&&000 SWEDEN  GRADES 4, 5 AND 6   1940S                SWEDEN-456-40S.TXT
RE-OCR’D – to catch DOUBLE COLUMNS correctly -- 31 MAY 2005
ALL SUCH TEXTS in that decade – 4 books  
SAVED IN UTF-8 FORMAT

&&111 




=313
gamla Back-Kajsa och andra. Hon skrev också dikter och små skådespel. Det stod klart för henne, att hon med tiden skulle bli författarinna.
När Selma Lagerlöf var omkring tjugo år, reste hon till Stockholm för att utbilda sig till lärarinna. I början hade hon svårt att trivas i storstaden, och hon kände ofta stark hemlängtan. Hon kom också att allt livligare minnas de många sagor, som hörde samman med Mårbacka och nejden däromkring, och hon greps av längtan att få berätta om det hon hört och sett. Särskilt ivrig blev hon att få sin bok färdig, då hon fått veta, att hennes hem Mårbacka måste säljas. »Hon skulle rädda åt sig, vad hon ännu kunde rädda av hemmet: de kära gamla historierna, de' sorglösa dagarnas glada frid och det vackra landskapet med dess långa sjöar och de blåskiftande kullarna.»
Boken kom att heta »Gösta Berlings saga», och genom den vann Selma Lagerlöf snart erkännande som en av vårt lands främsta författare.
Gösta Berling är en ung präst, som lämnat sitt ämbete och bor hos den myndiga majorskan på Ekeby. Denna har upplåtit en hel flygelbyggnad åt de s. k. »kavaljererna», en skara kunniga och konstnärligt begåvade män, som framleva sina dagar i sorglös njutning. Slutligen enas de dock om att börja ett nytt liv i arbete och plikttrohet.
Snart gav hon ut en ny bok, »Drottningar i Kungahälla». I den berättar hon bl. 
   om Olaf Tryggvesson och Sigrid Storråda.
Hennes mest lästa bok är nog »Jerusalem». Den handlar om några bönder från Dalarna, som trodde, att de skulle kunna bättre tjäna Gud och leva ett rättfärdigare liv, om de sålde sina gårdar och flyttade till Palestina. De lämnade också hembygden och bosatte sig efter en lång och besvärlig resa i Jerusalem. För att kunna skildra dessa fromma människor så bra som möjligt företog Selma Lagerlöf en resa till det heliga landet.. Hon ville själv se, hur utvand
rarna och deras efterkommande hade det i det nya hemlandet så långt fjärran från fädernebygden. Hon förstod dem, som av sin längtan dragits till det land, där Kristus och hans apostlar levat, men hon förstod också dem, som voro så fästade vid hemmets jord, att de inte kunde förmås att avstå från gård och grund. Till dessa sistnämnda hörde en bonde, som hette Hök Matts Eriksson. Han hade som ung köpt ett stycke obruten vildmark och då sagt till sig själv: »Se där, vad Gud har givit dig. Här har du arbete för ett helt liv.» Hans son Gabriel yrkade ivrigt på att fadern skulle sälja sitt hemman och följa med utvandrarna. Far och son följdes åt en vårmorgon på väg till dem, som ville köpa gården. De vandrade utmed fält, som började grönska, och sågo, hur människor överallt sysslade med vårarbeten av olika slag. Detta blev för mycket för Hök Matts Eriksson. När han skulle underteckna köpekontraktet, skrev han .blott sina båda förnamn. Sedan drog han tjocka streck hit och dit på papperet, så att det inte kunde gälla längre. »Detta gör jag», sade han, »därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat.»
Under den första tiden hade dalabönderna det ganska svårt i Palestina, och flera började också tala om att resa hem igen. När de plågades av hettan och torkan och någon föreslog, att de skulle gå ut för att leta efter dolda källsprång, gingo tankarna ofta till det svenska hemlandet, där det inte fanns någon vattenbrist. »Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar», yttrade en ung bonde vid ett sådant tillfälle. »Den kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligga och glittra på bottnen. Jag tänker på Dalälven.»
Sedan utvandrarna börjat idka jordbruk, funno de sig dock bättre till rätta. Deras avkomlingar leva där ännu.

=290
=291
Julbröd av olika slag, använda som >lussekatter>.
Lucia hon kommer från vinklar och vrår,
hon kommer för att bjuda på en liten kaffetår.
Vem var Lucia, hon, som än kallas Sankta Lucia, än Lussebrud - hon, som kommer både som ett ljust löfte om att mörkret snart skall skingras och som en efterlängtad gäst med famnen full av goda gåvor?
Lucialegenden och luciafirandet ha växt fram ur sägner från skilda tider och länder.
För gammal nordisk folktro var natten före den trettonde december den längsta på året. Då råmade kon i båset: »Lång natt, lång natt», och tackan och geten bräkte: »Hon är längre än tvåa Man trodde, att allt möjligt trolltyg var i farten den natten. I sydvästra Sverige berättade man, att ett troll, som kallades Lusse eller Lusseper, då gjorde mycket ofog, och i Norrland skrämde man den natten barnen med sägner om en osynlig, farlig varelse.
Eftersom lussenatten var så lång, tyckte man, att man då behövde stärka kroppen med mat och dryck. Denna sed hade man länge kvar i de västsvenska landskapen. I Värmland åt man en stadig lussefrukost vid två-tretiden. Ja, i gamla värmlandsskildringar talas det om »sju frukostar före dager».
Även husdjuren trakterades i lusseottan. Den som kom
med utfodringen, brukade säga: »Ät väl, trivs väll Få märg i bena, kött på reva, det är lussotta i dag.  »
Någon vitklädd Lucia eller Lussebrud hör man ej talas öm ,tidigare än från slutet av 1700-talet. År 1832 skriver en präst: »Lucia går ännu omkring med välfägnad tidigt om morgonen på längsta natten och alltid omgiven av vit dräkt med otaligt många ljus, vilket allt betecknar hennes rika håvor, som hon utdelar.»
Denna Lucia - föregångerskan till den fagra ljusbärerska, som nyss lyste upp vår decembermörka skolsal - hon är ej av nordiskt ursprung. En medeltida legend berättar hennes levnadssaga:
Lucia, en högvälboren jungfru från Syrakusa stad i Siciliens rike, drömde, att hon mitt i en änglaskara såg helgonet Sankta Agata krönt med ädelstenar. Och helgonet talade till henne och sade, att Syrakusa stad skulle få heder och ära för Lucias skull. När Lucia vaknade, bönföll hon sin moder, att hon ej skulle fästa henne vid någon make. Lucia var visserligen redan trolovad, men nu ville hon ej mer tänka på sin egen lycka utan endast tjäna Gud. Hon sade: »Allt, vad du tänkte giva mig till mitt lekamliga giftermål, giv mig det nu, då jag blir Jesu Kristi brud.» Modern bad henne vänta, tills hon var död, och sedan kunde Lucia göra med gods och penningar, som hon ville. Jungfrun svarade: »Värdelöst och lönlöst är, att man giver bort, då man ej längre orkar leva! Giv gärna, medan du lever.» Utan moderns vetskap gav Lucia i hemlighet rikligt med allmosor åt de fattiga.
Lucias trolovade sporde detta och ställde henne till rätta inför, domaren med anklagelse, att hon var kristen och att hon slösat bort sitt mödernearv. Lucia erkände utan tvekan, att hon var Guds tjänarinna. Hon sade, att hon ville leva sitt liv i renhet, så att hennes kropp skulle kunna förbli ett tempel för den Helige Ande. Domaren bjöd då,
reva: revbenen.

=256
»Om jag nu tar död på räven», sade pojken och tog en stor sten i näven, »och säljer skinnet, så får jag pengar, och för de pengarna köper jag råg, och rågen sår jag på fars åkerlapp därborta.
När då kyrkfolket kommer, så säga de: 'A, det var en präktig råg den pojken har.' Då säger jag åt dem: 'Trampa inte i rågen!' Men det bry de sig inte om. Då skriker jag till dem: 'Trampa inte i rågen, säger jag!' Men det bry de sig ändå inte om.
Men då skriker jag åt dem det värsta jag orkar: 'Trampa inte i rågen, säger jag!' Och då bry de sig om det.»
Men när pojken gallskrek, vaknade räven och gav sig i väg, så att pojken inte fick så mycket som en hårtofs av honom en gång.
Nej, bäst är att ta det, som man kan nå. Ogjort ska man inte skryta av, brukar man säga.
Skämtsaga från Närke.
Låsuppgifter:
 Lars Levander, Käringen vid Akarpa bäck (i sagosamlingen .Månslottet»).
 Kloka Elsa (i Grimms sagor).


FLICKAN, SOM INTE KUNDE SKRATTA.
På en herrgård bodde det en flicka, som hade det så fint och bra på alla vis. Jämt fick hon ha helgdagskläder på sig, och vetebröd fick hon äta varenda dag, och stora, granna rum fick hon gå i, och när hon ville ut och åka, så körde en vagn med två stora hingstar och kusk och betjänt fram till stora trappan.
Men inte var flickan glad för det inte. Sur och trumpen gick hon där dagarna i ända, och så småningom glömde hon alldeles bort, hur det gick till att skratta. Till slut kunde
=257
hon-inte dra på mun en gång, fastän alla omkring henne voro glada och vänliga mot henne. Och om de andra pratade och skrattade med full hals, så satt den där flickan bara och såg ner i golvet, och mungiporna böjde sig så långt nedåt på henne, så det blev riktiga rynkor omkring munnen.
Då förstodo föräldrarna, att det måste vara något fel med flickan, eftersom hon aldrig kunde skratta och vara glad som andra människor, och de skickade efter en doktor, som var så lärd, så han talade nästan bara latin. Han klämde på flickan och lät henne räcka ut tungan och tittade henne i halsen och knackade henne i ryggen, och så pratade han långa, långa ramsor på latin, så att ingen begrep, vad han sade. Stora, fulla flaskor med medicin fick hon av doktorn - men inte blev hon gladare av det, inte, för medicinen smakade så illa, så nu såg flickan ännu ledsnare och trumpnare ut än förut.
Då tog modern flickan med sig till en gammal, förståndig gumma, som bodde i en liten grå stuga långt borta i skogen. Gumman tittade länge, länge rakt in i ögonen på flickan, och så sade hon, att flickan måste lära sig skratta, annars blev hon sjuk på allvar.
Ja, när de så kommo hem till herrgården igen, så försökte herrgårdsfolket på alla sätt och vis att få flickan att skratta. Rättaren spände hästen bakfram för vagnen, och köksan satte kitteln uppochnedvänd på elden, och fördrängen stod på huvudet mitt på gårdsplanen, och mjölkpigorna mjölkade i munnen på sig själva i stället för i mjölkbyttorna. Men inte skrattade flickan, inte. Nej, grät gjorde hon i stället - så dumma tyckte hon, att de voro.
Nu var det en torparpojke, som gick där nästan varenda dag vid herrgården och arbetade. Han hörde ju talas om det där eländet med flickan, som inte kunde skratta, han som alla andra. Och så gick han upp till den där kloka gumman i skogen, för han hade henne till gudmor, och han hade


=224
=225

Vid ett fönster i borgmästargården stod en pojke med sin vuxna syster, Merete.
- De kommer - - - de kommer, sade Merete.
Långt borta på gatan hörde man trumpeter och trummor - och nu kommo svenskarna. Främst red översten, och vid hans sida gick borgmästaren vördsamt med hatten i hand, som sig borde för den besegrade.
- Se, sade pojken. Det var en skojig trumslagare, de harl Så lustig han ser ut med det runda, röda huvudet. Men trumma kan han!
Efter trumslagaren kommo soldaterna - led efter led. Svenskarna voro väderbitna krigare, vilka förde sig med rak hållning, som visade, att man icke med orätt räknade dem som Europas bästa soldater. De voro välvårdade och välklädda för att vara krigare.
- Låt oss gå bort från fönstret, sade Merete. Det passar sig inte för oss att stå och beundra svenskarna -


