken originell eller särskilt initierad. Hundratals föredragshållare och ledarskribenter sade precis samma sak under de veckorna. Men just därför lät agamärkningen bekant, och den visade, att talaren stod på den rätta sidan. Det var således lätt att instämma. Och mannen gjorde så genast - som det tycktes med verklig lättnad. Hur mycket muren av misstänksamhet hade rivits, antyddes i hans nästa fråga: - Säg, jag hoppas, att er familj inte är borta i Japan nu under kriget?
- Jo, det är de. Min far och mor och två yngre systrar är där. - Hör ni något ifrån dem?
- Hur skulle jag kunna göra det?
- Menar ni, att ni inte kan få se dem eller höra av dem, förrän kriget är slut?
Både han och hans hustru såg bekymrade ut. De hade snedkänsla med mig.
Samtalet fortsatte, och följden blev, att tio minuter efter det att vi hade börjat hade de bjudit in mig till middag i sitt hem. Och när de andra människorna i väntsalen såg mig i samspråk med folk, som inte såg misstänkta ut, slutade de att intressera sig för mig och satte sig åter att läsa sina tidningar eller titta i taket.

=34

ÅKE RUNNQUIST
Tecknade serier
Det finns knappast något slag av konst och litteratur i våra dagar, som kan räkna så stor publik som de tecknade serierna. För en bok i exempelvis USA är det en mycket stor upplaga, om den trycks i en halv million exemplar. En serie däremot kån, om den är omtyckt och går i flera stora tidningar och tidskrifter, komma upp i bortåt 30 millioner läsare och mer ändå.
Denna våldsamt populära läsning är inte så gammal, jämförd med flera av sina konkurrenter. Dvs. tanken att berätta en historia genom att framställa den i en rad bilder, som hör ihop, har funnits ganska länge, och bl.a. har flera av =1800 talets mest berömda barnböcker gjorts i den formen. Men serien i modern mening, den som är gjord för att spridas i jätteupplaga genom tidningar, den kom till först =1896. Det var i New York, i en tidning, som bl.a. vände sig till de många invandrarna i landet, vilka ännu kunde engelska dåligt och därför var glada över att få en historia, som bestod av några korta repliker, med stöd i bilderna.
Den första serien handlade om en pojke, en inte särskilt snäll pojke, i ett slags gul tröja. Han kallades den gule pojken och blev så omåttligt populär, att en konkurrenttidning genast stal iden och började en nästan likadan serie, med sin gule pojke som huvudperson. Den dubbleringen blev inte den sista i seriernas hetsiga historia, och exempel på det kan vi se än i dag. Den gule pojken är sedan länge borta, och hans ganska råa och klumpiga serie kan gott vila obegråten. Men något år senare kom en serie med två buspojkar i huvudrollen, som blev minst lika populär, och som ävenledes blev stulen, av en annan New Yorktidning. Där träffade man emellertid en överenskommelse, så att bägge serierna kunde leva vidare sida vid sida, och det har de gjort

=52
de olika rollernas karaktär och utformning, och han instruerar skådespelarna om hur de ska röra sig och bete sig i varje scen i filmen. Under inspelningens gång är han den bestämmande, och alla medverkande framför och bakom kameran lyder honom underdånigt.
Filmkameran kräver en mer diskret och noggrann sminkning och ett intimare och mera dämpat spelsätt än teatern, där ju skådespelarna också kan värmas upp under föreställningens gång. Vid filminspelning tar man endast en scen i taget och följer sällan den ordning, som scenerna sedan får i den färdiga filmen. Varje tagning föregås då av repetitioner med ljussättningar, kameraåkningar, ljudprov och andra förberedelser, som kan verka mycket irriterande. Filmskådespelaren måste därför snabbt kunna koncentrera sig till just den scen det för ögonblicket gäller och agera oberörd av ljusvassa strålkastare och närgången apparatur som mikrofon och kamera.
Filmen står även i en intim beröring med arkitekturen i scenuppbyggnader och miljö, och det är filmarkitekten, som skapar den för filmen rätta miljön. Alan kan även tala om måleri och skulptur i samband med film. Det är filmfotografens arbete. Han utför bildkompositionen, "målar" och "skulpterar" med skuggor och dagrar genom ljussättningen av varje bild.
Då filmen i hög grad består av rörelse, rytm och tempo, är den också intimt förbunden med danskonsten, och man kunde måhända karaktärisera filmen som en "bildernas danskonst". I detta sammanhang får vi inte heller glömma musiken, som beledsagar filmen och understryker och förstärker handlingen.

