&&000  SWEDEN  4, 5 AND 6TH GRADES   1950S                  SWEDEN-456-50S.TXT
Re-ocr’d on 31 May 2005 for double pages
Saved as UTF-8
Several books

VAR LÄSEBOK
FJÄRDE KLASSEN
Skriven och sammanställd av

Yngve Berg
Ritad av

Inga-Greta Solbreck-Möller
AV Carlsons Bokförlags AB


&&111

utom de klasser som finns förut. Därför är vi bara =24 barn i år - i fjol var vi  Det blir en riktig önskeklass, sa magistern i våras.
Och nog är det en önskeklass alltid. Där vid fönstret ska Kerstin sitta, den lilla ljusa, trubbnosiga flickan, som kan och vet allting - nästan. Bakom henne sitter Dick, som är längst i klassen. Han är också väldigt klipsk men rätt lat. Hur som helst så har han humor och är inte rädd för att göra sina inlägg också när magistern inte frågar honom.
Nära gruppbordet sitter parhästarna Annmari och Helen, som alltid gör likadant, precis som om de vore tvillingar. Annmari verkar kanske litet pyttviktig ibland, men egentligen är hon bussig. I varje fall är både hon och Helen väldigt noggranna, håller allting snyggt och uppför sig städat som små prinsessor.
Sune skulle nog gå i lekskolan, brukar Dick säga, för han leker alltid, leker med pennan och gummit, leker med grejer som han har i fickorna. Hans leksaksbilar brukar ibland "läggas under beslag" av magistern och låsas in i väggskåpet. Sune tar ingenting på allvar, och läxorna låter han helst vara. Magistern säger, att Sune har kvicksilver i kroppen, men det är nog på skämt.
En som inte har kvicksilver i kroppen är Arne. Han är så långsam i allting - men inte när det gäller mat. I bespisningen är han alltid först. Men alla tycker, att Arne är den bussigaste kamraten, för han är så hjälpsam och godmodig. Ingvar är också bra, fastän han inte lyser precis, när vi har förhör. Men rita kan han. Han är nog bäste tecknaren i klassen.
Lillemor liknar mest Sune. Hon rusar alltid iväg utan att tänka sig för. Men hon kan klara nästan allting, om hon bara vill. I år kanske hon slarvar mindre. Hon är ju stornu. Men det är liv och fart, där Lillemor rusar fram. Hon märks alltid. Berit märker man i stället inte alls. Hon är så tyst och går ofta för sig
=11
SKOLBÄNK =3: Tänk, vad här skulle kunna sparas, om alla skol
barn ville hjälpa till genom att sköta sina skolböcker! ATLASEN: Och dessutom ser det ju snyggare ut. En välskött skol
bok kan sen bli en prydnad för bokhyllan där hemma. NATURKUNSKAPEN: Det blir trivsammare i salen, om bänkar och
böcker sköts ordentligt.
HISTORIEN: Nu vet jag. Vi ber Kritan hjälpa oss. SKOLBÄNK l: Hur då?
HISTORIEN: Jo, hon får skriva på tavlan, så att barnen kan se det
i morgon.
GEOGRAFIN: Bravo! Så gör vi. Snälla lilla Krita, skriv åt oss! KRITAN: Det ska jag gärna göra. Hejsan, nu är jag färdig. SKOLBÄNK =2 Skriv då först så här: Håll din skolbänk snygg och
rent
ATLASEN: Se till att du har ordning i bänklådan och städa varje veckat
HISTORIEN: Skydda böckerna för fläckar och hundöron! GEOGRAFIN: Klottra inte i dina böcker!
NATURKUNSKAPEN: Böckerna är dina vänner. Vårda dem väl! KRITAN: Så där. Nu är jag färdig. Var det något mera? SKOLBÄNK 3: Resten får barnen hitta på själva.
SKOLBÄNK 1: Så bra. Nu slipper jag skvallra och kan sova lugnt.
Godnatt allihop.
DE ÖVRIGA: Godnatt, godnatt.
BERÄTTAREN: Och så slutade prasslet och rasslet och suset och
sorlet. Det blev åter tyst i klassrummet. Månen tittade in ge
nom fönstren, och snart var det bara skolklockan som var va
ken. Hon hade hört på samtalet och tyckte om det. Säkert
skulle skolbarnen ta vara på de goda råden nästa dag, tänkte
klockan. Tick tackl Tack, tackl
=22

Flertalet bestämmer, det måste väl vara rättvist. Då är det 1.4 som blir nöjda och bara =10 som är missnöjda.
- Vi kan gå till Gräsberget nästa gång, föreslog Kerstin, som inte tycker om gräl.
- Ett bra förslag, tyckte magistern. På det sättet kan alla bli nöjda. Flertalet får bestämma, men de ska ta hänsyn till andra på samma gång. Det är sådant vi brukar kalla för majoritetens rätt att bestämma och minoritetens rätt till hänsyn.
- Jag känner en farbror som är major, sa Rolf. Och en annan farbror som är på en båt har berättat om minor, och då sa han .
- Ja, ja, men nu var det inte fråga om majorer och minor utan om majoritet och minoritet. Det är inte samma sak.
- Majoritet är de flesta och minoritet den mindre gruppen, sa Kerstin, som vet allting.
- Alldeles riktigt, och nu har majoriteten bestämt, att vi ska gå till Näcksjön. Men sedan är det jag som leder utflykten, och då måste ni följa ledaren och lita på att han leder er rätt.
Vi tog med oss anteckningsböcker och skissblock och pennor och vårt kartkort och ett par kompasser. Sen bestämde magistern, att vi skulle träffas efter frukostrasten vid ett torpställe strax utanför samhället. Där börjar stigen till Näcksjön, och alla visste, var det var. Under hela utflykten skulle vi gå gruppvis med våra gruppchefer, men på magisterns signal skulle vi samlas hos honom.
Vi'nästan kastade i oss maten, innan vi gav oss iväg till torpet. Där samlades vi under ett par ekar och hade det skönt i solen en stund, medan vi väntade på magistern.
- Nu får det inte bli någon rusning, sa magistern, när han kom. Vi ska gå lugnt och se oss omkring. Första sträckan fram till där stigen delar sig får grupperna gå med några meters avstånd från varandra, och ni ska anteckna alla trädslag och bus
=39