Den lille runde trumslagarpojken kommer att spela huvudrollen i alla de äventyr, som inträffa under svenskarnas vistelse i staden.
På grund av falsk angivelse blir han misstänkt för spioneri och för att ha vetskap om var en stor summa pengar blivit gömd. Han
sättes i arrest i rådhusets källare. Och borgmästarens pojke, Henrik, kommer också med i dessa äventyr. Lasse föraktar honom
djupt till en början; då de första gången råkas och Henrik inbjuder honom att leka med sig, ser Lasse på honom med sina egendomliga, vattenblå ögon och säger:
- Kunglig majestäts pojkar leker inte med sammetsgossar! Men Henrik fick tillfälle att visa, att även han kunde duga till
något.
Henrik läste läxor. De måste skötas, även om det var krig. Han satt och svettades över den latinska grammatiken. Annars kunde det vara nog så besvärligt, men nu var det omöjligt att lära sig något. Han hade sagt till sin far:
- Kan man tänka på läxor, när hela staden vimlar av främmande krigare?
Men fadern hade bara gett honom en örfil - och vem fick för resten inte örfilar år =1658? Inte ens de vuxna gingo fria.
Han hörde fadern tala med den svenske översten i rummet intill. Fastän han stack fingrarna i öronen, kunde han inte undgå att höra svenskens röst, som var hes av kommandorop och lägerlivets barskhet. Fadern talade mera tystlåtet.
Återigen blev det tyst därinne, och Henrik trodde, att de hade gått. Han tog återigen fingrarna ur öronen för att riktigt läsa på skarpen. Men då hörde han fadern säga:
- Jag känner inte till någon skatt, herr överste!
En skatt? Detta ord sätter en pojkes fantasi i rörelse - han ser framför sig jättelika kistor, fyllda med guldpengar! Henrik visste mycket väl, att det inte är passande att lyssna. Men han kunde inte låta bli. Och han hörde översten säga:
- Skatten har ju blivit lämnad i ert hus!
- Jag var på resa„ svarade borgmästaren. Hade jag varit hemma, skulle jag ha tagit emot pengarna, om landshövdingen hade fordrat det. Då jag inte var här, kan jag inte heller ha något ansvar.
- Det påstår jag inte heller, sade översten. Men ni bör ju inse, att pengarna måste finnas. Det är en order. Vi måste försöka att få fram sanningen ur trumslagaren, och vi ska begagna oss av skarpa medel.
- Ämnar ni verkligen förhöra ett barn på sträckbänken?
- Ja! Det är nödvändigt.
- Jag finner det upprörande, sade borgmästaren.
- Det borde ni inte, herr borgmästare, sade översten skarpt. Om vi inte får fram sanningen ur pojken, blir det värst för er själv.
- Jag står alldeles utanför denna sak, sade borgmästa-

=208
=209


Mellan stockarna i taket har man skjutit in träspjälor, och på dem hänger det en hel mängd varor.
- Det finns ju flera smårum en trappa upp också. Hur bär man sig åt för att få upp de tunga varupackorna?
- De har hissanordningar, fästa vid en bom högst uppe på gaveln. En sådan bom med block och talja har de på Mariakyrkan också.
- På Mariakyrkan?
- Ja, de sluga hanseaterna förvarar sina dyrbaraste varor och andra värdesaker i en väldig sal ovanför kyrkans valv. Dit kommer ingen obehörig. Vem vågar förgripa sig på kyrkans helgd?
- Var bor då människorna?
- Högst uppe i husen. Kom så ska vi se, hur det tar sig ut inne i deras bostäder. Möbleringen består mest av väggfasta bänkar och inbyggda sängar. De stora kistorna är bra förvaringsrum men kan också tjäna till sittplatser. - Somliga rum har ingen eldstad, men här ser du en öppen spis i hörnet. Därifrån lyser elden upp rummet. Och så har man törestickor, det är kådigt furuträ, som sättes i särskilda blosshållare av järn. Vid festliga tillfällen användes även talgljus.
- Vi går ut på gatan och tittar på folklivet!
- Vilket vimmel av människor! Somliga står i grupper och talar om sina affärer, andra har slagit sig ner på marmorbänkarna utanför husens portar. Här ser man även folk från främmande länder.
- Ge akt på de där två franciskanmunkarna eller gråbröderna, som skrider förbi oss! De är klädda i gråbruna kåpor med ett rep om livet. På ryggen bär de en tiggarpåse, och så går de barfota. Fastän deras valspråk är »armod och försakelse», ser de ganska välfödda ut.
- Vilka är det, som går så högtidligt ner för trapporna där borta?
- Det är dominikaner eller svartbröder på väg till klost
ret vid Nikolaikyrkan. De bär svarta kåpor utanpå de vita livrockarna. Barmhärtighetssystrarna från Helgeandshuset är även ute. Man kan känna igen dem på deras vida grå tröjor och långt framskjutande hucklen. Ett par nunnor från Solberga kloster utanför staden trippar nätt gatan fram och slår blygt ner ögonen för var och en som de möter.
- Vart ska den där processionen av munkar ta vägen?
- De är säkerligen på väg till någon döende för att ge honom sista smörjelsen. Främst bär de en bild av Kristus på korset, ett s. k. krucifix, samt hostian, det invigda nattvardsbrödet. Sist går en rad korgossar med pinglande klockor.
- Nu stannar vi ett tag. Varför samlas det så mycket folk?
- En skara riddare kommer galopperande på kråmande hästar. De efterföljande knektarna bär bågar och svärd. Borgarna, som tittar på ståten, är klädda i åtsittande tröjor, snäva benkläder, korta kappor av fint kläde och pälsbrämade mössor. I läderbältet hänger dolken och en skinnpung.
- Nu är jag verkligen törstig och hungrig. Kan man få något till livs här i staden?
- Du kan få riktigt gott hembryggt öl. Tycker du om fisk, så vet, att havet ger sill, strömming, torsk, flundra, sik, ål och lax. I de stora skogarna runt Visby springer det harar, rådjur och älgar. Svin, får och getter har de överallt på bondgårdarna. Höns, ankor och gäss saknas inte heller.
- De har det gott här på Gotland, det är tydligt.
- Ja, åtti rätter mat är inte ovanligt vid de stora gästabuden.
- Men säg mig, har bönderna lika stort överflöd som borgarna?
- Nej, i allmänhet inte. Men nog finns det de, som är mycket förmögna. Hela befolkningen deltar i affärslivet. Det finns bönder, som säljer österländska varor direkt till
huekkn: huvudkläden.

=190
=191
hade kunnat förutsäga dess kosa, om man blott i tid skaffat sig underrättelser om vädret i Europas olika länder.
Det dröjde sedan inte länge, förrän väderleksuppgifter från ett stort antal orter dagligen sändes till Paris med telegrafens hjälp. Där kunde sedan den stundande väderleken beräknas.
I Sverige inrättades en meteorologisk centralanstalt år =1873. Genom denna utsändas väderleksrapporter och stormvarningar, vilket numera sker medelst rundradion flera gånger dagligen.
Det är vanskligt att i våra trakter spå väder långa tider i förväg. Väderleken är här alltför opålitlig och växlande. Däremot kan den, som med vaket sinne ger akt på naturen, mången gång med ganska stor säkerhet förutsäga, hurudant vädret skall bli under de närmaste timmarna. Mången, som i sitt arbete är beroende av vädret, särskilt lantmannen och kanske än mer fiskaren och sjömannen, har sålunda lärt sig att ganska säkert bedöma, när omslag i väderleken är att vänta.
Vackert väder kännetecknas av hög, klar och torr luft. En vacker dag kan väntas följa, när om natten stjärnorna och månen lysa klart, och när om morgonen solen går upp med glittrande, guldfärgade strålar på klar himmel. De moln, som förekomma vid stadigvarande vackert väder, bruka vara genombrutna eller avrundade. Vackra sommardagar ser man exempelvis ofta små flockiga moln, som segla mycket högt i luften. När vädret är varmt, bildas ofta frampå dagen tjocka, höga moln, liknande väldiga höstackar, de kallas stackmoln. Ibland, om det är mycket hett, kunna dessa övergå i åskmoln. Deras färg blir mörkt blågrå, ibland gulaktig. De medföra åska och slagregn, men sådana »värmeåskväder» bruka snart gå förbi.
Första tecknet till varaktigt omslag i det vackra vädret är en tunn slöja av   fjädermoln, som brukar förebåda, att ett oväder är i antågande. Solens och stjärnornas sken
försvagas, ibland uppstår det »gårdar» kring sol och måne - det är ljusföreteelser, som bildas i den disiga luften - snart sticka regnmolnen, tjocka och grå, upp i väster eller sydväst, ovädret bryter ut med sydostlig eller sydlig vind. Regnmolnen äro täta och mörka, de gå på ringa höjd över marken och täcka ofta hela himlen. Vinden avtar så småningom i styrka, när ovädret passerar, men ökar åter och övergår till att bli mer eller mindre utpräglat nordvästlig. Samtidigt skingras molnmassorna och försvinna.
Många av de gamla märkena måste hänföras till skrock eller vidskepelse. Det hette t. ex. om den 25, 26 och 27 maj : »Urban, Vilhelmina och Beda, de tre skola sommaren leda», det vill säga, att sådant väder, som det var dessa tre dagar, sådant skulle det bli under juni, juli och augusti. Detta är bevisligen falskt. Även den gamla regeln: »När Anders braskar, skall julen slaska», är oriktig.
Det är alltid vanskligt att spå i väder. Även de säkraste tecken kunna ibland slå slint. Överraskningar äro inte ute-Tjocka moln, liknande väldiga höstackar . 


=140
där en hel massa människor stodo -och sutto och där det luktade blommor och annat gott. Han vändes fram och bak, måste bocka och hälsa på farbror och faster, amen så var det äntligen slut, och han fick stå vid' mors stol'och tyst se på, medan tummen långsamt och begrundande rördes i munnen. Mor satt och skruvade sig, och då och då klappade hon honom på handen, men far stod mitt på golvet och, pratade med farbror, alldeles som om han varit hemma.' De stora bröderna stodo spikraka i ett hörn och blinkade.
Där bars nu in kaffe i en blank kanna, och sedan alla stora tagit sin kopp, kom faster och satte Ole Jakob vid ett annat bord tillsammans med två andra gossar och en flicka. Det lades upp en hel hög kakor framför honom, och han satt stum som en fisk vid all härligheten, ända tills mor kom och sade, att det var väl bäst, att hon hjälpte honom med detta. Då vågade han titta på de andra barnen och äta alla de goda sakerna.
Under hela tiden surrade det som vid ett fågelberg i den stora glasstugan. Efter kaffet bjöd farbror alla männen på långa cigarrer, och sedan det surrat ännu en stund, sade far:
- Nej, nu får vi allt lov att se, hur ni fått det efter ombyggnaden)
- Vi börjar väl med köket då, svarade faster, och,alla reste sig.
Och nu fick Ole Jakob se ett underligt hus.
Det första hans nyfikna ögon upptäckte ute i rökstugan var, att den hade mycket större fönster än den därhemma. Den luktade också helt annorlunda. Plötsligt märkte han även, att där var golv av trä och inte av jord. Där funnos heller inga skåpsängar, intet spinnhjul vid väggen, ingen handkvarn, men flera hyllor med grytor och burkar på. Och gruvan, eldstaden, var det besynnerligaste av alltihop. Därhemma stod eldstaden vid ena kortväggen. När man staplade upp torven på stenhärden, kunde man se, hur den
brann, och hur röken slingrade sig upp genom rökfånget, och grytorna skulle man hänga på en krok över elden. Här i -huset var härden svart och av järn, den hade luckor och ringar, och elden kunde man inte se. Ingen krok att hänga kärl på hade de heller.
Ole Jakob traskade med in i nästa rum. Det var en glasstuga, men där fanns just ingenting att se utom ett par vita sängar, en spegel och några andra saker. Det hängde blått, genomskinligt tyg framför fönstren, och väggarna voro vita med blåa blommor utom där det satt bilder med guldkanter omkring.
Därefter gick hela klungan tillbaka till det första rummet, och nu hade Ole Jakob bättre andrum att syna denna den finaste glasstuga, han dittills sett. Det var särskilt två saker han fäste sig vid. I ett hörn stod en ställning med flera hyllor ovanför varandra. På nedersta hyllan lågo stora, tjocka böcker, större än bibeln därhemma. På den andra hyllan såg han bilder av farbror och faster och deras barn. Han kände igen de tre kusinerna, som han nyss suttitt tillsammans med. Den översta hyllan var full av alla möjliga fina saker av porslin.
Men vid väggen mitt emot den röda soffan med spetsar på ryggstödet stod dock en ännu märkligare tingest. Den kunde inte beskrivas. Den var inte något bord och ingen hylla, fast det låg böcker på den, där den liknade en hylla, och en lång rad svarta och vita träbitar, där den liknade ett bord. Ovanför träbitarna satt en rad knappar med bokstäver på. Ole Jakob hade nog aldrig kunnat utlista den möbelns hemlighet, om inte en av kusinerna gått dit, trampat på en bräda och tryckt ner ett par träbitar. Då inträffade det fantastiska, det orimliga - den speladel
Ole Jakob glömde i det ögonblicket allt omkring sig. Han glömde mors kjol, sin egen tumme, och sprang dit för att se och höra miraklet. Det kom ton på ton, och alla voro
*Wrekbt. underverket.