Om man nu vill lära sig något om film, kan man alltid försöka lägga på minnet, vad olika medverkande gör i de filmer man ser, och då också försöka bedöma, om man tycker att det var bra eller dåligt gjort. Man bör också försöka motivera sin åsikt, varför man anser, att något är bra eller dåligt, och helst inte bara "tycka" det.

=77

djärvt såg situationen i ögonen:
- Sir Septimus, jag tror, att samtliga skulle känna sig bättre till mods, om vi allihop blev kroppsvisiterade.
Sir Septimus slog ifrån sig, men när gästerna nu hade fått en ledare, höll de alla med William Norgate. Dörren låstes och kroppsvisitation ägde rum - damerna i inre rummet och herrarna i det yttre.
Undersökningen gav inte något annat resultat än en besvärad stämning samt den känsla av obehag, som man alltid får, när man måste klä av sig och på sig i hast och vid fel tid på dagen.
Det var då någon motvilligt och stammande nämnde-det förfärliga ordet "polisen". Sir Septimus blev naturligtvis förfärad vid tanken. Det vore horribelt. Han tillät det inte. Halsbandet måste finnas någonstans. De måste leta igenom rummen igen. Kunde inte lord Peter med sin erfarenhet av - hm - mystiska tilldragelser försöka hjälpa dem?
- Hur? sade lord Peter. Jo visst, naturligtvis, det är klart. Det vill säga under förutsättning att ingen - ja - hur ska. jag uttrycka mig - ni kan ju inte veta, om det är någonting skumt med mig, inte sant?
Lady Shale protesterade energiskt.
- Vi tror inte, att det är någonting skumt med någon, sade hon, men även om vi gjorde det, skulle vi förstå, att det i varje fall inte kunde vara ni. Ni vet alldeles för mycket om brott för att själv vilja bli brottsling.
- All right, sade Wimsey, men så noga som vi har letat överallt . Han ryckte på axlarna.
- Ja, inte tror jag, att ni hittar några fotspår, sade `4argharita. Men vi kanske har förbisett någonting. Wimsey nickade.
- Jag ska försöka. Skulle ni då vilja sätta er i yttre salongen allesammans och stanna kvar där. Alla utom en - det är bäst jag ilar ett vittne, som ser, vad jag gör eller hittar. Sir Septimus - ni är säkert den lämpligaste.

=92

flexionen att dessa öknamn hade en egenskap gemensam med en del andra ting, nämligen att de i regel voro bättre ju äldre de voro. Magnus Smek, Håkon Hålägg och Valdemar Atterdag hade inga oävna öknamn, men dessa voro dock inte av samma klass som Illråde, Vidfamne, Väderhatt och andra från gammal tid. I sammanhang härmed fastnade jag för namnet Blåtand, som jag aldrig särskilt tänkt på förut. Detta syntes mig vid närmare påseende vara ett egendomligt namn.
Jag visste att när våra vördade förfäder för tusen år sedan sade blå, menade de svart; vad de sade när de menade blå, vet jag fortfarande inte, lika litet som vad de menade när de sade svart, ett ord som redan fanns i deras språk. Men det föreföll mig föga sannolikt att kung Harald kunde ha fått sitt öknamn enbart av ett antal svartnade tänder, som inte gärna kunde ha tett sig särskilt påfallande, så mycket mindre som skägg och naturvuxna mustascher, ting som i hans fall kunde förutsättas, borde ha dolt dessa tänder ganska bra.
Nådd till denna punkt i mina spekulationer hade jag i min morgontidiga klarvakenhet ett litet hallucinationsartat ögonblick. I ett stort och rött ansikte, smyckat med yvigt gulvitt skägg, framstucko ur överkäken tvenne betydligt förlängda ögontänder av huggtandskaraktär, sådana som man kan se på äldre fargaltar; trots filologiens krav voro de inte svarta utan fastmera marmorerade i blått. Jag tar för givet att litterära påverkningar i hög grad hjälpte mig med denna syn: dels från Ynglingatal, där vildgalt är ett hedersnamn för framstående kungar, dels från Walter Scotts "Quentin DurÅvard", där en med långa betar utrustad herre vid namn William de la Marck, även kallad William med skägget eller Ardennernas Vildgalt, figurerar i stor stil.
Det var för mig en stor glädje att på detta sätt helt oförmodat ha fått se en tilltalande skymt av Harald Blåtand; så mycket mera som jag en gång tidigare fantiserat om Attila i all sin glans i sitt härläger i Pannonien, mottagande en byzantinsk- ambassad och därvid, mitt under all högtidlighet och retorik, överväldigad