sättet kan en enda arbetare med maskinernas hjälp göra massor av tegel.
I den stora rörfabriken stirrar Per med vidöppna ögon på det väldiga upplaget ute på fabriksgården av glaserade rör i alla tänkbara storlekar och i en mångfald former.
- Så mycket rör trodde jag inte att det fanns i hela världen! utbrister han, och arbetarna skrattar.
Mest intressant är ändå kärlfabriken, där man gör allehanda fat, urnor och skålar av eldfast lera. Pojkarna beundrar arbetarnas händighet att forma leran vid drejmaskinernas snurrande skivor. Också gjutningen i formar är rolig att se på. Det är en mängd nyttiga och vackra föremål, som tillverkas här för att sedan säljas över hela landet.
Till sist har pojkarna sett och hört så mycket, att de inte orkar smälta mera. De lyssnar bara förstrött, när farbror Lars visar stadens vattentorn, hantverkshuset och Himmelsfärdskyrkan. Per börjar bli hungrig igen. Erik börjar längta efter att åter få susa fram på sin präktiga motorcykel. Farbror Lars är nog också trött, men han är så stolt över sin stad, att han glömmer tröttheten.
- Höganäs har väl inte varit stad så länge? säger Per.
- Den blev stad 1936. Men här har varit både fiskeläge och bruk i många år. Om vi går till stans museum, så kan jag visa--
- Nej, vi måste nog iväg nu, avbryter Erik. Vi ska åka en god bit till i dag.
- Men först ska ni ha ett rejält mål mat, förklarar farbror Lars bestämt. Om ni nu har sett allt vad ni vill se.
Först två timmar senare kan Erik starta motorcykeln och Per sätter sig upp på »bönpallen». Släktingar får man minsann inte slarva iväg från alltför fort.
=72

tillbaka med sådan snabbhet att knappt någon hann se vad som skedde. Östgöten var inte beredd på så snabbt svar, och spjutet tog honom vid axeln så att han vacklade och satte sig.
- Det var en hälsning från Finnveden, ropade Olof.
- Så går det till, skyeko Olofs män och nickade åt alla håll och skeno av glädje över sin hövdings bedrift. Och alla på skeppet gladdes med dem, fast de voro säkra på att de nu skulle ha östgötarna över sig. Men dessa tycktes ha blivit modstulna och fortsatte nedåt floden och sågos ej mera till.
- Maken till kast har jag aldrig sett, sade Orm, och det skall du ha tack för.

De kommo till ett ställe där vattnet forsade kring stora stenar. Där lades skeppet i land och tömdes, varpå det släpades längs ett jämnat spår upp kring forsen och åter sattes ut. När allt godset forslats samma väg och åter stuvats in, frågade männen med tillförsikt om det inte nu vore tid för det goda dragölet. Men Spof sade att endast nybörjare kunde tänka så.
- Detta är inte ett dragställe, sade han; detta är ett lyft. Det är endast vid dragställen som ölet vankas.
Flera gånger kommo de till liknande ställen, och till andra som voro svårare. Men Spof sade alltjämt detsamma, och de började undra hur ett dragställe månde se ut.
Varje kväll, sedan de landat för natten, fiskade de i floden och fingo alltid riklig fångst. Därför ledo de ingen nöd, fast den mesta födan ombord nu var uppäten. Men de sutto likväl dystra vid eldarna, där fisken stektes, och kände längtan efter färskt kött, och voro överens om att mycken fisk gör människan tungsint. De började nu också bli mätta på det tunga roendet, men Spof tröstade dem med att de snart skulle få se på annat.
- Ty det tunga roendet har ännu inte börjat, sade han.
=99

en björkstam; han gör det för att komma åt bättre. Snart är avverkningen i gång också där. Två huggare arbetar i kapp, det plumsar i vattnet till höger och vänster, knaprandet fortsätter. Hela skogen i sänkan är full av liv; det är omöjligt att avgöra, hur många djur som är i verksamhet på hygget. Kanske är det inte bara det gamla paret och deras ungar utan också ungbävrarna från i fjol, som skall övervintra tillsammans med familjen, så som det brukar vara i bävrarnas hemliv.
En späd röst ljuder därinne i mörkret - den har mänsklig klangfärg, ungefär som från ett litet barn, ett klart läte mitt emellan u och ö i växlande höjdlägen. Det är bävern som talar.
När vi härom kvällen hörde denna röst för första gången, var det på ett par hundra meters avstånd; så pass stark är den. Det måste vara ganska sällan bävern höjer sin röst på detta sätt; ett lågt kurrande är det enda jag hört förut.
De två timmerhuggarna fortsätter sitt arbete, deras vassa mejseltänder skär djupt in i träet. Plötsligt kommer vad vi länge väntat, ett skarpt knastrande ljud, ett brus som av en häftig vindstöt och en duns. Det var en mindre björk som föll. Och så, strax därefter, ett våldsamt brak, som går över i ett raspande ljud - ett stort träd sviktar, faller, men hejdas av de kringstående träden och hänger upp sig. Den duktige arbetaren fick ingen lön för mödan den gången; det är bara att gripa sig an med nästa träd.
Månen, som är i början av tredje kvarteret, blänker fram mellan de svarta träden och skrider till sist i all sin glans upp över dammen. Nu ser vi bävrarna, när de ibland kommer ut ur skogen och tar sig en simtur i det öppna vattnet. Bilden av månskivan darrar och vacklar, ett mörkt huvud glider fram mot den gyllene bakgrunden och försvinner i mörkret igen. En sparvuggla skriar, kort och skarpt.
=128

- Då får du plugga i dej en hel massa förstås, menar Evert.
- Det kan du skriva upp, men det är intressant också. Vi får
veta allt möjligt om fabriken och maskinerna.
- Då kan du väl berätta för oss! ber Kurt och Siv.
- Nåt föredrag tänker jag sannerligen inte hålla, säger Kajsa.
Men ni kan ju fråga, så ska jag svara, om jag kan.
- Hur kommer bitarna in i burkarna? frågar Siv. Gaffelbitar
och hummer och sånt. Det har jag alltid undrat. Kajsa drar på munnen.
- När vi till exempel konserverar hummer, svarar hon, så kokas den först i het ånga. Sen tar vi köttet ur skalen och tvättar det i saltlake, innan det packas i burkar. Burkarnas lock stängs delvis - man löder ihop dem - och så sätts de in i en ånglåda några minuter. Slutligen löder man fast locket runt omkring, och burkarna får en långkokning i över =100 graders värme. Sen kyls de hastigt av, får etiketter och packas i lådor, som skickas ut till olika håll i landet.
- Då förstår jag, säger Siv. Burkarna är öppna först, och sen löder man ihop dem, när innehållet har lagts i.
- Står det någon arbetare och löder ihop burkarna? undrar Kurt.
- Det är en maskin som gör arbetet. Den klarar =130 burkar i minuten, så det går med väldig fart.
- Vilken fisk är vanligast vid konservfabrikerna? vill Kurt veta. Sillen förstås?
- Ja, sill lägger vi in i alla möjliga former. Av skarpsillen gör vi ansjovis, och sen har vi fetsill i fileer, skivad sill, gaffelbitar och jag vet inte allt. Vi lägger in den i olika sorters sås - dillsås, olja, tomatsås, senapssås, hummersås och flera andra slag. Såsen sprutas in i burkärna närmast före tillslutningen av locket, och sen följer den sista upphettningen.
=147