=108

Det är en glädje, att de gamla täppornas gamla blomster börjat komma till heders igen. Det återstår, att också blomstrens gamla namn bli kända och använda. -
Det strömmar en stark och dock mild doft emot en från dessa gamla namn. Tag t. ex. täppans olika avdelningar: kålgård och kryddgård, apelgård och rosengård eller roskvarter. Man ser blida medeltidsidyller i klara färger, när man hör dem nämnas.
log
Man ser munkarna draga in i landet med fruktträd, bärbuskar och köksväxter, nunnorna med prydnadsväxter och doftblomster - främst liljor av alla slag, så narcisser och snödroppar, pärlhyacinter och tulpaner, ringrosor och pioner, åbrodd och lavendel.
Man gnolar halvt i dröm på någon gammal visa -
Kom, rosor och salivia, Kom, liljor och akvileja, Kom, ljuva krusmynta, Kom, hjärtansfröjd.

Och man ser alla de nyinflyttade praktblomstren och gagnväxterna från klosterträdgårdarna spridas till riddarborgarna och från dem vidare runt om i bygderna.
Man ser de nya gästerna från sunnanland vira tjocka kransar av blommor och grönt kring bondgårdar och torpstugor och fylla alla tysta solvrår mellan städernas borgarhus med färg och vällukt. -
Tusenfalt hade man glädje och gagn av blomstren.

De gåvo de finaste färger åt garner och vävnader - ja, man kunde till och med skaffa sig nordbornas berömda blonda hår med tätörtens hjälp, som därför också hette hårgula. Kungsljus, doppade i tjära, blevo präktiga flammande facklor. Hassel och flygrönn voro känsliga och pålitliga slagrutor.
Och alla läkedomsväxterna! Envar visste, att fläderns bär ge långt liv - att enens rök ger klar hy och » fördrifwer Ormar och Förgiffts. Det finns knappt en åkomma, som en gammal örtabok ej vet bot för.
Men blomstren hjälpte mot det, som värre var än sjukdom.
Kummin och lummer, dosta och dill kunde fördriva troll och rå och allsköns nattliga väsen. Upphängda över stugans och ladugårdens dörr, över båset och sängen eller under stor-
Från Laxbrostugans trädgårdstäppa på Skansen.
=6o


De båda herrarna togo honom .i hand, tackade #honan:peh frågade efter hans namn.
Jag- heter Ragge, förklarade Raggen odi man åty sedan herrarna meddelat, att de nog skulle. 
Så begåvo de sig till.järnvägsstationet och Ra ~ ~ till frukosten, där
Clas-Göran och Sam, just, höll a gröten.
Som Raggen var ganska hungrig,,grep+lsa 	allt

och när frukosten var färdig, satte pojkarm och badstället. Då hade Raggen förlängs sedan gonens äventyr.
Kanslisekreterare Björk tog- rp a iglw fe	get-, f Stadsgården och läste sin vana tr~; in gan god bok.
Innan tåget skulle gå, inträdde hans gpda, -	tar Hultman med cigarren i mungipan tidning under armen.	
-- Goda, goda', käre bror, får gratulera, sade Hulttnan på sitt rättframma sätt. Gratulerar, gratulerar till en duktig pojke. Å' de den äldsta?
-- Goda', goda', sade 'kanslisekreteraren: stil1aamt, men vad är det med mina pojkar?	
- Vet du inte, att en av dem har räddat två mäniniskor ur livsfara ur en brinnande motorbåt i dag på Baggenef jär den?, Läser du inte tidningarna? Se här själv!
Och kanslisekreteraren läste, och där stod verkligen, att en av hans söner samma dags morgon räddat tvenne,~ niskor ur livsfara.
Duktig pojke, sade registratorn och, tänka alm ! Ay cigarr.
- Ja, det-må jag säga, sade kanslisekreteraren: stillsamt och tänkte i sitt sinne, att han aldrig kunnat' €reställa-. sig vare sig den förläste Clas-Göran - hans egen avbild --- eller mammas kopia Sven som livräddare.
 station var Svens och Clas-Görans mamma Wrnötes, och kanslisekreteraren frågade ganska nyfiket: Göran eller Sven?
åttaos undrande på sin make och svarade en
datt.
Hur är det fatt? Dom har varit så snälla och hyggliga bägge två. Är det någon som klagat?
Nej, ; tued det står i kvällstidningen, att en av våra räddade två människo

 ekfel, för då sov pojkarna som stockar, det kan jag intyga.
reteraren tog sina söner i förhör, och de med
mtnningsenligt, att. de inte gjort det minsta försök ett rädda några människoliv. Men då Raggen i samma veva kom lunkande med en kattunge i mössan, greps kanslisel
gren av en misstanke och frågade
 Har Raggen räddat två herrar från att drunkna i dag?
 Nårå, sade Raggen, men det var två gubbar, som gittat eld på sin motorbåt, som jag rodde i land och gav lite bomull från tants låda. För dom hade bränt sig på tassarna.
 Det var bra gjort, Ragnar, sade kanslisekreteraren kort, och så satte man sig till bords för middagen.
G >Nåt':man kom till rabarberna, kunde inte Raggen hålla sig längre.
 Har dom bråkat? Å' de någe fel? fick han stillsamt fram.
 Nej, visst inte, tvärtom, sade kanslisekreteraren, just när han blev kallad till telefonen.,
Det var professor Bergström som ringde. Han bad få tacka kanslisekreteraren och hans son Ragnar och bad att få sammanträffa med sin räddare.

»Mammas kams är bättre», sade en. - »Jag vill inte ha mer.» - »Jag vill lägga mej.» - »Får jag slippa nu, Jonas?» - »Ä, ät en till!» - »Nej.» - »Jo.» - »Jag ska säga det för mamma, så mycket du vet det.» - »Då slår jag dej.»
Jo, nu hade han det här, därför att han velat dem väl. Ingenting hade de ätit, som var att tala om. Olåt skulle han få i morgon, om han inte kunde lugna dem. Hans auktoritet skulle få en knäck, om han tog till bönboken, men det kunde inte undvikas, och därför gjorde han det. - »Och inte ville de vara så innerligen snälla och vakta den andra kamsgrytan, medån han sprang till Anna med vrilen - då skulle de inte behöva äta mer.»
Nu var han mätt, men hade inte roligt; med tanke på vrilarna och all den myckna kamsen anträdde han färden till bröllopsgården. Anna var i dansarstugan, och dit tordes han inte gå. Där fanns någon, som var gift med far hans, och hon tittade, så han kände det i hårrötterna. Han satte knytet på en vävstol i farstun och strök länge omkring som en orolig ande. Slutligen beslöt han att krypa bakom några långa drängar strax innanför dörren. Därifrån skulle han försöka göra tecken åt Anna.
I detsamma vart ett gräseligt buller i förstugan. Det hördes, som om en karl fallit huvudstupa; - mycket riktigt: det var någon, som låg där och svor över någonting. Han svor och det för säkerhetens skull flera gånger, innan han kom inlinkande och ställde sig under taklampan. Det var bröllopets »bonde», det vill säga värd; han stönade illa och lyfte ena skanken mot lampan, men tog överbalansen och låg där igen. Stoj och skri och skratt. }Det var något otyg på förstugolvet», sade han, då han hjälptes upp.
»Vad kunde det vara?»
»Si ått!»
»Huga då, va' ha'n på foten, är det en kladd?»
auktoritet: anseende; - vril: skål av näver; - si ätt: se efter; - haffa 4.- bu då.
=31

&&000 2nd book
&&111
En dräng hjälpte honom att hålla skanken i vädret.
»Det är en kams», sade alla. De stodo fulla och trevliga runt omkring och vaggade som vass i blåsväder.
»A, är du här med kamsen nu, Jonas?» Anna drog honom med sig ut på svalen! Där stodo några hundar och tuggade på kams. Det var ny mat för dem. De vredo och välte sig, gnedo tassarna intill nosarna och buro sig befängt åt.
»Det är din kams de äter på», sade Jonas. - »Du får gå hem och göra flera.» - »Göra flera», sade mister Jonas Lundmark, »göra flera kamsar, än jag gjort i kväll? Nej, det är omöjligt, för så mycket kams, som jag gjort i kväll, har jag aldrig sett och inte du heller. Sexkannsgrytan var bräddande full och bräddande full en gång till.»
Anna grät och hotade att skvallra, om hon inte fick sitt. Hemma i stugan borde han sopa igen efter sig.
Mon och svedjan och myran och brännan och tå och hägnen voro oändligen långa. Han snubblade över varje sten och stötte sig blodig; det var inte som då han sprang första gången.
Stugan var mörk, då han kom hem. Mörkt var det i spisen, tyst i grytan. Han stöp över en unge, som låg på golvet med en kams i sin hand. Jonas steg i någonting klibbigt, lyfte foten och strök av'et. Han gitte inte tänka efter, vad det var.
Jonas beslöt att inte ge tappt ännu. Han gjorde en ny eld för att ansa kamsgrytan färdig, förstås. Men ack, ack, ack! Nu satt all kamsen som slagg i botten av grytan.
Jonas bände och bröt med sina små fingrar, men det gick nu inte. Med stickor gick det lika när, och därför sökte han under sängen efter fars lillbila, som var så vass och som var hans ögonsten. Gubben brukade göra tjär
bränna: svedjeland; - tå: gata eller smal väg mellan gärdesgårdar, där kreaturen gå fram; - hägn: inhägnad, hage.
Första upplagans tredje tryckning

=356
Olaus Petri skriver i sin svenska historia om det svenska folkets ursprung:
»The ther historier scriffua, plägha jw mest föregiffua, hwadan thet folket kommet är, som the scriffua om, och hwad vrsprung thet haffuer. Men epter thet wij Swenske inga gambla historier haffua, som wissa äro, så haffue wij icke heller noghor beskeedh ther vppå, hwadan wort Swenska folk kommit är, och huru Swerige är först beseet wordet . Thet är ganska lijkt, ja thet kan och icke feela, at Tydzke, Swenske, Danske, Norske haffua foordomdags alle warit itt folk, och ther är tungomålet noogh bewijs til, ty at i förtijdhen haffua the alle hafft itt tungomåll, än thå at thet är nw så förwandlat, sedhan folket bleff åttskildt, som altijdh hända pläghar.»
På =1730-talet utger Olof Dalin en veckotidning, Then Swänska Argus, i vilken han använder ett enklare och renare svenskt språk, än man hade gjort under de båda föregående århundradena. Han tadlar svenskens förkärlek för utländska ord och för tunga, tillkrånglade meningar. Om det svenska språket säger han:
»Språket är .  Lent och likwäl Starkt, Rent och likwäl Rikt, Enfaldigt (d. v. s. enkelt) och likwäl Högt, Tappert och likwäl Läckert. Det är begwämt och liufligt til skaldekonst och obunden Skrifart, til Sång och Tahl, til Historier och Romaner, til alwarsamt och lustigt, til kyrkor och Skådo-Spel. Intet mer fattas, än at wi det aga och upodla.»
Dalin inleder den yngre nysvenska perioden i vårt språk. Men det är lätt att finna, att ändringar skett under de två hundra år, som gått sedan hans tid. I vår läsebok finnas prov på hur vårt språk såg ut för ett hundra år sedan: Almquists »Kvast-Lisa» och Blanches »Lars Blom». Mest lägger man kanske märke till de långa, tunga meningarna,
föregiffna: angiva, uppgiva; - besett: befolkat; - wordet: blivet; - lijkt: sannolikt; - än thå ut: fastän.
=357
men även många ord och uttryckssätt förefalla oss främmande. Nutida författare skriva vanligen ett mycket ledigare och naturligare språk. Selma Lagerlöfs berättelse sid. =15 är ett gott exempel härpå.
Ett rikt och vackert språk ha vi fått i arv. En mängd generationer ha arbetat på att göra det så användbart som möjligt. Oss tillkommer det att i vår tur vårda och för
kovra detta arv.
Einar Lilie.
Uppgifter:
 Läsi Mosebok I kap. i i berättelsen om Babels torn. Vad har Selma Lagerlöf lagt till i sin skildring?
 Läsi Läsebok för folkskolan 3 om runor och runinskrifter och i Saga 85 om de  svearna och götarna.
 Varför måste ordförrådet i det indoeuropeiska urspråket ha varit ganska litet? Ange några ord, som inte kan ha funnits på den tiden.
 Ge exempel på hur man i de medeltida texterna här ovan sid. 354 f. kunde reda sig utan bokstäverna å, ä och ö.
=326
=327
hur fint de tolka formernas spel och människogestaltens
Axel L. Romdahl.
Uppgift:
I denna del av läseboken och i Läsebok för folkskolan 3 finns det åtskilliga bilder av svenska skulpturer. Sök upp dessa, och tag reda på vilka som utfört konstverken.
JQHAAT LUDVIG RUNEBERG.
I den lilla staden Borgå i södra Finland ligger i en lummig trädgård ett långt, gulmålat envåningshus. Det är en vallfartsort för många människor. När' man vandrar omkring där i rummen med gamla möbler och vackra tavlor, med blommande krukväxter i fönstren och med ett par glasögon bredvid en uppslagen bok på ett bord, väntar ryan nästan, att ägaren när som helst skall komma en till mötes. Men ingen kommer. Den som en gång bodde här. är längesedan död. Han hette Johan Ludvig Runeberg. Detta hem, som han bebodde en lång följd av år, har inköpts av staten och gjorts till ett slags museum, där allt står precis som det gjorde under hans livstid.
Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad i Finland år 1804. Både fadern och modern voro av svensk släkt. Johan Ludvigs barnaår voro glada och lyckliga.
Hur säll jag levde i min oskuld då,
lik morgonstundens första fläkt i dalenl Min fröjd var ren som ljuset i det blå och lätta såsom daggens pärlor kvalen.
Fadern, som var sjökapten, var ofta ute på långresor, så det blev mest modern, som hade hand om barnens uppfostran. Fru Runeberg var alltid solig och glad, och barnen visste ingenting roligare än de stunder, då modern samlade dem kring sig och berättade sagor eller sjöng visor för dem.
Efter ett par års skolgång i hemstaden och i Uleåborg kom Johan Ludvig till Vasa för att fortsätta sina studier där. Han skötte sitt arbete samvetsgrant, och även i lekar och tävlingar var han den främste.
Sommarferierna voro för Johan Ludvig en härlig tid. Då for han ut till familjens lilla fiskarstuga på en ö utanför Jakobstad. Här deltog han med liv och lust i jaktoch fiskefärder, och här lärde han känna det österbottniska
Monument över Arbetarnes	Anders 77önsson. Bildningsförbund.
skiftande uttryck.