=129

vattendrag. Inom sådana områden är därför de gamla bebyggelsenamnen talrikast.
De tättbebyggda områdena i mellersta Sverige, t.ex. i Uppland, Södermanland eller Östergötland, har många socknar, byar och gårdar med namn på -sta eller -stad. Sådana är exempelvis Knivsta i Uppland, Gnesta i Södermanland och Gistad i Östergötland. Detta sta eller stad betyder egentligen "ställe, plats", och det som i ortnamnet går före sta eller stad är oftast ett fornsvenskt mansnamn. Gistad betyder sålunda "Gisles gård". Detta kan vi inte se av namnets nutida skrivning, men det framgår tydligt av handlingar från -1300 talet.
I Skåne är det vanligt med bebyggelsenamn, som slutar på -torp eller -arp, t.ex. Klagstorp och Bosarp. Arp i Bosarp är utvecklat ur ordet torp,, som i dessa ortnamn betyder "nybygge, gård". Även denna grupp av ortnamn innehåller i stor utsträckning mansnamn.
Västergötland har åtskilliga ortnamn, som slutar på ett -ene, såsom Gäsene och Kälvene. Dessa namn innehåller ett i vårt språk för länge sedan utdött ord vin, som anses ha betytt "betesmark". Gäsene kan tolkas som "gåsängen", Kälvene som "kalvängen". På grund av förändringar i vårt språk under tidernas lopp är det nu ganska svårt att känna igen de ortnamn, som hör till denna grupp, om man inte :I.an få hjälp av namnens skrivningar i gamla handlingar. Ortnamn, som innehåller detta vin, finns inte bara i Västergötland utan också i andra landskap, såsom Bohuslän och Jämtland.
Platser som heter Böle eller har ett namn, som slutar på -böle, t.ex. Baggböle i Västerbotten, Oxböle i Jämtland och Nilsböle i Medelpad, är spridda över stora delar av vårt land. Böle betyder "nybygge, gård", och dessa ortnamn anses inte tillhöra våra äldsta. Sammansatta med detta ord är från början också de uppländska ortnamn, som nu slutar på -byle, exempelvis Enbyle och Gunbyle, liksom alla Nibble och Tbble, som påträffas här och var i mellersta Sverige.

=157

- Nu gnolar vi den där psalmen, Alvgrim, som Hallgrim Petursson skrev efter sin lilla dotter för alla som lever och dör på Island.
Sera Johan stämde upp med sprucken och klanglös gammalmansröst: "Liksom ett inarkens blomster uppväxer ur svarta mull", och jag höll honom i handen och sjöng med min gälla barnröst; och därmed hade jag börjat sjunga för världen. Det var inte utan att jag kände mig en smula stolt över att bli kallad att sjunga för både levande och döda. Jonas konstapel stod också och brummade, Eyvind snickare med. Den halte med likhästarna försökte sig på att sjunga han också. Och fåglarna sjöng.
När vi hade sjungit färdigt, gick vi bort från graven. Sera Johan höll mig ännu i handen. Kjolen var längre fram än bak, därför att han var så böjd.
- Det blev en fin begravning det här i alla fall, sa sera Johan. En riktigt vacker begravning. Gud give oss alla, att vi finge en så vacker begravning.
Jag sade ingenting, där jag traskade bredvid honom och höll honom i handen. Jag förstod inte riktigt, hur det kunde komma sig, att sera Johan tyckte att det här var en fin begravning, när det inte ens var hästar.
Den gamle domkyrkoprästen sade farväl åt mig i stigluckan. - Adjö med dig, lille vän, sa han. Och om du leker här på kyrkogården flera gånger, medan vi officierar, och det kommer ett likfölje som du ser inte är så stort, jag menar ett sådant här litet och gott likfölje som i dag till exempel, då är du välkommen att sjunga med oss. Jag är tyvärr lite dålig att sjunga. Ylen fastän jag är dålig att sjunga, så vet jag att det finns en ton, och den är ren. Här är tio öre. Och så ska du hälsa hem i Backen, hälsa din morfar och mormor. Och jag tackar dem också för sången.
Hans penning pung var väldigt gammal och sliten. t\/len tioöringen han gav mig var vacker. Då för tiden kostade karamellerna bara ett halvt öre stycket.