terrängen, och det dröjde inte länge, förrän min hund stod för en kull på några hundra rapphöns.
Jag väntade på min hustru, som skulle komma efter i sällskap med min löjtnant och min betjänt.
Jag väntade länge förgäves. Till sist blev jag orolig och red tillbaka samma väg jag kommit. Jag hade hunnit ungefär halvvägs, då jag hörde jämmer och klagorop. De tycktes komma från allra närmaste håll, men jag kunde inte upptäcka en levande varelse.
Jag steg av hästen och lade örat till marken. Nu hörde jag tydligt att jämmerropen kom nedifrån jorden, och jag uppfattade till och med rösterna från min hustru, löjtnanten och betjänten.
Samtidigt lade jag märke till ett stort hål i marken inte långt från det ställe där jag stod. Det var öppningen till en stenkolsgruva. Nu förstod jag, att min hustru och hennes två följeslagare hade störtat ner i den. Jag red genast i sporrsträck till närmaste by för att söka upp gruvarbetarna. Och dessa lyckades också, med oerhörda ansträngningar, att dra upp de olyckliga ur gruvhålet, som var minst nittio fot djupt.
Först hissade man upp betjänten och hans häst, så löjtnanten och hans häst, och till sist min hustru och hennes lilla ponny. Och det allra märkvärdigaste var, att varken människor eller djur hade ådragit sig några skador i det fruktansvärda fallet, om man frånser ett och annat obetydligt skrubbsår. Men som ni väl kan förstå, hade de blivit rysligt uppskakade.
Herrarna inser naturligtvis, att det inte längre kunde bli fråga om att fortsätta jaktpartiet. Men kanske har ni - alldeles som det hände mig - glömt bort hunden efter detta?
Ja, jag glömde verkligen alldeles bort min hund. Dagen därpå måste jag göra en resa i tjänsteärenden, och jag var borta från hemmet i ett par veckor. Men så snart jag kom hem, frågade jag
=174

- Där får du nog stanna, Kerstin, sa magistern, för det är många andra som också vill berätta. Det där gav oss i alla fall en glimt av ett julfirande i den gamla goda stilen.
- Vi äter också mycket mat hemma, när det är jul, sa Arne. Fläsk och korv och skinka och gröt och massor av godsaker. Vi börjar äta, när pappa kommer hem på julafton, och sen håller vi på nästan hela tiden. På kvällen kommer jultomten, och det är pappa. Han ger oss en hel hop paket, och jag fick bandyrör och leksaksbil och flygmaskin och så en del kläder av mamma. Sen äter vi igen, så vi blir precis proppmätta, men på juldagen brukar vi bara slå på radion och höra på julottan där, innan vi går upp och börjar äta frukost.
Arne riktigt sken, när han berättade om all den goda maten.
- Jag får alltid klä julgranen själv, berättade Lillemor. Jag sätter en stjärna i toppen och hänger upp blanka klot och karameller och andra prydnader. Glitter och girlanger hänger jag också i. Karamellerna brukar mamma och jag klippa själva någon dag före jul, men mina blir inte så fina som mammas. Och sen hjälper mamma till med att sätta i ljusen i granen, för det kan jag inte själv. Vi ska ta ut granen den 13 januari, för då är det Tjugondag Knut, säjer mamma, och »Tjugondag Knut dansas julen ut.»
- Min finaste julklapp är klockan, sa Helen och visade upp en armbandsklocka. Den fick jag av farmor, och jag får bara ha den på söndagarna egentligen, men jag fick ta med den till skolan i dag och visa den. Farmor hade lagt den i ett paket som låg i ett paket som låg i ett paket, och allra ytterst var en stor låda. Jag trodde först att det var en kälke, så stor var lådan. Och när jag öppnade paketen, så hittade jag för var gång bara ett nytt paket som var mindre. Då såg jag besviken ut, och alla
=198

människorna ville skydda sej mot köld, svepte de djurskinn om sej. Med tiden lärde de sej också att sy ihop skinnen till kläder med hjälp av senor.
- Precis som Robinson, sa Helen. Jag läste hela boken i höstas, och där stod det att Robinson tog skinnbitar och snörde ihop till kläder. Men han använde bastsnören.
- Det är riktigt. Men skinnkläder blir förstås både stela och klumpiga. Med tiden fann människorna på att väva tyg. Fårens ull och linets blånor användes som råvara till tråden, och vävde gjorde man ungefär som Robinson, när han flätade korgar och knöt nät. I vårt land har man funnit några prov på kläder från bronsåldern, och de har varit vävda av ylle. Men kläderna var fortfarande klumpiga och grova. Det hemvävda tyget var starkt men lät inte så lätt forma sej till kläder. Senare blev det vanligt, att man hemma på gårdarna tillverkade både ylletyg och linne. De rika köpte finare tyger, till exempel siden och sammet, från utlandet. Sedan fick skräddare och sömmerskor sy vackra kläder av tyget.
- Vi köper våra kläder färdiga i affärerna, sa Rolf. Mamma säjer att kläder är dyra, och att jag är en riktig slitvarg. I förra veckan fick jag ett par nya byxor, och mamma köpte - - -
- Ja, i våra dar kan man köpa färdigsydda kläder, avbröt magistern, både skjortor och blusar och kostymer och klänningar. Det blir allt vanligare att man köper fabriksgjorda kläder. Vi har också fått flera nya råvaror till våra kläder. Bomullstygerna kom i marknaden för ungefär tvåhundra år sen, och de fabriksgjorda bomullstygerna började då tävla med ylle- och linnetygerna. Sen dess har bomullstygerna fått stor användning särskilt till sommarkläder, skjortor och andra lätta plagg. Under senare år har vi dessutom fått flera konstgjorda råvaror
=232