=240
at han fikk kjerna full, og så gav han seg til å kjerne, for smer ville han ha til middags. Da han hadde kjernet en stund, hugset han på at heimekua stod inne enda og hverken hadde fått vått eller tort, enda det var langt på dag. Han syntes det var for langt å gå til heimehagen med henne, og så tenkte han at han skulle slippe henne opp på taket. Det var torvtak på bygningen, og der stod stort, gildt gras. Huset lå ved en bratt bakke, og når han la en planke over på taket, så trudde han nok han skulle få kua dit opp. Men kjerna torde han ikke slippe heller, for den vesle ungen hans lå og krabbet om på golvet; han kunne gjerne slå den over ende, tenkte mannen. Kjerna tok han på ryggen og gikk så ut. Men så skulle han vatne kua furst, for han slapp henne på taket. Han tok da en bette og skulle hente vatn i brennen. Men da han boyde seg ut over kanten, rant fleten ut av kjerna og ned i nakken på ham, og så ned i brennen. Det led sterkt til middags, og smtr hadde han enda ikke fått. Så tenkte han han skulle koke graut og hengte en gryte med vatn på peisen. Da han hadde gjort det, kom han til å tenke på at kua kunne falle ned av taket og brekke beina eller nakken på seg, gikk så opp på taket og skulle binde henne. Den ene enden av reipet bandt han om halsen på henne, slapp det ned igjennom pipa og bandt reiphelda om låret sitt, for vatnet kokte alt i gryta, og han måtte til å stampe grauten. Mens han holdt på med det, falt kua utfor taket likevel, og drog, mannen opp igjennom pipa med reipet. Der satt han fast, og kua hang utfor veggen og svevde mellom himmel og jord, og hun kunne hverken komme opp eller ned.
Kona hadde ventet i sju lange og sju breie på at mannen skulle komme og rope heim.til middags; men det ble ikke noe av. Til sist syntes hun det ble for lenge, og gikk

hugse: komma ihåg; - enda: ännu, fastän; - syntes: tyckte; --gild:: präktig; - Bratt: brant; - vesle: lilla; - krabbe: krypa; -gjerne: lätt; - pris: öppen spis; - reiphelda: fotbindslet; - stampe: vispa.
heim. Da hun fikk se at kua hang så stygt til, gikk hun bort og hogg av reipet med ljåen. I det samme falt mannen ned igjennom peispipa, og da kjerringa kom inn, stod han på hodet i grautgryta.
P. Chr. Asbjernsen.
Uppgifter:
 Gör en serie teckningar till sagan.
 Läs sagan »Gubben och gumman, som gjorde arbetsbyte» i Läsebok för folkskolan  Anför några olikheter mellan de två sagorna.
  Barnteatern (Barnbiblioteket Saga nr =172) finns en dramatisering av sagan. Uppför den i klassen eller vid någon klassfest.
 Asbjernsen är en norsk sagoberättare, som tillsammans med JDrgen Moe har utgivit samlingar av norska folksagor. I Soria Moria slott (Barnbiblioteket Saga nr =168) kan du läsa andra av
deras sagor.
ELIE HIMMELSFÄRD.

Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.
Han bär gravölshått och skinnpäls, han har piska i sin hand, och mot knäna står hans gröna paraply.
Hög och värdig är hans uppsyn, ty han far från jordens dal dit där domarbergets säten stå i ring. Han är kallad av sin lagman: »Du skall sitta i min sal som en tolvman på rättfärdighetens ting.»
Ja, hans konung själv har skickat sina hästar och sin vagn och sänt budskap: »Du gode danneman,
jag har sport din stora vishet; den kan vara mig till gagna Låt oss rådslå för mitt rike med varann!»
tolvman: nämndeman; - danneman: bonde, egentligen duglig och redbar man.

=204
ingenting att invända, men när vi på vår marsch vidare inåt öknen började komma utom hörhåll, ropade den kvarlämnade efter oss: »Kommer ni verkligen tillbaka?» Han visste inte, att jag skrivit till min kamrat Birger Bolin och bett honom sända undsättning för att hämta den kvarlämnade, om vi inte skulle komma tillbaka.
Färden gick nu genom ett land, som såg ut som ett stelnat hav. Vart man än såg, sträckte sig horisonten jämn som havets. Men allt var torrt, stenhårt salt. Kamelernas fötter är skapta för och vana vid sand och löst grus, och det dröjde inte länge, förrän karavanens rutt markerades av blodiga fotspår. Om kvällarna var det svårt att lägra bland saltblockens ojämnheter. Med hammare och yxa fick man försöka slå av de skarpaste kanterna, bränslet måste man hushålla med, det räckte inte till någon eld i vårt arbetstält, fast det var mitt i vintern och =20 grader kallt. Men sedan den spartanska måltiden var tillagad, delade kökstältet med sig av den glöd, som var kvar, och så kunde man få in lite glöd i bottnen på handfatet och värma de stelnade fingrarna en smula - och värma tuschpennan, innan man doppade den i tuschflaskan, som man för ett ögonblick halat upp ur den frostfria byxfickan. Och så kunde man rita ett litet, litet streck på sin ruttkarta, innan pennans tusch frös igen.
Karavanmännen hade fullt arbete att halvsula kamelerna. Det gick så till, att lappar av kraftigt jakläder med smala läderremmar syddes fast direkt på den levande kamelfoten. Från morgongryningen tills mörkret föll gick färden vidare dag efter dag över saltblocksmarker.
Nyårsaftonen skådade mänskligt öga för första gången den nya Lopnor. Sjön var omgiven av lömska saltmarsker, och vattnet var så koncentrerat salt, att rent, fint, vitt salt ständigt och jämt kristalliserades ut. Naturligtvis var detta vatten fullständigt obrukbart för människor och djur. Får
ratt: (res)väg; - spartanska: enkla.
den gick nu vidare över slätt och jämnt och ganska löst nysalt, inga skarpa block mer.
Men saltlake är heller inte så bra för såriga kamelfötter. Mongolernas sång hade tystnat, det var länge sedan någon sett glad ut.
Men en av de första kvällarna i januari kom vår mongoliske karavanbas glädjestrålande fram till den plats, där vi skulle lägra. I sin hand hade han en liten pinne inte större än en pennstump, den var torr och död och alldeles inkapslad av salt, men den hade dock en gång varit levande, och den var det första spår av liv vi sett sen jul. Jag tror inte, att Noa i berättelsen om syndafloden kan ha blivit gladare över den gröna olivkvisten än vårt karavanfolk över den lilla saltinkapslade pinnen. Den visade dock, att det fanns liv också på andra sidan denna förfärliga öken. Med nytt mod gick marschen vidare, fast det blev ett par dar över hård saltblocksmark igen. Äntligen kom vi in i en annan terräng, leröknen, där den torra leran av vinden skurits upp i kullar och sänkor, en fantastisk terräng för en
Kamelen halvsulas.

=148
karna likna, de ville färdas långt ut i världen och vinna segrar genom egen kraft.
En dag, när Nils var åtta och John sju år gammal, kom far och berättade, att nu skulle de flytta från Kytthagen, ja till och med från Värmland. I Västergötland mellan Vänern och Vättern höll man just nu på att bygga Göta kanal, som skulle gå tvärs igenom landet från Östersjön till Västerhavet. Vid kanalbygget behövdes det sådana, som kunde leda arbetet, och Olof Ericsson hade nu fått anställning där.
En vacker dag satt alltså pojkarna på skjutskärran, vinkade farväl till alla lekkamraterna vid Långbanshyttan, och så bar det av söderut till Forsviks bruk vid Vänern, där de skulle bo den närmaste tiden. Det gamla hemmet i Värmland fick den ene av dem icke mera återse, men han glömde det aldrig, och när han många år därefter slutat sin långa levnad, fick han sitt sista vilorum i Värmland.
Pojkarna hade tyckt, att det varit liv och rörelse vid gruvorna därhemma, men det var dock ingenting mot vad det blev här vid det stora kanalbygget. Här arbetade människor och maskiner utan avbrott, ändlösa rader av fordon körde till och från arbetsplatserna, det var ett slammer och dån, och på ritkontoren stod ingenjörerna böjda över sina många ritningar.
Tänk, att själva en gång få stå där och göra riktiga ritningar! Något mera underbart kunde pojkarna inte tänka sig. Och så började de med den största iver söka lära sig det. Far och mor hade förut lärt dem läsa, skriva och räkna, men det fanns ju så mycket annat, som de måste känna till. De arbetade hela dagarna, och allting tyckte de var lika roligt.
Ibland fick de låna några av de stora ritningarna från kanalkontoret för att rita av dem. Men till det behövde de olika slags ritinstrument, och sådana hade de inga. John var dock inte rådlös. Av far hade han fått en kniv i jul
=149
klapp, och med den skar han till pinnar av björk, satte synålar i ändarna på dem, och så hade han sin första passare. När ritningarna var färdiga, måste de också färgläggas, för att man skulle kunna se, vad som var av trä eller av järn på den avritade maskinen. Olika slags färgstoff hade han skaffat sig och blandat till, men pensel! Hur skulle han få tag i en sådan? Då kom han på en ide. Mor hade ju en muff med vackra, långa hårl Och så bad han henne så bevekande att få rycka några strån ur den. Han skulle bara ta några stycken här och där, så att det inte syntes. Mor kunde förstås inte stå emot de bönfallande, stora blå ögonen, så lika hennes egna, utan John fick som han ville.
För pojkarnas verksamhetslust var det inte tillräckligt att bara rita av maskiner, de ville också göra sådana själva. Vilken pojke vill inte det! En tid bodde de med far och mor vid ett sågverk, och strax blev de så intresserade, att de gjorde en liten miniatyrsåg. Den kunde såga riktiga stockar, fast dessa inte var tjockare än en blyertspenna, och den drevs av ett vattenhjul, som satt i en bäck. Själva sågklingan hade de gjort av en urfjäder, och av en trasig tennsked, som de smält ner, hade de gjutit vevaxeln. Det var två stolta pojkar, som stod där vid bäcken och tittade på, när sågen gick för fullt, och säkert svällde hjärtat i bröstet på tioåringen John, som var den egentlige konstruktören.
Så småningom fick också pojkarna riktiga lärare, ty deras far var mycket noga med att de skulle få en god undervisning. Baltzar von Platen, som var chef för kanalbygget, hade tagit i sin tjänst de skickligaste ingenjörer, som fanns i Sverige, och det var de, som nu började undervisa de små vetgiriga bröderna. Det gick också så bra för dem, att man en dag visade deras ritningar för von Platen. Johns arbeten tyckte han särskilt mycket om. 'Fortsätt som du har börjat, min gosse, och du skall en gång uträtta något stort!' sade han och klappade John på huvudet. Vad