=177
tilltal var mer än jag orkade med just då.
Patron klappade mig, torkade mig med sin egen näsduk, som luktade gott av hårvatten och tobak. - Slog du dig? frågade han.
- Nej då, tack snälla herrn, sa jag och försökte komma loss, ty patron höll mig om axlarna och hade lagt armen på min långa fläta, så håret stretade och drog i nacken, dessutom tyckte jag han var dum som trodde man kunde slå sig mot hans tjocka mage och päls.
= Du har ingenting att tacka för, varifrån är du?
- Vänta lite, jag ska åt samma håll, du får åka med mig, det blir nästan ända fram, jag måste till stan men kom för sent till tåget, så jag åker landsvägen, här har du, och så gav han mig tjugufem öre. Uppfylld som jag var av det portolösa fattigbrevet och med associationer till obetalda mjölkräkningar, så lämnade jag ögonblickligen tjugufemöringen i postluckan utan att tänka på, att vi inte hade en brötbit hemma och att jag kunnat få en hel limpa för tjugufemöringen.
- Jag är skyldig tio öre för ett brev, sa jag förklarande till patronen.
Patronen såg lite förvånad ut, postmannen såg närmast generad ut, men jag kände mig stolt och glad och blev varm över hela kroppen. Jag var nog född med tur som mor så ofta sagt. 
Jag fick krypa ner i en slädrack, fick ett hästtäcke om ryggen och fäll om benen och hade femton öre och ett brev, hårt slutna i handen.
Ja så hände inte stort mer, än att jag fick en hel femtioöring av patronen, då jag gick ur släden. Patronen mådde inte bra, sa han, och det syntes på honom. Han skulle råka en bekant på "Gästis" i Norrköping, anförtrodde han mig. Jag tyckte mycket synd om honom och teg hela vägen med mina bekymmer. Han var tyst och frågade ingenting. Jag tyckte mycket om folk, som inget frågade, då jag var liten. 

=216

Fritzes pappa hissade upp honom i kragen och lade ner honom bakom relingen och hämtade en socker dricka, som han ställde bredvid honom.
- Jag undrar hur det känns, sa Nureddin. - Djäkligt, sa jag.
- Har du varit full då? - En gång, sa jag.
Det fina med Nureddin var egentligen inte bara hans näsa. Han hade en märkvärdig förmåga att se rakt igenom en. Det berodde kanske på hans indiska påbrå - fast jag nu tror att det påbråt inte sträckte sig längre än till namnet, om ens så långt för resten? I alla fall så tittade han på mig när jag beskrev hur det kändes att vara full - och beskrev det med många realistiska och onödiga detaljer, som lögnare gör - och han trodde mig inte ett dugg.
Då kom Fritzes pappa vrickande bort till oss i ekan.
- God dag pojkar, sa han och såg osäker ut; och vi önskade att han skulle vricka sin väg igen.
- Vem är det? Är han full? sa vi.
- Inte alls. Han mår bara illa. Men han får inte lämna pråmen. Det lär vara en teolog, och fru Jansson vill passa på och få honom att viga dem ordentligt. Nu ska jag hämta barna också, så kan dom bli döpta också.
- Åhå, sa vi.
Fritzes pappa lade ner åran, satte sig i båten och såg fundersam ut.
- Dessutom har jag fångat påfågeln åt Jansson, men han vill inte nacka den nu.
- Är den ombord?
- Ja visst. Janssons har alltid ont om mat. Dom har alltid tittat snett på den där påfågeln som bara går omkring och skriker. Men dom har aldrig vågat ta den. Men jag tog den åt dom i natt, därför att därför att jag har beslutat bli en bättre människa

=256