ljudet tvekande, liksom motvilligt. Så med ens ökas farten, det börjar ta eld i spelet. Pellepellepellep! I en enda virvel slungas knäppningarna fram genom näbben. Tills det smäller till på ett nytt sätt: Klickop!
Det låter, som då en kork med möda rycks ur en butelj.
Och nu knyts tjäderns hals ihop, halsskägget slås ut. Någon underlig kraft skakar hela den stora, blänkande fågeln. Tuppen tycks något ögonblick vara både döv och blind. Han »silar». Det låter, som om någon vore i färd att vässa en yxa mot en våt slipsten. Så blir det tyst. Gamlingen rätar på sig. En bit bort slår ungtuppen spel på spel. Solen lyser allt friskare över tallarna, på vars barr tjädrarna kalasat hela vintern. Några orrar har sin lekplats ute på en mosse närmare Valnäs. Luften skälver av orrspelets långa, porlande toner.
Tjäderleken fortsätter. Tupparna liknar nästan ett par dockor, som någon dragit upp med en nyckel, så att de kan göra sina konster. Eller de kunde vara marionetter på en tråd. Hela tiden upprepar de samma knyckiga rörelser. Så till slut slås båda fåglarna med dundrande vingslag ner på åskrönet. Bringorna glänser som grönsåpa i solen. Ur horniga näbbar dansar fortfarande knäppningarna. Men snart skall här bli en annan dans. Gamlingen drar sig hotfullt närmare medtävlaren. Det riktigt gnistrar om honom av argsinthet. Han tycker naturligtvis, att han är störst och värst i världen och borde få härska över spelplatsen i ensamt majestät. Men ungtuppen springer där fräckt med utspänd stjärt och strupen ryckande, som om den vore full av ärtor. Han visar på allt sätt, att han sannerligen inte tänker låta skrämma sig av någon gubbstrutt.
Så är slagsmålet i gång. Och det är inga dåliga hugg, som delas ut. Tupparna flaxar, grabbar tag i varandra med de hiskliga näbbarna och kämpar som galningar. Men medan de för
=275

på fler ställen i salen, och mellan maskinerna rinner vita och röda ormar fram i en jämn ström. BERGMAN: Ja, från den plats, där vi står kan vi rätt bra följa valsningen. Nästan vitglödande stålgöt fraktas fram till valsningsmaskinerna och får där börja sin vandring bort och fram mellan valsarna. De blir för varje gång allt smalare och allt längre. Till slut liknar de faktiskt långa ormar, som ringlar in i maskinerna. Stålgöten värms upp till ungefär tusen grader före valsningen. Det kallas varmvalsning. På sina håll förekommer också kallvalsning, bland annat för framställning av stålband. REPORTERN: Och vad blir det nu av de här ringlande ormarna? BERGMAN: Det blir stålstänger av olika form. Valsarna har olika spår, platta, kvadratiska eller ovala, och efter dem formas stänb ernå till rundstål, fyrkantstål osv. REPORTERN: Och stängerna skickas sedan ut till andra fabriker? BERGMAN: Ja, vi förädlar inte järnet längre. än till valsat stål av olika slag här vid bruket. Sen går det till olika stålindustrier på annat håll för att formas till allehanda järnföremål. REPORTERN: Nå, då har jag kanske sett det viktigaste av vad bruket har att visa upp. Förut har jag nämligen haft ett par pratstunder med herr Bergmans far och med brodern borta vid gruvan.
BERGMAN: Jaså, hela släkten har varit med.
REPORTERN: Ja, jag har haft turen att träffa på idel bergsmän. Och nu får jag väl tacka för samtalet. Adjö, herr Bergman. BERGMAN: Adjö, redaktörn, och välkommen igen!
=296

upp i luften av iver, så att alla vi andra i klassen viker oss
dubbla i bänkarna av skratt.
Den här lördagen behövde inte fröken ens fråga honom. Så
fort vi hade satt oss, studsade han upp så där guttaperkaaktigt
och viftade med hela armen och spottade fram:
- Fröken, fröken! Kan vi inte få bilda en klubb? Fröken stödde hakan i handen och såg leende på Anders. - En klubb, sa hon. Hur menar Anders? Anders svalde.
- Jo, sa han ivrigt, min storebror och hans kamrater har bildat en klubb som heter TIGRARNA. De har hemliga tecken och märken och gör alla möjliga roliga saker, när de träffas. Men jag får inte vara med, för jag är för liten.
Han gjorde en sådan ful grimas, att vi tjöt av skratt. Fröken skrattade också, men på samma gång såg hon tankfull ut.
- Där tror jag faktiskt, att du hittade på något alldeles extra, Anders, sa hon glatt.
Hon såg på oss allesammans.
- Vad tycker ni? sa hon. Skall vi bilda en klubb hela den här klassen?
Vi tjöt förstås.
- Jaa!
Anders grinade belåtet och sa:
- Men fröken måste leda den, för vi vet inte hur man bär sig åt.
Och fröken log tillbaka och sa:
- Ni fordrar då inte litet av mig.
Hon lutade sig fram i katedern och fortsatte:
- När man skall bilda en klubb, måste man först bestämma,
om klubben skall ägna sig åt något särskilt. Om man skall
ha t.ex. en idrottsklubb, en detektivklubb, en frimärksklubb


Under det flyttade hon på bokstäverna, så att det blev en förskjutning av en bokstav. När man sedan skulle skriva brev till varann, gjorde man det med det undre alfabetets bokstäver.
Om man då ville skriva Klassens klubb, blev det så här:
JKÖRRDMR JKTAA

Så jämförde man det med det övre alfabetet, och då var det ju en barnlek att tyda det - för oss som visste om hemligheten.
Vi valde i alla fall att lära oss dövstumsspråket, för det kunde man ju ha användning av senare i livet. Och fröken lärde oss bokstäverna A och B och tränade oss och sa att vi skulle fortsätta. nästa lördag.
Så sa fröken, att nu hade vi arbetat så mycket på klubben, att vi kunde kosta på oss en rolig lek.
Och så lekte vi "=5 SEKUNDER-SVAR" bänkrad upp och bänkrad ner.
Först blundade fröken och räknade alfabetet tyst för sig själv. Plötsligt sa Festmästaren, Lars-Erik. - STOPP!
Och just då hade fröken hunnit till bokstaven K. Och nu gällde det för oss en efter en att inom fem sekunder säga ETT DJUR - EN FISK - eller EN FÅGEL, som började med bokstaven K.
Vi gick i tur, precis som vi satt i bänkarna uppifrån och ner, och Gunnel började och sa:
- Katt, så hon fick sitta kvar.
Så var det Lars-Eriks tur och han sa:
- Karp, och fick också sitta kvar.
Men Margareta kunde inte, och fröken tittade på klockan
och sa:
- Tiden är ute.
=15