=4
»flerren vare dig när!» viskade Rabenius faderligt och sakta. »Är du redo att skiljas hädan efter ett gott dagsverke?»
Bengt Geting låg med händerna knutna och förblödde. De hårda ögonen stodo vidöppna, och det envisa och knotiga ansiktet var så barkat av sol och frost, att dödens blåaktiga blekhet endast sken fram över läpparna.
»Nej», svarade han.
»Det är första gången jag hör ett ord från din.mun, Bengt Geting.»
Den döende knöt händerna allt hårdare och tuggade med läpparna, som mot hans vilja öppnade sig för orden.
»En gång», sade han långsamt, »må väl också den uslaste och trasigaste bland knektar få tala.»
Han reste sig ångestfullt på armbågen och utstötte ett så skärande jämmerskri, att Rabenius icke visste, om det steg från själens eller kroppens kval.
Han nedsatte kalken på marken och bredde näsduken över den, så att icke de kringtumlande löven skulle falla i brännvinet.
brännvin: användes i stället för nattvardsvin, som inte fanns att tillgå.
=5
»Och detta», stammade han och tryckte sina händer för pannan, »detta skall jag, som är en Kristi tjänare, vara nödd att bevittna morgon efter morgon, kväll efter kväll.»
Soldaterna trängde sig på alla sidor fram mellan buskarna för att se och höra den fallne, men deras kapten kom i vredesmod med värjan dragen.
»Bind karlen en duk om munnen!» ropade han. »Han har alltid varit den mest envetna man i bataljonen. Jag är inte mer omänsklig än någon annan, men jag måste göra min tjänst, och jag har en mängd nytt och ovant folk, som kommit med Lewenhaupt. Det har nu blivit förskrämt genom hans jämrande och vägrar gå fram . Varför lyder ni inte? Här för jag befälet!»
Rabenius tog ett steg framåt, och i sin vita lockperuk hade han en hel krans av gula löv.
»Kapten», sade han, »hos den döende befaller Herrans tjänare allena, men han lämnar gärna i ödmjukhet sitt kommando åt den döende själv. I tre år har jag sett Bengt Geting gå i ledet, men ännu aldrig har jag sett honom tala med någon. Nu på tröskeln till Guds domstol kan ingen längre ålägga honom tystnad.»
»Med vem skulle jag ha talat?» frågade den blödande ryttaren bittert. »Min tunga är som fastvuxen och lam. Det kunde gå veckor, utan att jag sade ett ord. Ingen har någonsin frågat mig om något. Det är bara örat, som fått vara på sin vakt, så att jag inte försummat att lyda. Gå, har man sagt, gå genom träsk och snöt Därpå har intet varit att svara.»
Rabenius knäföll och tog sakta hans händer i sina.
»Men nu skall du tala, Bengt Geting. Tala du, tala du, efter alla nu samlas för att höra dig. Du är den ende av oss alla, som har rätt att tala fritt. Är det en hustru eller kanske en ålderstigen mor där hemma, som du vill, att jag skall hälsa till?»
»Min mor svälte mig och skickade mig till tropparna,
Herren vare dig närt

=73
KVAST-LISA.
För omkring ett hundra år sedan skrev författaren C. J. L. Almquist flera berättelser, i vilka han skildrar allmogens liv. En av de
mest bekanta är Grimstahamns nybygge. Almquist berättar här om hur Johan från Snickartorpet gifter sig med Katrina från det närbelägna torpet Stenhugget och hur de slå sig ned i ett gammalt torp,
som de med omtanke och strävsamhet arbeta upp och göra till en vacker och välskött gård. Ur denna folklivsskildring är följan
de stycke om Johans mor, Lisa, och livet i Snickartorpet hämtat.
Snickartorpet var magert och låg nästan alldeles omgivet av tall- och granskog. Det utgjorde en så klen lägenhet, att det nu efter ägarens död ej mera brukades till egentligt torp med skyldighet att göra dagsverke i herrgården, utan hade av den välvillige och ädle godsägaren blivit överlåtet såsom ett slags pension åt änkan, blott emot en avgift, bestående i det göromålet att sköta ett visst antal ankor och gäss, dem hon för herrskapets räkning skulle uppföda, emedan de själva hemma på Runsa icke ville höra kacklet av dessa fåglar utan allenast äta dem.
Ankan på Snickartorp var en ganska märkvärdig gumma. Hon hade fyllt sina femtiosex år, hette Lisa och kallades allmänt K v a s t - L i s a, emedan det yrke, varmed hon förtjänade sitt livsuppehälle, bestod däruti, att hon hela året om förfärdigade viskor och kvastar, varav hon en gång i veckan - varje lördag - körde in en hel kärra fullastad till Stockholm och sålde på Hötorget. Hon förde därjämte alltid med sig små, icke i viskor sammanbundna, utan lösa grankvistar av smidigt ljusgrönt, ungt och präktigt slag, som stockholmsjungfrurna om lördagarna köpa hem till hushållen för att därav hacka färskt granris till förstugor, köksgolv och stundom även salsgolv. Ingenting är behagligare och angenämare än blankskurade mässingsspottlådor med friskt, färskt granris uti, som sprider en så egen vällukt
ganska märkvärdig: riktigt märklig.
kring kamrar och gemak och som mitt inne i själva staden påminner om den hälsosamma skogens ångor. Det var genom Kvast-Lisas arbete, som ganska många stora hus på Drottninggatan förseddes med denna goda vara.
Också förtjänade gumman icke litet på sin rörelse. Ständigt munter och galant sågs hon varje lördag på Hötorget. Alla jungfrur i trakten sökte upp henne, och hennes kärra blev först utsåld av alla lass, som där stodo; ty visst kunde hon i början hugga till sex styver för en viska, men hon lät utan svårighet pruta med sig till en skilling, och om någon långväxt, vacker köksa gav henne hela fem styver samt
galant: artig, älskvärd; - styver och skilling: styver motsvarar i öre, skilling =2 öre (jfr noten sid. =88).
Ett fattigt torp.



Ute i köket drog Ann-Mari av sig sina egna genomvåta skor, strumpor och overallen, som var våt upp till knäna, sade åt Kristina att sätta på kaffe och en stor kastrull vatten och var just på väg in i sitt sovrum för att klä om sig,när en tanke slog henne.
- Kristina! skrek hon. Svea!! Hon står uppe på vägen i backen med gödsellasset. Det stackars arma kräket! Spring och kör hem henne genast, är du hygglig.
-= Hon ä allt i stalle! sade Kristina tryggt och långsamt. Ja hämta'na mesamma, när jag såg, att patron inte ' kom tebaks me en gång.
- Prima flicka du! sade Ann-Mari gillande, efter en häpen blick på sin piga. Det gjorde du bra, Kristina.
Kristina blev så blossande röd av glädje, att; ögonen tårades. Hennes matmor smet hastigt in i kammarn.
- Tänka sig, att jag precis glömde hästenl
Kängorna snördes i rasande fart, en slips, ett par tag med borstarna över det rufsiga, tjocka håret. Färdig.
Ett vitt ansikte vändes mot henne, när hon kom in i bokrummet, en blek mun log tacksamt.
- Jag har det skönt nu. Det börjar kännas lite varmare i kroppen också. Jag heter Stefan Gårde och är civilingenjör.
- Jag heter Ann-Mari Lindelöw och är bonde. Får jag titta på er arm?
Armen låg ovanpå täcket i en underlig, onaturlig ställning, och Ann-Mari tog den försiktigt i sin ena hand, medan hon kände med den andra. Underarmen vickade så konstigt, när man rörde på den, och det vita ansiktet på kudden blev ändå vitare.
- Bruten! sade Ann-Mari kort. Jag ska spjäla den lite provisoriskt, så det inte gör så ont, och så ska jag köra efter doktorn på min motorcykel det fortaste jag kan. Men så besynnerligt det ser ut uppe vid skuldran - den är bestämt
civilingenjör: person, som avlagt högre ingenjörsexamen vid teknisk högskola.
=51

ur led. Det måtte göra ont alltsammans. Orkar ni med, att jag rör lite vid armen?
En nick och en svag darrning kring munnen. Ann-Mari lade ett ganska nätt och dugligt förband med spjälor, placerade en kudde under armen, ställde ett glas vatten lätt åtkomligt på ett lågt bord, klocka, hans plånbok och allt av vikt, som hon fann i hans fickor. - Ann-Mari smög sig tyst ut. Så gick hon upp i vagnslidret och drog ut motorcykeln. Starten fick ett par kickar, för att allt skulle komma i omlopp, så satte hon sig på och rullade utför backen, med växeln inne. På ett ögonblick var motorn i gång, och hon fräste i väg på den vårmoddiga vägen, så smutsen stod
som kaskader på sidorna.
U p p g i f ter:
 Ge exempel på några ställen, där författarinnan låter personerna använda vardagliga uttryckssätt. Hur skulle de uttrycka
sig på vårdat språk?
 Rita en bildserie till stycket. Sätt text till bilderna,
 Om Ann-Mari och hennes upplevelser kan du läsa i för
fattarinnans bok Patron Ann-Mari. MODET.
Lisa och Fredrik vandrar bygatan fram på väg till skolan. Solen ler, och de båda barnen sjunger. De sjunger som näktergalen, ty deras hjärta är glatt liksom hans. De sjunger en gammal sång, som deras farmödrar sjungit, när de var små flickor, och som deras barnbarn en gång ska sjunga. Ty sånger är små fina, odödliga väsen. De flyger från mun till mun genom tiderna. Läpparna bleknar en dag och tystnar efter hand, men sången flyger alltjämt vidare. -
Lisa och Fredrik sjunger. Deras munnar är runda som
Ester Blenda Nordström.

=32
=33
Svenska pojkar.
LILLBLADET.
Nippe blev så glad över sin julklapp, att han tyckte, att hjärtat tvärstannade. Han kunde inte andas, så överväldigad var han i detta ögonblick. Hans ögon släppte inte den stora fällkniven i handen. Det var en stor, gammal fäll
kniv, en sådan som pappa och karlarna hade, en riktig fällkniv.'
--, Ser du Nippe, sade mamma liksom urskuldande, liilbladet är kvar, i den här ändan.
Modern fällde upp och visade lillbladet, som var avbrutet mitt på, tandat och slitet. De övriga knivbladen var helt och hållet avbrutna och borta.
Nippe ryckte till sig fällkniven. Det var hans kniv. Det var ett blad på den, han kunde tälja med den. Han hade fått en fällkniv.
Han var i en annan värld av lycka. Han såg inte, att Maja fått en spräckt sparbössa av porslin, att Lill-Lisa fått en liten, liten brödkavle, att Johan fått en träbåt, att Anna fått en trasdocka, att . 
Han satt lycklig med kniven i handen, en tung, kall fällkniv, som var hans. Risgrynsgröten var över, den var en glömd sensation. Julbestyrens hemliga tjusning var förfluten, julgranen i hörnet var inte i samma rum som hans tankar. Världen utanför torpets väggar var hans nu, skogen, träden - allt som man kan tälja i och forma efter sin vilja med en täljkniv.
Han vände kniven i handen och slöt fingrarna om den. Där satt far allvarlig i hörnet och rökte pipa, där stod mor vid spisen och stökade, där skrek Anna av förtjusning över sin docka . 
Sakta gick han ut i köket och fällde upp locket över vedlåren. Kniven i högra handen, ett vedträ i den vänstra - han täljde spånor. Hans kniv var bra. Man kunde tälja i vedlårskanten, långa, smala skåror.
Av en barkbit kunde han göra en båt. I skåpväggen kunde han göra en lång fåra, i golvet blev det djupa jack, där inga kvistar hindrade.
Far och mor såg hans förehavanden, men de sade ingenting. De var lyckliga över hans och de andra barnens lycka.
sensation: spännande upplevelse.