För när man flyttar stolen eller lampan närmare eller längre bort från väggen, då blir också skuggan på papperet mindre eller större.
Med en blyerts följer man så skuggan av huvudet på papperet.
När alla har suttit på stolen och fått sina profiler avritade, går man tillbaka till sin bänk och målar med tusch eller svart vattenfärg innanför linjerna. Man får akta sig noga, så att man inte förstör dem.
Så klipper man ut sin egen profil och klistrar fast den på ett annat vitt papper och skriver namn och datum under.
Skall man göra det riktigt fint, kan man måla en svart rand runt tavlan.
Man kan också, om man vill, klistra fast den urklippta profilen på papp och klistra en trekant som stöd på baksidan. Då får man en tavla, som kan stå för sig själv.
Medan vi var i gång med att måla och rita till =KK, föreslog fröken, att vi skulle utöka klubbarkivet med varsin gristavla, ritad med förbundna ögon.
Vi samlades runtomkring fröken, och i tur och ordning fick vi en scarf bunden om ögonen och en penna i handen.
Och under alla de andras fniss och skratt ritade vi var sin gris - eller åtminstone försökte. Här ser ni två av grisarna.

=25

som möjligt. Efter det skar de av tjocka, torra, gula vasstrån till en ram. Så gjorde de en skåra i vart och ett av vasstråna och trädde dem runt pappbiten. För att de inte skulle trilla av, sydde de runt om vassen på olika ställen.
- Man kan också klistra fast löven med osynlig tape på pappbiten, sa fröken. I stället för att använda vasstrån kan man göra en ram av smala raka grenar eller vad man över huvud taget kan hitta på. Men det blir snyggast, om man har något utifrån skogen till ram.
Vi gjorde bara ett par lövtavlor. Av de löv som blev över tog vi ut ett av varje sort för att ha som början till en lövsamling.
Efter att ha doppat bladen i paraffin - man kan också pressa dem i en hård bok - klistrade vi fast ett löv på ett papper och skrev under "lönn", "ek" osv. Och så datum när vi hade plockat dem.
Och vi kom överens om att under resten av terminen skulle vi försöka att öka ut lövsamlingen, så fort vi hittade något löv, som vi inte hade.
28
Den skalade han av barken på och målade den svart med en sick-sacklinje precis som en huggorm. Ett otäckt elakt öga på var sin sida hade den.
Så borrade han ett hål i stjärten på ormen och trädde ett snöre igenom hålet.
Den ormen hängde han i lampan, och flickorna nästan skrek, när den slingrade sig ovanför dem, så levande såg den ut.
Per hade hittat ett trästycke, som såg ut precis som ett huvud. Och det skalade han och målade näsa, ögon, mun och hår på, och till sist såg det ut precis som ett huvud på en staty.
Ulla tog nästan priset med sin lövtavla. Hon hade två stora flikiga rönnlöv. När hon hade doppat dem i paraffin, och de hade torkat, tog hon en tunn skiva av en tjock trädstam. Magister Larsson hade hjälpt henne att såga till den. Den gned hon med sandpapper, tills den blev slät och fin, ungefär som vi hade gjort med våra klubbmärken.
Aritt på trädskivan klistrade hon fast sina löv. Och med en glödgad spik gjorde hon dels punkter runt om skivan, och dels textade hon med punkter RÖNN under löven.
Ett snöre klistrade hon fast på baksidan, och den lövtavlan hängde hon. sedan upp på väggen.
=31

sina halsdukar så färggranna som möjligt. Och fröken lovade, att eftersom vi var så upptagna med våra halsdukar, skulle hon själv sy bordduken till klubbordet.
Och vi sydde så fingrarna blödde, och då och då läste fröken en saga för oss.
Och vi hade inte tid att leka ens, så ivriga var vi att sy på våra halsdukar.
Tio minuter innan träffen var slut, bad fröken, att vi skulle lägga undan våra handarbeten. Hon frågade, hur det gick med våra klubbmöbler, och när hon fick höra, att de var färdiga, sa hon:
- Tycker ni som jag, så har vi en liten invigningsfest nästa gång med smörgåsar och lekar och annat roligt.
Det var vi alla med om, och Anders klubbade det med detsamma.
- För resten, sa fröken, så har K.K:s medlemmar aldrig gått igenom någon invigningsceremoni efter vad jag vet. Då kan vi ta den nästa gång.
- Invignings ser  ser, stammade Anders. Vad är det?
=33

Fröken skrattade.
- Det kan vara allt möjligt, sa hon glatt. Medlemmarna kan få trampa på osynliga flaskor och tvålas om munnen och ta av sig skorna, i samband med att de lovar att hålla stadgarna i sin klubb och att alltid låta klubben gå före allt annat.
- Hu, så hemskt, sa petiga Gunnel.
- Åja, sa fröken, er invigningsceremoni skall bli ganska lätt, det lovar jag er. Hon blinkade åt Lars-Erik.
- Festmästaren och jag får väl ha ett extra sammanträde om det, sa hon, och Lars-Erik nickade högtidligt.
Ulla viftade med handen.
- Fröken talade om smörgåsar, sa hon gällt. Jag vill bara tala om att vi har väldigt litet pengar i kassan, och det skall vi ha till annat.
Alla skrattade, och fröken skrattade också.
- Det är bra, Slantvändare, sa hon. Och därför undrar jag, om ni tror, att var och en av er kan få ta med sig två smörgåsar hemifrån? Saften bjuder jag på.
Det trodde vi allesammans. Och fröken reste sig.
- Ta fram papper och penna, så skall jag lära er några smörgåsar, som min mamma brukade göra åt mig, när jag var liten, sa hon.
Så ritade fröken före på svarta tavlan, och vi ritade efter.
Under var teckning skrev vi, vad smörgåsen skulle bestå av. För som fröken sa:
- Det är inte säkert, att mamma bara av teckningen kan
förstå, vad smörgåsen är gjord av. Så ritade vi

 SVARTA SAMBO =2 MALTAVLAN =34
Den leken höll vi på med ända tills Per var ensam kvar. Då var också timmen slut. Vi skjutsade in bänkarna mot väggen, plockade ner väggdekorationerna, ordnade pulpeterna, sjöng klubbsången och sa:
- Tack för i dag.
Men det finns också andra sätt att inviga medlemmar i en klubb. Här följer några exempel.
Styrelsen låter medlemmarna en efter en "gå över plankan". Man har en bräda eller en bänk, och medlemmarna förs in med förbundna ögon.
Efter att de har svurit klubbeden, får de ställa sig på brädan, som ligger på golvet.
- Nu, säger Klubbettan, så lyfter vi upp dig och brädan från golvet. Det är bäst att du håller oss på axlarna, så att du inte förlorar balansen.
Medlemmen gör som Klubbettan befaller, men i stället för att lyfta brädan hukar sig de bärande ner mot golvet. Den som står på brädan får då absolut för sig, att han lyfts upp i luften.
- Varsågod, säger Klubbettan. Nu kan du inte komma högre. Ta nu klubbsprånget, men var försiktig så att du inte gör illa dig.
Och ni anar inte hur roligt det är att se, hur den som står på brädan tar sats och hoppar, när han inte behöver det. Och hur snopen man blir, när man upptäcker, att man hela tiden har stått kvar på golvet.
Vi skriver en tidning
- Jaha, sa fröken lördagen efter det att vi hade haft invigningsfest. I dag har jag faktiskt inte hittat på något att göra. Hon skrattade.
=40

sy på era klubbscarfer eller träna nya bokstäver i dövstumsalfabetet, som vi nästan har glömt bort.
Vi gjorde som fröken sa, och i minst tjugo minuter var det alldeles tyst, medan vi skrev och ritade. Då och då hördes bara litet fniss från någon som hade hittat på något extra roligt. Fröken sa efteråt, att det var den mest fridfulla klubbträff, som vi någonsin hade haft.
När alla hade lämnat fram sina bidrag, överlämnade fröken dem högtidligen till redaktionskommitten.
- Kan redaktionen träffas någon kväll i nästa vecka? frågade hon. Det kunde den.
- Då kanske ni hinner välja ut det bästa av det här och sätta ihop tidningen till nästa träff, sa hon. Och det skulle de göra.
- Och medan ni satt och skrev, gjorde jag i ordning litet frågesport, sa fröken och tog fram ett härligt stort äpple. Detta är priset till segraren.
Så började fröken att fråga oss en efter en i bänkraderna, och vi måste svara med JA eller NEJ. Den som svarade fel fick kliva ur sin bänk.
Lappen med frökens frågor fick jag sedan för att ta med i "protokollet" och här är den.


 Har igelkotten svans?
 Kan man sy med en havsnål?  Är valfisken ett däggdjur?  Kan man äta en bergtunga?
 Finns det björnar på Grönland?  Har björnen sex tår på foten?  Är kopparormen en ödla?
=45


  Så förhörde fröken oss på bokstäverna i dövstumsalfabetet på så sätt, att hon skrev upp vissa ord på tavlan med de bokstäver som vi redan kunde.
Så fick vi teckna dem åt henne. Men då hade redan timmen gått. Klubbsången fick vi sjunga i ilfart.
Vi lär oss trolla


Nästa klubbträff var vi allesammans väldigt nyfikna på TRUMPETEN. Trots att vi hade tjatat på redaktionskommitten hela veckan, hade ingen av oss fått så mycket som nosa på den.
När vi hade sjungit klubbsången och avverkat våra dövstumsbokstäver, klev Per, Gunilla och Lars-Erik fram och överlämnade det första exemplaret av vår tidning till fröken.
Den bestod av 8 sidor. Gunilla hade fått pengar av Ulla Slantvändare och inköpt två tjocka dubbelark, som hon sedan hade lagt inuti varandra och sytt fast i ryggen. Men först hade de gjort en lay-out. Lars-Erik berättade, att det var detsamma som att passa in allting, där det skulle vara. Sedan hade Per skrivit av alla bidrag på maskin, och teckningarna, som vi hade gjort, hade han klistrat vid sidan om artiklarna.
Den var väldigt pampig.
Fröken läste hela tidningen högt för oss, och sedan hon hade gjort det, vandrade den från bänk till bänk, så att alla fick granska den.
Och vi beslöt oss för att ge ut ett nummer av Trumpeten varje månad i fortsättningen.
Men eftersom varje sådan tidningsträff gick efter samma
=47

Tändstickan i näsduken
- Detta trolleritrick fordrar en viss förberedelse, sa fröken. Här har jag en näsduk. I näsduken lägger jag en hel tändsticka. Känn på den, så skall ni känna att den är hel. Så virar jag in den i näsduken, och låter så t.ex. Anders och Margareta bryta sönder stickan i flera delar.
Fröken höll fram näsduken, och Anders och Margareta bröt sönder tändstickan inuti den. Fröken lät flera av oss känna på stickan, så att vi absolut säkert kunde svära på att den var sönderbruten.
Så sa hon:
- Simsalabim, och gjorde några mystiska rörelser med näsduken.
Efter det vecklade hon ut den - och där låg tändstickan alldeles hel och obruten i mitten.
=2h [la de Hypnos
- Nu skall jag hypnotisera en av er att sitta alldeles stilla på en stol, sa fröken. Ni kan inte resa er upp, hur gärna ni än vill.
Vi valde Anders, och fröken sa åt honom att sätta sig ytterst på stolkanten med armarna i kors över bröstet, benen stelt utsträckta och nacken lutad mot stolens rygg.
Anders gjorde så, och fröken la sitt högra pekfinger på Anders panna och rabblade:
- Simsalabim. Du sitter orörlig. Du kan inte resa dig. Jag hypnotiserar dig. Du kan bara försöka resa dig. Men du kan inte. Du kan inte.
=51

och vi lär oss trolla med ett enda nafs. Simsalabim och se'n bom tjafs.