=24
=25
Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides f rån de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga honom om hans ärende.
»Vem är denne man, och vad önskar han?» frågade Baram pascha, i det han vände sig till miss Young.
»Vi känner honom inte», svarade miss Young, »han har aldrig förr varit här. Ni får inte misstycka, att han har kommit in. Vårt hus står öppet för alla, som vill ta sin tillflykt hit.»
»Machmud», sade paschan till sin tjänare, »gå och fråga denne vandrare, som är en profetens avkomling, vad han har att beställa här hos dessa kristna.»
Machmud utförde sitt ärende och kom tillbaka till paschan.
»Han svarar mig, att han har ingenting här att beställa, men han ville inte vandra förbi utan att gå in, därför, att det står skrivet: 'Låt icke dina fötter synda, så att du går förbi den rättfärdiges boningl'»
Baram pascha satt tyst en lång stund.
»Du har säkerligen hört miste», sade han, vänd till Machmud. »Fråga honom än en gång, vad han har att beställa i detta hus 1 »
Machmud gick och kom tillbaka. Han upprepade ord för ord samma svar.
»tåtom oss då tacka Gud, min vän Machmudl» sade Baram pascha enkelt. »Han har sänt denne man för att upplysa oss. Han har låtit honom inträda här, på det att mina ögon skulle öppnas för sanningen. Vi ska nu rida hem, min vän Machmud, och jag ska inte driva dessa kristna ur deras hus.»

Baram pascha red kort därpå bort från kolönien, men om en timme kom Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna. Han lämnade den till kolonisterna med hälsning från Baram pascha, att han önskade, att den skulle få dra de små barnen till skolan om morgonen.
Selma Lagerlöf .
Uppgi f ter:
Det sdm Baram pascha ser, stämmer inte alls med vad han
hört och själv tror om kolonisterna. Men han är envis. Skall han verkligen driva ut dessa oskyldiga människor, undrar man. När ,når spänningei5- sin höjdpunkt? Vad är det, som åstadkom
mer omsvängningen hos paschan? Finns det tecken på att paschan redan tidigare börjat tvivla på förtalets riktighet?
Hur visar Baram pascha i styckets avslutning, att han ärrdiat åsikt om kolonisterna?
Vad får vi. i berättelsen veta om kolonisternas verksamhet
i paschans palats och i den främmande staden? Hur hedrar de sitt hemland?

DÄR HEMMA.
I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid stationen. Denna låg så nära spåren, att röken från lokomotiven strök utefter fasaden och sotade ner den. Huset skulle annars varit vitt. -
I övervåningen i detta hus hade man inrett en lägenhet, där det bodde en familj med många barn. - Först hade lägenheten varit alldeles för stor, när de kom dit som nygifta, men så hade barnen fötts och växt upp fler och fler, och den hade blivit för liten. Men det tänkte de inte på, det var här de hade sitt hem, och sådant kunde inte flyttas på efter deras mening.
Rummen var trånga och fick inte tillräckligt med ljus, de tre små smala fönster, som fanns i vart och ett av dem, satt högt uppe under taket. Det hade gjorts för utsidans skull, för att det skulle se underligt ut.
Möblerna var gamla och inte så fint arbetade, man kunde se, att de inte köpts i sta'n. Märken efter hyveltagen kunde kännas under färgen på den stora, brunmålade sängen och

&&000 FOLKSKOLANS
LÄSEBOK
Fjärde %lassen
Första upplagans tredje tryckning
S T O C K H O L M
S v e n s k a B o k f ö r l a g e t
P. A. Norstedt d+ Söner

&&111
=253

mande rönn överraskade stadstöserna, ty de visste inte ännu, att lövträden är förelöparna till fäbodvallen.
- Men vad är det, som klingar så grant, Lisa? Flickorna lystrade till, då de hörde toner, höga och klara, som drillade genom skogen i melodier, inte lika något de förut hört.
- A, det är bara Marit, syster min, som lockar på korna. Hör, nu har de kommit närmare, nu ropar hon dem vid namn. Och nu är vi framme!
Skogen hade plötsligt tagit slut vid en stor glänta. Anna och Gertrud tvärstannade båda, nästan bländade av vad de nu såg. På en grön sluttning av frodiga ängar, omgivna av hängbjörkar i skogsbrynet, stod några små grå stugor, men dem hade flickorna inte ögon för just då, utan de såg mot fjällen, som skymtade i grann aftonrodnad långt borta, många mil bortom skogen. De såg också flera skogar och byar och en liten sjö borta i en dalgång, lysande som en klar spegel.
- Jag trodde inte, att det fanns något så vackert, sade slutligen Anna med en liten suck.
- Hjärtros, Sköna, Lillros, Stjärna, Törna, Tärna - koorna, koorna koom!
Marits gälla lockrop väckte flickorna hastigt till verkligheten, och de gick fram till flocken av kossor, som skockat sig kring Marit för att bli mjölkade. Hjärtros kom till Lisa, hon, det var hennes älskling, den sötaste lilla vita fjällko, som flickorna någonsin sett. Alla korna var för resten söta. Inte så där klumpiga som korna nere i landet. Dessa var kulliga, utan horn, somliga ljusbruna, andra vita och så fina sedanl Aldrig hade Anna och Gertrud sett så rena, välskötta kor, trodde de, men det var heller inte underligt, ty Lisa och Marit satte en ära i att hålla dem så. Varenda dag borstades de väl före mjölkningen, och de sken av snygghet och välbehag.
- De oskäliga kräken tycker också om att ha det fint, förklarade Lisa och smekte Hjärtros, och Anna, som förr



haft en viss respekt för kor, kände, att de här trevliga djuren skulle hon vilja vara med om att sköta.
- Får vi mjölka också? bad Gertrud.
- Gärna, om ni kan, så! Vi börjar klockan fyra om morgnarna!
- Men nu ska ni komma in i svalen, där ni ska ligga.
Lisa följde sina gäster in i en liten låg stuga med bara ett rum. Där fanns en öppen spis, ett omålat träbord, en stol, en pall och en säng. Den stod på stolpar, mellan vilka det var några bräder spikade till en övre bädd ovanför den andra. Det hade eljest varit svårt att få rum med två sängplatser i en så liten stuga. -
Gertrud sprang genast fram till stolpsängen:
- Jag vill ligga överst, ropade hon och lade armen om ena stolpen liksom för att trygga sin rätt till att ha kommit först.

=224
landet. Jag for ut till Kvarnbo, där jag som pojke letat fågelbon och var fästad vid trakten. Jag tog in för en tid hos mjölnaren för att måla. Och då jag behövde katten som modell några dagar, sände jag ett bud att hämta den. Den kom i en korg, övertäckt och placerad under fotsacken i vagnen, och några dagar därefter sändes han på samma sätt hem till mina föräldrar igen.
Snart fick jag meddelande därifrån, att katten försvunnit, och strax därpå stod han jamande vid min dörr i vindstrappan ute på Kvarnbo.
Det var bara fem kilometer från staden, men först måste den unge katten, skygg som han är, gå genom gatorna i staden och passera bron över Fyrisån. Och hur hittade han vägen?
Nu stod han emellertid vid dörren, och sen höllo vi ihop i lust och nöd några år, tills han försvann en dag, förmodligen skjuten av någon jaktvårdare, fruktansvärd skogskatt som han blev.
Som fullvuxen blev han ett ovanligt grant djur. Han följde mig i skogen som en hund. Han gjorde som en sådan glädjesprång omkring mig, då jag tog bössan från väggen. När han kände sig lat, brukade han ta ett vigt hopp upp på min axel - även när jag var i full marsch - och lägga sig omkring nacken på skuldrorna. På natten låg han på täcket vid fötterna och kom då och då spinnande och strök sig mot min hals för att konstatera, att det var all right.
När jag ibland reste bort, brukade han vid hemkomsten möta ett par kilometer hemifrån och ledsaga mig. En svart oktoberkväll kom jag i öppen vagn på hemväg i sällskap med en vän. Vi sutto och pratade livligt och högt i vagnen. Då vi voro halvvägs, började hästarna krångla och nästan stanna, och jag frågade kusken, vad som stod på.

all right [ål rajt]: alldeles riktigt (d. v. s. som det skulle vara).
=225
»Det är något besynnerligt djur, som hoppar kors och tvärs framför hästarna», klagade han.
Vi stannade, och i nästa ögonblick satt Jeppe fridfullt spinnande i mitt knä, utan att jag märkte, hur han kom upp.

Bruno Liljefors.


Uppgifter:
Vilka egenskaper hos Jeppe tyckte hans ägare särskilt om? 2. Samtal mellan en hundvän och en kattvän.
HELL DIG, SOL.
Hell dig, sol, i gyllne strålar, hell dig, dagens klara öga, där du vandrar över fästet på din stig, den ljusa, högal



Som en silversvan du dyker fram ur havets blåa vågor, som en gyllne sommarfågel går du fram ur österns lågor.


Gå var morgon upp till glädje över våra fält och skogarl Giv oss fångst i våra giller, gyllne säd i våra logart

=196
=197
fattiga uns jord ge dem en mager näring. Liksom i knot och klagan över den hårda tillvaron sträcka de sina utspärrade fingrar mot rymden. Eller är det endast i trots mot de rasande stormarna och mot den brännande solen?
Nej, nu rörde sig åter granbusken. Det kan ej endast vara vindens lek. Så, sål En spetsig nos, ett brett huvud, små plirande ögon.
En björn.
Nu stiger han fram i snön, kisar mot solen och gäspar. Ja, han gäspar! Efter nära sex månaders sömnl Vilken sjusovare! Månntro, om det är solen eller magen, som har väckt honom? Den slanka, magra kroppen och de yrvakna
ögonen tala sitt särskilda språk. Det är nog både magen och solen, som tvingat honom ut ur klyftans mörker.
Nu ruskar han på sig, så det mullrar i pälsen. En sky av damm och mossa ryker omkring. Vänder han åter tillbaka? Är det så olustigt denna vackra vårdag? Nu skakar han på sig igen brummar nafsar efter loppor i pälsen .  Vad nu då? Ett litet lurvigt huvud fnyser genom granbusken mot solen. En björnunge. Ja, ja, världen är stor och underlig för den, som första gången betraktar den. Och solen blir rent av förskräcklig för den, som levat sitt liv i en stengrottas mörker och knappt har en aning om ljuset.
Men björnmamman murrar något uppmuntrande till den tvekande ungen och går fram till en gammal fura för att pröva klorna. Det fräser och raspar, furan skälver, och barkflagorna regna omkring. Det kan vara gott veta, att klorna ha bett. Ty nu är det magen, som för befälet.
Ungen är framme i snön. Han lyfter hjälplöst labbarna ur snömörjan, luktar på en kvist och jämrar sig. Helst ville han rusa tillbaka in i klyftan och gömma sig. Men allt detta underliga lockar på samma gång som det skrämmer. Och så är ju modern därute. Nu plumsar hon av genom snön. Hon går alldeles förbi tuvan med lingonet. Sannerligen snappar hon inte åt sig det blodröda smycket. Men det gör ingenting. Skogen har fullt upp med liknande ädelstenar. Ungen kommer sakta efter, tvekande och bedrövad. Det står vatten i mammans fotspår. Vatten! Han nosar misstänksamt och slickar i sig några droppar. Den första upptäckten på hans livs första vandring.
Men vid backsluttningen, där solen gassar som ljuvligast, står en väldig myrstack. Ett mångårigt, sinnrikt arbete, ett slott i flera hundra våningar. Björnen slår till i stacken. Hela det väldiga byggnadsverket skakar i sina grundvalar, och myrorna rusa rasande ut för att möta sin fiende. Men
Ett björnide.


=188
ingenting begrep, för han kunde ju inte veta, att Emil firade sin födelsedag bara. Han gick ut på vagnens främsta plattform och försökte ropa till Emil att stanna, men hans röst hördes inte så långt i det starka tågbullret. Att klättra över till loket var alldeles omöjligt, så länge tåget var i gång, det såg konduktören genast. Bekymrad gick han in i vagnen igen, där de tre passagerarna stod rådlösa.
- Emil måtte ha blivit tokig, mumlade han för sig själv. Det är bäst jag drar i nödbromsen.
Han gick fram till nödbromsen och drog hårt i handtaget. Det hördes ett starkt gnissel, tåget saktade farten och stannade slutligen. Konduktören hoppade ut ur vagnen och sprang fram till loket.
- Är du från vettet, Emil, skrek han. Ska du köra förbi Vartofta ut på stambanan?
Emil stod alldeles handfallen och skämdes. Han hade njutit så mycket av att köra sitt lok ute på stora järnvägslinjen, att han inte alls kommit ihåg, att han hade en passagerarvagn med sig, och nu visste han inte, vad han skulle svara. Nu kom också Kjell och Kerstin och den gamle herrn med de vita mustascherna fram till honom och undrade, varför han inte stannat vid stationen.
- Jag ber tusen gånger om förlåtelse, sa Emil. jag ska aldrig göra så mer.
- Ja, det är ingen konst att be om förlåtelse, sa Kerstin. Säg mig i stället, hur jag nu ska komma till Amerika. Jag skulle ha stigit på det tåget, som går till Falköping och Göteborg och som stod inne på stationen i Vartofta, när ni körde förbi. Nu har det tåget förstås redan gått, och amerikabåten går från Göteborg redan i kväll, så jag kan inte vänta till nästa tåg.
Emil tänkte efter. Sedan skakade han på huvudet.
- Jag vet inte, hur jag ska kunna ställa till rätta, sa han. Göteborgståget är elektriskt och kan köra mycket
=189

fortare än det här gamla ångloket. Det är alldeles omöjligt för mig att köra i fatt göteborgståget.
- Förstår du nu, vad du har ställt till, Emil? sa konduktör Johansson. Det kommer att stå dig dyrt, det här, när Kungliga järnvägsstyrelsen får veta, vad du har ställt till.
- Ja, det blir ett tråkigt slut på min födelsedag, svarade Emil bedrövad och ångerfull.
- Var det någon mer än fröken, som skulle resa till Göteborg? sa konduktören.
- Nej, vi ska till Stockholm, sa Kjell och den gamle herrn med de vita mustascherna.
- Det går ingen amerikabåt förrän i nästa vecka, sa den gamle herrn till Kerstin. Jag föreslår, att fröken följer med oss så länge. När vi nu ändå är ute och kör, så föreslår jag också, att vi fortsätter med tåget och ser oss omkring lite.
- Det tycker jag med, sa Kjell.
Kerstin och konduktören tvekade ett slag, men sedan gick också de med på förslaget. Emil, som i sin tanklöshet ställt till alltsammans, var glad att kunna stå sina passagerare till tjänst och gjorde inga invändningar.
- Vart ska jag köra då? frågade han.
- Kör åt Nässjö-hållet, så fortsätter vi sedan till Stockholm, sa den gamle herrn.
Emil steg upp på loket igen, och när passagerarna och konduktören gått in i vagnen, satte han i gång tåget och ångade i väg. Inne i vagnen lugnade sig passagerarna så småningom mer och mer, och när de hade åkt en timme, tyckte de det var rätt trevligt att vara ute och åka. De blev också så småningom alltmer bekanta med varandra och trivdes riktigt bra i varandras sällskap. I synnerhet blev Kjell och Kerstin riktigt goda vänner.
Rätt som det 'var, körde tåget igenom en stad, och konduktör Johansson sa, att det var Jönköping. Några minuter senare såg de djupt nere i en dalgång en annan stad. 


=150

sökarna vågar flera gånger sitt liv och finner slutligen skatten. Men hans kamrater förråder honom och tar åt sig äran av hans handlingar. Därigenom kommer de till höga äreställen. Kan väl detta annat än göra den förorättade ont ?
- Nej, naturligtvis inte, min gosse, svarade konungen, och om jag en gång komme i en sådan belägenhet, visste jag sannerligen inte, hur jag tillbörligt strängt skulle kunna löna ett så nedrigt förräderi.
Konungen hade knappast hunnit yttra detta, förrän den yngsta prinsessan rusade upp från sin plats, sprang fram till soldaten, slog sina armar om hans hals och kysste honom.
- Men i allan dar, utropade konungen, vad står på, min dotter?
- Jo, sa prinsessan, denne man är det, som räddade mig och mina systrar ur det förtrollade slottet.
- Vad för slag, sa konungen, kan det vara möjligt?
- Det är visst möjligt, inföll nu soldaten, och det är också jag, som är kejsaren, som Ers Majestät bjöd hit till middagen, och jag är också den skräddargesäll, som i går kysste prinsessan och därför blev kastad i fängelse.
- Jaså, det är på det viset, sa konungen, då är du också värdig att bli min måg, och min äldsta dotter ska du ha till gemål, och riket får du efter min död. Men vad dina falska kamrater angår, får du själv ge dem den dom de förtjänar.
- Nå, sa soldaten, då ska den snart vara klar.
Därpå blåste han i sin pipa, och in kom Lunkentus sättande med sådan fart, att konungen höll på att ramla över ända av pur förfäran. Men prinsessorna, som genast kände igen Lunkentus från sin vistelse i det förtrollade slottet, ropade helt förtjusta:
- Ack, se Lunkentus lever ännu l
Lunkentus frågade nu, vad soldaten önskade.
- Jo, sa soldaten, jag sitter här till doms över tvenne de
falskaste kamrater, som någonsin gått på jordens yta, och du ska bringa domen i verkställighet.
- Med nöje, sa Lunkentus och kastade en grym blick på fänriken och sergeanten, som förskräcktes så häftigt, att benen skälvde under dem.
Därpå fick fänriken och sergeanten befallning att genast ta de fina kläderna av sig. När detta var gjort, fick Lunkentus binda ihop de två bedragarna vid fötterna och hänga dem på sin stav.
Där hängde nu de båda skälmarna och hade alla skäl att känna sig ångerfulla över sin falskhet och nedrighet. Men den ångern kom för sent, ty soldaten- gav Lunkentus befallning att kasta de falska kamraterna ut i rymden. Det gjorde han också, och sedan är det ingen, som hört något av dem.
När nu förrädarna lidit sitt välförtjänta straff, klädde soldaten sig i sin furstliga skrud, och där blev bröllop på stunden. Så levde soldaten och hans gemål i fröjd och gamman ett år. Sedan dog den gamle kungen, och då ärvde soldaten riket och styrde det till sin och sina undersåtars fromma, och kanhända styr han det än.
Men han glömde inte Lunkentus, som så redligen stått honom bi. Hela det förtrollade landet gav han honom i föräring, och så blev Lunkentus kung, och det är han väl än, såvida han inte är död.
Gammal folksaga.
Uppgifter:
Törhända (sid =144) är ett mindre vanligt ord. Oftare brukas måhända (sid =149), ännu oftare kanhända (sid =151) och kanske. Vad säger man vanligen i stället för blev varse (sid =144), sporde (sid =146), klädnad (sid =146), vredgades (sid =148), undkomma (sid =149), stått (honom) bi (sid =151)? Hur kan man på annat sätt uttrycka satsen: Hans kamrater tar åt sig gran av hans handlingar (sid =150)?

sagor sker allting vanligen mycket fortare än i verkligheten. Anför några exempel härpå ur berättelsen om Lunkentus.
man, som, hojtande och springande än åt höger än åt vänster, höll skocken samman och drev den framför sig.
- Hallå! skrek pojken, som icke fick äta i fred, vad är du för en, som inte unnar mig mataro?
Mannen stannade ett ögonblick. Han var klädd i arbetskläder och förskinn, skjortärmarna hade han kavlat upp, och händerna och armarna voro blåfärgade.
- Jag heter Måndag, svarade mannen, till yrket är jag lite av varje, och det är jag, som förfärdigar alla kläder i världen. Vill du gå i lära hos mig, så kan du börja med att valla fåren.
Nu var det så, att pojken legat och skavt sina kläder så illa i fållbänken, att han mycket väl behövde en ny dräkt. Och han tänkte: Måndag, det är min dag det. Kan jag få nya kläder bara genom att vakta fåren, så har jag allt hittat en riktig lyckodag.
Han skar sig en käpp och började driva fånskocken framför sig, men när han hållit på med det en stund, vände han sig till Måndag och frågade, om han inte skulle få sina
nya kläder snart.
- Åhå, din spjuver, skrattade Måndag. Tänker du redan på lön? Det är långt dit. Först skall skocken in i fållan, så skall ullen klippas, och sedan skall den tvättas och sedan kardas och sedan spinnas och sedan vävas och sedan färgas och sedan skäras till och sys och pressas.
- Det var mycket det, tyckte pojken och blev lång i ansiktet. Jag tror jag tar mig en funderare, innan jag går i tjänst hos dig.
- Nej, nu eller aldrig, sade Måndag.
- Ahå, det är väl inte så brått, menade pojken, vi träffas väl igen om en vecka eller så. Och han slog sig ned vid vägkanten och tog åter fram
sin matsäck. Knappt hade han börjat äta, förrän en kärra, dragen av två hästar, kom rullande vägen framåt. Bredvid kärran gick körsvennen, vit som en mjölnare. Men kärran
var smutsgrå, och sanningen att säga, luktade den ganska illa, ty den var fylld med gödsel. Pojken, som var fin av sig, förmådde inte äta för luktens skull.
- Hallå, skrek han förargad, vad är du för en, som inte unnar mig mataro?
- Jag heter Tisdag, svarade mannen, till yrket är jag lite av varje, och det är jag, som skaffar bröd och mycket annat gott till världen. Vill du gå i lära hos mig, så kan du börja med att köra den här kärran.
- Bröd? upprepade pojken och smackade. Kära Tisdag, det skulle väl aldrig vara du, som bakar fettisdagsbullarna?
- Det är just jag det, svarade mannen och räckte honom tömmarna. Och pojken tänkte: Kan jag få fettisdagsbullar bara genom att köra den här kärran, så har jag allt hittat en riktig.lyckodag. Men för säkerhets skull frågade han:
- När ungefär tror husbond, att jag kan få min bulle?
Då skrattade mannen, så att mjölet yrde om honom, och han sade:
- Åhå, din spjuver, tänker du redan på lön? Det är långt dit. Först ska du plöja och gödsla och så och slå och bärga och tröska och mala och baka, mycket annat att förtiga.
- Det var mycket det, tyckte pojken och blev lång i ansiktet. Jag tror jag skall sova på saken .
- Nej, nu eller aldrig, sade Tisdag.
- Ahå, det är väl inte så brått, menade pojken, vi träffas igen om en vecka eller så.
Och han lade sig i den mjuka mossan för att sova på saken.
Men nu ville det sig så, att han tagit plats tätt bredvid en järnvägsbank. Knappt hade han slumrat in, förrän ett lokomotiv med buller och bång kom susande fram över skenorna och väckte pojken. Förargad satte han sig upp och
ropade:

=104

Ios såg ut att sjunka vilket ögonblick som helst. Här stod ju fullt med vuxna människor, stora, starka, kavata ynglingar. Kan ingen .
Nu, Bertil! Varför tvekar du? Hur går det med stordådet, som du drömde om? Du kan ju simma så bra, simma med kläderna på till och med. Och livräddning har du ju lärt dig!
Den lille pojken kämpar förtvivlat. Strömmen är stark. Hur ska det gå för honom?
Ingen vågar sig ut. Spänningen blir olidlig.
Äntligen! Där kastar sig någon djärvt i vattnet och griper tag i pojken. Bertil? Nej - det är en flicka.
Hon hade kommit cyklande, såg i en blink, hur det var fatt, slängde sig av cykeln och . Hon ställde sig inte att vänta på att någon annan skulle hoppa i. Utan tvekan störtade hon ned i ån.
Nu har hon nått fram till pojken. Han söker klamra sig fast vid henne. Men hon vet, hur hon ska ta honom. Sakta går det mot stranden. Alla sina krafter måste hon spänna. Strömmen drar. Kläderna blir allt tyngre. Pojken stretar för att få tag i hennes armar.
Vid stranden är alla så villiga att hjälpa. De håller nästan på att knuffa i varandra. Så är han då lyckligt på det torra. Men alldeles utmattad. Räddarinnan själv har jämnt så mycket kraft kvar, att hon orkar klamra sig fast vid en trädrot.
Bertil drar sig skamset undan. Det var hans stund. Han kunde ha gjort det. Det var han säker på. Men - det kom så plötsligt.
Så gör det alltid. Det blir inte tid att fundera.
Men nästa gång, tänker Bertil, då vet jag, vad jag gör. Då ska jag inte stå och tveka.