Melodin var litet svår i början, men rätt som det var så fick vi kläm på den, och sen klappade vi händerna och sjöng så det ekade i salen.
Vi skriver brev
- I dag, sa fröken sedan vi hade sjungit klubbsången och övat oss på vårt alfabet, i dag har jag tänkt att K.K. skulle förena nytta med nöje.
- Det gör vi välan alltid, sa Anders häftigt, och hela klassen fnissade, fröken också.
- Visst, visst, sa hon lugnande. Men det har mest varit till "Klubbens" nytta. Nu har jag tänkt att K.K. skulle glädja en hel del barn UTANFÖR klubbens ram. Tycker ni, att det är roligt att skriva brev?
- Ja. Nej. Nja. Jo. Väldigt. Alla tiders. Bevars. Absolut inte. Så där. Så där, svarade vi om varandra, och fröken skrattade.
- Nu är det i alla fall på det sättet, sa fröken, att det ligger en massa barn inne på sjukhuset i stan och har tråkigt. Och jag tror, att om alla medlemmarna i K.K. skrev var sitt brev till någon på sjukhuset, skulle han eller hon bli gränslöst glad över att få ett avbrott i enformigheten. I går ringde jag faktiskt upp översköterskan för barnavdelningen och berättade om K.K. Och om ni skrev var sitt brev, lovade hon att dela ut dem till
=55


ta sig fram till svarta tavlan och med en krita rita en etta på tavlan och sedan återvända till kortväggen. Den som kom först tillbaka till väggen fick en poäng.
Sedan var det tvåornas tur att pröva sin lycka och få poäng.
Och så fortsatte kampen mellan lagen, och när alla fem paren hade trevat sig fram till svarta tavlan och skrivit sin etta, tvåa eller trea osv., hade Klubbtvåans lag vunnit med tre poäng mot två.
Fröken sa, att om vi hade haft litet längre tid på oss, så kunde vi allesammans ha varit med och tävlat medan hon tog tid på en efter en.
Vi klubbade, att det skulle vi göra en annan gång. Klubbettan Anders var mycket missnöjd med att hans lag hade förlorat och sa, att hans deltagare var ena riktiga såskoppar. Om de hade klarat sig lika bra som han själv, så hade de vunnit.
Då skrattade fröken och sa, att Anders inte skulle tro, att han visste allting bara för att han var Klubbetta. Så frågade fröken honom, om han vågade ställa upp i leken "Vad gör jag?" och efter ljudet gissa sig till vad hon gjorde.
Det kunde Anders inte svara annat än ja på. Så fick han gå fram och ställa sig framför katedern med ryggen mot fröken.
- Vad gör jag nu? frågade fröken.
Så gjorde hon en massa saker, och Anders fick av ljudet försöka gissa vad det var.
När Anders hade varit framme och gissat, valde vi flera andra att leka "Vad gör jag-leken", bl.a. långa tysta Per och självsäkra Ulla.
Här är några saker som fröken gjorde i leken: Vässade en blyertspenna med en kniv Snöt sig
Hostade
=59

benen, och samtidigt kan vi använda oss av våra påsar. Så lekte vi
Påssta f ett
Anders och Ulla valde var sitt lag. Så mätte vi ut en bana med start- och mållinje.
Lagen ställde upp sig på startlinjen, och på mållinjen låg
två högar av påsarna, en för varje deltagare.
- Klara, färdiga, gå! sa fröken.
Då startade ettan i varje lag, och när han kom fram till
mållinjen, fick han ta den översta påsen, blåsa upp den och
smälla den.
Så fort han hade gjort det, fick deltagare nummer två i hans lag starta. Och när han kom till mållinjen, blåste han i sin tur upp sin påse och smällde den. Påssmällen är alltså startsignal för näste man. -
Anders lag vann, och där var jag siste man.
- Men nu, sa Lasse. Längre hann han inte, förrän fröken skrattade och sa:
- Ja, nu äter vi våra smörgåsar.
Vi satte oss i gräset och åt, och det smakade härligt. Medan vi fortfarande satt kvar, tyckte fröken, att vi kunde leka

Blomleken
Hon valde ut fem stycken av oss, och vi fem satte oss runtomkring henne. Så fick vi ögonen förbundna, och så tog fröken några blommor ur det som vi hade haft med oss från alfabetsleken.
Var och en av oss fem fick i tur och ordning lukta på en blomma och av lukten gissa oss till vad det var för en blomma.
=63



Så ropade nummer två, och Per svarade: - Kvart över åtta.
Den som hade ropat fick då ta litet mer än åtta steg fram mot Per.
Så fortsatte vi den ena omgången efter den andra, och som
liga hade otur och somliga hade tur.
Det blev Gunnel som först nådde fram till mållinjen. Efter det sa fröken:
- Nu leker vi några lekar, där alla kan vara med. Vi lekte först
Rock-leken
Anders fick ställa sig mitt i gläntan, och vi andra tog i ring omkring honom. Anders höll sin jacka i handen.
Han räknade högt och tydligt till 10, och när han hade sagt den sista siffran, fick vi bryta ringen och rusa var och en åt sitt håll, medan Anders jagade efter oss och försökte att kasta sin jacka över huvudet på någon.
Det blev Lasse som fick jackan över sitt huvud och då blåste fröken i pipan.
Lasse fick ställa sig inne i ringen med jackan i handen och räkna till 10. Och så lekte vi rock-leken om och om igen, ända tills vi tröttnade på den.
Då lekte vi

Byt träd
som vi också kunde vara med allesammans. Var och en av oss valde ut var sitt träd, som vi ställde oss bakom. I förväg hade vi valt Lars-Erik till skogshuggaren.
Lars-Erik ställde sig mitt i gläntan och ropade:
=65

vi satt och åt våra smörgåsar, suckade Lars-Erik och sa, att nu var det bara åtta veckor kvar till lovet.
Anders nickade ivrigt, och hans bruna ögon glittrade.
- Per sa, att han säkert skulle komma att sakna =KK under lovet, fortsatte han.
- Men fröken sa, att det inte var något som hindrade, att var och en av oss bildade en klubb med våra kamrater ute på landet, sa Ulla. Visst minns jag det.
- Ja, vi vet ju nu precis, hur det går till att bilda en klubb, sa Per liksom för sig själv.
Fröken nickade.
- Just det, ja, sa hon och skrattade. Det är förunderligt hur gott ni kommer ihåg allting, utom när det gäller matematik. Vi har alltså åtta veckor kvar till sista klubbträffen. Eftersom man aldrig kan börja med något för tidigt, så undrar jag nu, om klubben har tänkt sig något extra festligt då. Klubbar brukar ha årsfest varje år, ser ni.
Årsfest. Vi blev alla riktigt upplivade vid tanken på den.
- Och vad ska vi gö  ? undrade Anders och for upp från bänken med sådan iver, att han höll på att välta den.
- Se så, Klubbettan, lugna sig litet, menade fröken. Innan vi pratar om vad vi skall göra, så skall vi först klubba, om vi skall ha årsfesten för oss själva eller bjuda in föräldrar, vänner och skolkamrater. Vad säger styrelsen?
Styrelsen: Klubbettan, Klubbtvåan, Präntaren (jag själv), Slantvändaren, Festmästaren och Prylvaktaren, vi tänkte så att det nästan knakade om det.
Så sa Anders litet tveksamt:
- Visst har vi det roligt, när vi är för oss själva, som på invigningen och utflykten och sådant.
- Men i alla fall, tyckte Gunnel tankfullt.
=70