Följande dag läste Bertil i tidningen om räddningsbragden. Flickan var tretton år, bara ett år äldre än Bertil.
- Tänk, sa Bertil till sin pappa, alla dom andra stod bara och tittade på.
- Och du med I
- Jag kom mig inte för.
- Nej, det är det vanliga. För du hade välvågat?
- Ja, det förstås. Vänta bara nästa gång nån ramlar i.
- Nästa gång. Det kan du få vänta länge på. Det är inte så många, som får tillfälle att visa sitt mod på det sättet. Men här ska du få höra om en pojke, som jag såg i morse, när jag gick till kontoret. -Det kom en liten grabb körande med en stor handkärra fullastad med tombuteljer. Rätt som det var förlorade han balansen, kärran tippade, och en massa flaskor ramlade i gatan. Det blev ett klirr och ett kras av allt glaset. Pojken orkade inte klara kärran själv, fastän han tog i av alla krafter. Han var alldeles förtvivlad, tårarna rann nedför kinderna. Runt omkring samlades folk, unga och gamla, arbetsklädda och finklädda. Men de bara stod och tittade. Ingen rörde en fena för att hjälpa honom. Till sist armbågade sig en liten springpojke fram och fick kärran på rätt köl igen. Vad skulle du ha gjort?
- Hjälpt honom, förstås.
- Ja, det är lätt att säga. Just det. Man vet så väl, vad man borde ha gjort. Efteråt. Men just i det ögonblick, då det ska göras, står man där - och försummar tillfället.
- Det gjorde alltså pappa också!
- Ja visst. Och det retade mig så efteråt. Jag har tänkt på det hela dan. Nej, man ska ha ögonen med sig och hugga in, där man kan vara till hjälp.
- Jag har en kamrat, sa Bertil, som är fenomenal att passa på överallt. En dag ledde han en gammal gubbe från landet tvärs över gatan, där det var väldig trafik. Ett par gummor hjälpte han att lyfta upp deras tunga vedsäckar på ryggen. Ja, han är framme överallt. Och småpojkar avgudar honom, för han tar dom alltid i försvar
=68

 I dag kan vi visa fram några nya slag av utställningar. En av pojkarna i sexan har en vacker samling mynt - hans pappa är sjökapten, så han har god hjälp. Jag tror, att ni redan har tittat på dem. - En flicka i sjuan har gjort en vacker frösamling, som ni ser där på väggen. Namnen är utsatta, som väl är. Skulle ni blivit förhörda på dem, så hade nog de flesta stakat sig. - Men nästa gång har vi en annan fin sak på programmet. En av våra medlemmar roade sig i somras med att samla en massa olika blad, mest av träd och buskar, men även av andra växter - och nu kommer det att bli en tävling i bladkunskap vid nästa sammanträde. Det är inte förbjudet att förbereda sig.
- Hu, hu, hördes spridda röster.
- Intresset för frimärken, fortsatte ordföranden, har alltid varit stort inom vår klubb. Ett tag höll den på att bli ren frimärksklubb. Men det blev den inte. Fast de flesta av oss är förstås filatelister.
- F  fil  artillerister, vad är det för något? viskade Anders till Sven.
- Nej, så heter det inte. Filatelister, så kallas vi frimärkssamlare.
- Det var ett konstigt namn, tyckte Anders.
Under detta samtal hade ordföranden hunnit sluta och överlämna ordet till kvällens föredragshållare, en av de äldre pojkarna i skolan.
- Samlarvurm, började han, har jag haft sen jag var så liten som så (han mätte med handen). I början samlade jag allt möjligt - som andra pojkar och flickor. Högar av fint klippta pappersbitar, lass av byggklossar, lådor med mekanobitar, massor av skruvar, kompanier av tennsoldater, påsar med stenkulor. Ofta fick jag kämpa ganska tappert mot mamma för att hindra henne från att 'städa bort skräpet', som hon sa. Men när jag nu tänker efter, så förstår jag, att hon i smyg röjde undan en hel del - för vart skulle det annars ha tagit vägen allt, och var skulle det ha
fått plats ?
=69

Men mamma själv hade en hobby, hon och min äldste bror. De samlade frimärken. När jag var sex år, beslöt jag att följa deras exempel. I en skrivbok satte jag in alla frimärken jag kunde komma över, huller om buller. Snart lärde jag mig att ordna dem efter länder, men för övrigt utan någon bestämd plan. Efter'.ett par år skaffade jag mig ett par stora anteckningsböcker. I den ena satte jag in mina europeiska frimärken, i den andra frimärken från de övriga världsdelarna. Och så ordnade jag dem efter valör och i serier. Det är detta, som gör frimärkssamlandet så roligt och nyttigt: man gör upp plan efter plan över hur man ska ordna sina märken, alldeles som en general ordnar med sina regementen och soldater. Ordning och reda ska det vara, och snyggt och prydligt ska det se ut. Tyvärr slutar många sitt samlande så tidigt, att de inte har fått kläm på hur skojigt detta arbete är.
När jag var elva år, fick jag ett riktigt album. Det var inte så fint och inte så dyrt, men det var ett stort ögonblick i alla fall. Där fanns plats för frimärken från alla länder. Men jag satte inte in de svenska märkena där utan skaffade en särskild anteckningsbok till dem. För närvarande har jag 187 svenska och ungefär i,ioo utländska. I albumet har jag länderna i bokstavsordning, inom varje land kommer de olika serierna för sig, och inom varje serie ordnas märkena efter valör.
Frimärkssamlandet är, som ni förstår, inte bara ett nöje. Man lär sig också en hel del, om man har det rätta intresset. Man kan lära sig mycket av bilderna på märkena. De visar oss regenter och andra bekanta personer, historiska händelser, landskap =osv. För min del intresserar jag mig för närvarande mest för frimärken med djur på. De är inte så värst vanliga, åtminstone inte i europeiska länder. Men de är väldigt vackra, som ni kan se här -- jag har tagit med mig några av de mest typiska. Här är många välbekanta djur: elefanter, tigrar, giraffer, sebror, apor,

=30
för sig, och när hon hunnit fatt dem, säger de, att det inte alls är så bråttom, som hon trodde. Den ena av dem är Tyra, den andra Kerstin. Kerstin håller i ett munspel; men Tyra, som ser allting, ropar i nästa minut:
- Du har fått nya skor!
Maja svarar litet osäkert:
- Jaha.
- Dom var snygga, säger den tvärsäkra Tyra. - Ja, säger Maja igen.
- Dina förra var inte så snygga.
- Nej.
- Jag fick nya i fjol, säger Tyra.
- Jag får aldrig några nya, säger då Kerstin med munspelet, för jag får alltid min systers avlagda. Det svarar inte Maja på.
Hon ser förstulet på Kerstins skor och sedan på Tyras
och sedan på sina egna. Egentligen är det ingen vidare skillnad på de tre paren, och inget av dem är spritt nytt.
- Tycker du inte det är tråkigt att aldrig få något nytt? frågar Tyra.
- Nää, svarar Kerstin, och det' märks, att det har hon aldrig reflekterat över.
- »Stygga Mimmi» måtte aldrig hälsa på hos Kerstin,
tänker Maja, eller med andra ord: Kerstin måtte då alltid vara snäll.
Men är det möjligt?
Hon ser i smyg på kamraten, om där skulle vara något särskilt hos henne, men det är det inte, och hon kommer också ihåg, att Kerstin fick anmärkning i klassen förra veckan för att hon varit olydig. Kerstin är som andra. Men att hon får sin systers avlagda skor, klänningar och hatt, är en stor tröst, och Maja bryr sig inte mer det minsta om funderingarna på prinsessan eller på skorna av två sorters läder.
Tyra däremot funderar duktigt och hittar snart på något nytt att säga
=31
- I somras, ni, berättar hon, hade jag ett förkläde, som var gjort av en av min pappas kulörta skjortor.
Bättre upp har ingen av de två andra att komma med, och Tyra fortsätter:
- Min mamma är så förståndig, det säger alltid mormor. Och jag tänker bli väldigt förståndig, jag med, då jag blir stor.
- Jag med, säger Kerstin likadant.
Men Maja törs inte säga jag med, ty hon upptäcker, att förståndig är något hon aldrig vidare längtat efter att vara. I morse just, när mamma stod med skorna och hon stod framför mamma och grät och tjöt, hade mamma sagt:
- Var litet förståndig, kära min Maja!
Men det hade hon inte ens tänkt på att försöka rätta sig efter. Hon hade varit så ond, så ond, och när man börjar vara ond, är det, som om något släppte taget inom en, och man kan inte hejda sig mer. Och efteråt har man bara en otrevlig känsla kvar - det är den, som Maja känner nu.
Men Tyra, som är så förståndig och vet allting och dessutom också frågar om allting, frågar i samma ögonblick:
- Du, Kerstin, är inte din mamma död?
- Jo, svarar Kerstin stilla.
- För mig är bara farfar död, säger Tyra.
Men sedan blir det litet tyst, och Maja tycker det är mycket, mycket synd om Kerstin. Så kan Tyra inte hålla sig från att fråga igen:
- Är du inte ledsen att inte ha någon mamma? säger hon.
- Jo, svarar Kerstin ganska lågt och börjar nu ivrigt fingra på munspelet.
Då känner Maja, att hon helst av allt skulle vilja springa raka vägen hem, slå armarna om sin mamma och viska, att ett par gamla skor, det är bara, bara lappri mot så mycket annat . 
Men då är våra tre små vänner just framme vid skolan.
När Maja går hem igen ett par timmar senare, stannar
hon inte framför skomakarens fönster. Hon skäms för det.

=4

&&000 new book
&&111

Lasse kom. Han tyckte om sagor, han som alla andra, och trodde kanhända, att Hilda ville läsa för honom om Lunkentus eller riddar Blåskägg.
»Sätt dig på pallen och var tyst och snäll, så ska du få höra rövaranföraren Bullerbasius Rummelfälts bedrifter och äventyr. - Det var en gång en rövaranförare, som hette Bullerbasius och så vidare. Han hade en fe till gudmor, och som han gjorde så mycket spektakel i världen, måste hans gudmor göra en bok, där hon skrev upp, vad han gjort. Den boken beslöt hon sedan att låta trycka i Stockholm, för att alla människor skulle få veta, huru stygg och oförståndig Bullerbasius varit. Nu, ser du, har jag lånat gudmors bok, innan den skickas till Stockholm för att tryckas, och nu ska du få höra allt, vad Bullerbasius har att skämmas för.»

Lasse spände upp sina öron. Aldrig hade han hört talas om en sådan rövaranförare.
Hilda höll god min och läste ur dagboken:
»Den i januari. Bullerbasius började året med att sparka sönder sin säng, och när han steg upp, lade han sin ena strumpa i tvättfatet för att se, om den flöt på vattnet. Därpå kom mamma in - ty han hade en mamma - och gav honom smäll med den våta strumpan. Var det inte välförtjänt?»
Lasse såg förvånad ut och sade ingenting.
»Den 6 januari. Grå misse låg på mattan framför kakelugnen. Bullerbasius tog misse, stoppade henne i kakelugnen och stängde luckorna. Där hade inte varit eld sedan i går, men där var ännu glöd, och misse började hiskeligt jama. Pappa kom in - ty Bullerbasius hade också en pappa - befriade misse och befallde Bullerbasius att ta ett glödande kol i handen. Bullerbasius ville springa bort, men pappa lade ett kol i hans hand och lät honom bränna sig litet. Då skrek Bullerbasius .»
»Å nej, inte skrek jag», sade Lasse. »Här står, att Bullerbasius skrek.» -
»Den =7 mars. Bullerbasius hade också en syster .»
»Som hette Hilda», inföll Lasse.
»Jag tror hon hette Melusina. Hon hade en utmärkt vacker och söt docka, som hade riktigt hår och riktiga ögon och hette Ellen. När Melusina var i skolan, tog Bullerbasius Ellen och petade sönder hennes ena öga för att se, vad som fanns inuti. Sedan hängde han Ellen vid håret i spjällsnöret, för att hon skulle få gunga. När Melusina kom hem och såg stackars Ellen, började hon gråta.»
Lasse blev röd i ansiktet och bultade hälarna på sina sneda stövlar mot golvet.
Hilda fortfor: »Då började också Bullerbasius gråta, bad sin syster om förlåtelse och gav sig ingen ro, förrän pappa låtit doktorn laga Ellens öga. Var det rätt, att han ångrade sig?»
»ja, se, men Ellen blev frisk igen», sade Lasse.
»Skada bara, att Bullerbasius hade så kort minne. En
vecka därefter, den r4 mars, skulle Bullerbasius gå ut på
=5