Lars-Erik blev skär i ansiktet.
- Helt hemlig har vi inte KUNNAT hålla K.K., erkände han.
Ulla fattade genast hur Lars-Erik tänkte.
- Därför vore det bra malligt jag menar roligt att få visa upp den för de andra liksom, sa hon prövande. Få visa vår skattkista och våra medlemskort och sjunga våra sånger. Jag menar, min räkenskapsbok och en hel massa andra saker får förstås aldrig någon i hela världen se mer än vi i =KK, sa hon tvärsäkert.
Vi andra nickade instämmande. Och fröken nickade också. - Kan Klubbettan klubba då, att K.K inbjuder utomstående till sin årsfest, sa hon.
Och så klubbades det beslutet.
- Till nästa klubbträff tycker jag, att vi pratar om vad vi skall göra, sa fröken. Var och en av er får komma med ett förslag då. Men i dag har jag tänkt, att vi skulle göra en räknemätare på de åtta veckorna som är kvar. Så kan var och en av er plocka fram den och ha på sin pulpet och dra av en sticka eller öppna ett fönster varje klubbträff.
- Räknemätare, sa Anders. Vad är det?
- Tja, sa fröken. Det är nästan detsamma som en adventskalender.
- Det trodde jag bara att man hade före jul, sa Lasse. Fröken log.
- Inte alls, sa hon. Det kan man ha under vilken årstid som helst, när man har något att se fram emot, en resa eller sin födelsedag eller något annat roligt. Själv gjorde jag alltid en räknemätare precis en månad innan jag hade min födelsedag.
- Hur gör man en räknemätare då? undrade Anders.
=71

Fröken gjorde i ordning =23 lotter med siffror på - vi är =23 i klassen - och så fick vi välja alltefter vår tur, vilken räknemätare vi ville göra.
Jag själv tog papp och sax och gjorde ett hus. Men de flesta valde potatisgrisen, för den tyckte de var rolig. Flickorna valde mest att göra en almanacksräknare eller ett ljus.
Och så satte vi i gång allesammans. Till och med fröken. Hon gjorde ett jättestort hus av en hel pappkartong.
Vi målade och ritade och hade oss, och när vi var färdiga, granskade vi vad vi hade gjort. Och vi skrattade, så att vi fick ont i magen åt Gunnels potatisgris, som såg ut som en elefant.
Och allesammans beslöt vi oss att göra i ordning varsin räknemätare hemma till vår nästa födelsedag. Det tyckte fröken var ett utmärkt förslag, men Lars-Erik såg plötsligt väldigt konstig ut.
- Vad är det med dig då? undrade fröken. Du ser ut som om du hade svalt en het potatis.
- Jo, sa Lars-Erik olycklig. Jag gjorde ju en almanacksräknare.
- Vad är det för fel med det då? tyckte fröken. En sådan kan du väl göra hemma också?
Lars-Erik såg ännu olyckligare ut.
- När jag hade födelsedag i förrgår, sa han häftigt. Det blir minst. .. minst . 
- =350 blad, sa Anders, som har AB i matte,
Och alla skrattade åt Lars-Erik. Men fröken tröstade honom.
- Var inte ledsen för det du, sa hon menande. Då vet du precis, vad du har att göra om kvällarna i minst tre veckor framåt.
- Men eftersom ni nu är i färd med att rita, sa fröken, tycker jag, att vi ritar en
=75

att det fanns =2: =35 kvar i kassan, sedan hon hade räknat ihop allting.
K.K. klubbade, att de pengarna skulle användas till dekorationer på årsfesten.
Lugna Per hade föreslagit, att i stadgarna för =KK också skulle finnas en vers om att klubbmedlemmarna skulle hjälpa varandra, om någon blev sjuk eller var ledsen. Man kunde gå hem med läxböcker åt honom eller henne eller hjälpa till alldeles särskilt mycket.
Det tyckte fröken var utmärkt, och på stående fot lade hon till en femte vers på vår stadgesång (se sid. 10).
Mel. Clementine
Varje medlem skall ock hjälpa sin kamrat, om han blir sjuk, så med läxor som med böcker, inte vara avundsjuk.

Sista raden var riktad till Lars-Erik, som jämt när någon i klassen var förkyld eller inte hade kunnat läsa sin läxa, för att han hade varit dålig kvällen innan, brukade sucka djupt och säga för sig själv:
- En sån lyckans ost !
Så talade vi om medlemsavgiften. Och eftersom de flesta av oss ville höja den till 20 öre varje vecka, klubbade vi det beslutet.
Allmänna ärenden hade vi inga, utan bara litet prat hit och dit.
Vi generalrepeterade vår underhållning till årsfesten nästa lördag. Och det blev rena fiaskot. Alla kom av sig, ingen kom ihåg sina repliker. Vi blandade ihop melodierna, och till slut
=90

Så pratade fröken litet allmänt om klubben, och sedan började =KK underhållning.
Det var Anders förstås som i egenskap av Klubbettan hade rollen av "Kom-frarn-och-säj". Han började i stor stil:
- Hej alla flickor och pojkar! Goddag alla mammor och pappor ! Välkomna till Klassens Klubb ! Som första nummer sjunger vi vår klubbsång.
(Se sid. 8 )
- Därefter läser Ulla en liten vers, där vi hoppas, att ni allesammans hjälper henne med rimmen. Var inte blyga nu utan bara skrik på.
(Kattversen, se sid. 85)
- Ritat och målat har vi gjort i vår klubb, som ni själva kan se. K.K. har också en egen målarsång, som låter så här: (Målarsång, se sid. 20)
- Ni har väl redan sett K.K:s egen tidning, som heter Trumpeten. Och här läser Gunilla ett eget bidrag ur vår klubbtidning.
(Något avsnitt ur tidningen)
- Apropå vår tidning så har det varit ett fasligt snärj för redaktionen att skaffa fram stora och fina nyheter. Nu får ni se en liten sketch om vad som kan hända på redaktionen för en skoltidning. Den utspelas på redaktionen, några minuter innan tidningen skall lämnas till tryckeriet.
Trollade gjorde vi på en av våra klubbträffar, och då lärde vi oss också en trollerisång, som låter på detta vis. (Trollerisång, se sid =53)
=92