&&000 SWEDEN 2ND AND 3RD GRADES 1940S SWEDEN-123-40S.TXT COMBINES FORMERLY SE-1ST-40S.TXT WITH SE-23-40S.TXT ` EDITED 1 June 05 to LEX 6 standards except proper names UTF-8 format First text is formerly SE-1ST-40S.TXT VILL DU LASA i. FORSTA SKOLARET 1944 &&111 KARO FRYSER. Det är så fult yr-väder. Karo fryser ute i yr-vädret. "Aj, aj, jag fryser ju, jag vill in!" säjer han. '1c, ja, fy vad d u är våt, men jag ska värma dig!" säjer Toto. Så stryker Toto Karos huvud. "Vyss, vyss, lilla Karo, snart så är det jul!' säjer han. "Så ja, så ja, nu fryser jag inte mer", säjer Karo, när Toto vyssar honom. =23 HOS MOR-MOR. Mor-mor bor i staden. Hans och Lisa hälsar ofta på hos mor-mor. Toto hälsar ock-så på hos mor-mor. När mor-mor vet, att mor och barnen ska komma, står hon vid fönstret och väntar på dem. Hon blir så glad, då hon får se dem. Mor-mor har en liten katt. Den heter Misse och är så snäll. Hans och Lisa leker med Misse. Mor-mor har ock-så en kanarie-fågel. Den är gul och heter Gullan. Och så har mor-mor så vackra blommor. Mor-mor är så rar. Och det är så roligt att hälsa på hos henne. När mor och barnen går, står mor-mor vid fönstret och tittar. »Väl-komna åter!» säger hon då. Det hör inte barnen, men de vet än-då, att de all-tid är väl-komna hos mor-mor. För-sök att rita mor-mors katt! Så här ritar man en katt bak-ifrån. =39 I SKOLAN. Hans och Lisa började skolan i höstas. De går i samma klass, för de är lika gamla. Hans hade just inte vidare lust, men Lisa var så ivrig att få börja. Första dagen var de så blyga i skolan. De vågade knappt svara, när fröken talade till dem. Och de stod och tittade på, när kamraterna lekte under rasten. Men rätt som det var blev Lisa god vän med Greta och Hans med Lasse och Knut, och sen var de inte blyga alls. Inte för fröken heller, för hon var så snäll och trevlig och berättade så mycket roligt för dem. Det var bara, när någon inte lydde, som fröken såg ledsen ut. När Hans och Lisa kom hem från skolan andra dagen, var de så glada. Och de var så ivriga att berätta för mor om allt i skolan. - »Nå, Hans», sa mor, »är det mycket ledsamt att gå i skolan?» Vad tror du Hans svarade? =49 När n står fram-för k, läses det som ng. KALLES BAT. På en bänk vid stranden satt Kalle och såg ut-åt havet, där vågorna blänkte och skummet stänkte. En mås sänkte sig snabbt och tog en fisk med blanka fjäll. En ank-mamma vandrade på stranden med ungarna efter sig. På vägen kom en halt gumma linkande, bärande på två tunga hinkar. Hon ställde hinkarna i-från sig och satte sig på bänken hos Kalle. - »Vad är det i hinkarna? Det stinker så!» sa Kalle och rynkade näsan. - »Det är ingen stank att rynka näsan åt! Det är bara svin-mat», sa gumman. »Men vad sitter han här på bänken för?» - »Jag sitter och tänker», sa Kalle. »Jag tänker skaffa mig en båt, när jag blir stor och får pengar på banken. Inte en sådan där liten en, som den där borta! Nej, den ska vara väldigt stor och fin.» - »Då får du allt vänta länge», sa gumman och reste sig. Hon vinkade far-väl åt Kalle. Sedan linkade hon vidare med sina hinkar. Men Kalle satt kvar på bänken och fort-satte att tänka på sin fina båt. =55 Han beslöt att ge pojken en läxa och för-sökte få tag i honom. Alla pojkarna sprang undan av alla krafter. Men bonden gav sig inte, förr-än han fick tag i pojken, som slagit hästen. Han grep honom i rock-kragen och ledde honom med sig. -Pojken grät och bad: »Slå mig inte!» - »Nej», svarade mannen, »du har inte varit elak mot mig, och jag tänker inte slå dig. Men du har varit stygg mot hästen, och honom ska du gå och be om för-låtelse.» Så gick de till torget, och en stor mängd ny-fikna följde med för att se, vad det skulle bli av. När de kom fram till vagnen, fick pojken ta av sig mössan för hästen. Medan han höll mössan i ena handen, måste han smeka hästen på nosen med den andra och så be om ursäkt. - »För-låt mig, herr Häst!» stammade pojken och såg mycket skamsen ut. Men alla tyckte, att det var en bra läxa, som mannen hade givit stads-pojken. =62 JUL-KLAPPS-KÖPET. Hans och'_ Lisa hade var sin spar-bössa, som de samlade jul-klapps-pengar i. När de tog ut pengarna och räknade dem, så hade Hans över två kronor och Lisa hade nära tre kronor. Det var mycket pengar, tyckte de, men det var ju ock-så många, som de ville ge jul-klappar till. De reste med mor till sta'n för att handla. Först kom de till en butik, där all-ting var all-delel för dyrt. Då blev Hans och Lisa så ledsna. Men sedan gick de till en bod, där det fanns så trevliga, billiga saker. Då blev de glada igen och köpte så många jul-klappar. När de kom hem, gav far dem en lack-stång att lacka ihop paketen med. Sedan skrev de verser på paketen. Lisa lade in ett mun-spel till Hans och Hans en ask kritor åt Lisa. Men det talade de inte om för var-andra, för det var en hemlighet. Här ser du de två paketen. =86 Sen rodde mamman bort till tomte-gubben och knacka' på en liten dörr i och sa: »Säj, får jag köpa allt ditt garn att väva byxor av till mina ? För tänk, de sliter sina byxor så, att snart de intet har att sitta - .» Men tomten sa: »Aj, aj, mitt garn är slut, för-sök hos spindel-mor vid nästa - !» Men över-allt fick tomte-mamman nej, och något garn till byxor fick hon . Men barnen på sin ö de sade så: »Säj, vad ska nu vi kunna hitta - , som är så bra, att vi får mycke kaka, när mamma kommer hit i kväll till- - ?» =102 Så samlade Pelle i-hop all ullen och gick till sin far-mor med den och sa: »Snälla far-mor, karda den här ullen åt mig! Den är från mitt eget lilla lamm.» »Det ska jag visst, gossen min», sa far-mor, »men då får du under tiden rensa mina morots-land.» Så rensade Pelle far-mors morots-land, och far-mor kardade ullen så fin. Sen gick Pelle till sin mor-mor och sa: »Snälla mor-mor, spinn garn av den här ullen!» »Det ska jag visst, vännen min», sa mor-mor, »om du vallar mina kor under tiden.» Och Pelle vallade mor-mors kor, medan mor-mor satt hemma och spann, och garnet blev så fint, så fint. Så gick Pelle till far-bror målaren och bad om litet färg att färga garnet med. =112 och är konung i blå-bärs-skogen! Kom med, lilla Putte, och tag mig i hand, så vandrar vi bort till mitt präktiga land, där blå-bärs-skörden är mogen!» Med käppen han rörde vid Putte helt lätt, och Putte blev genast så liten och nätt som självaste blå-bärs-kungen. Men all-ting annat så stort det var, så väldiga kronor blommorna bar, och stor som buskar var ljungen. Och Putte undrar: »Hur ska det gå att båda korgarna med oss få, vi är ju mycket för korta?» Men gubben visslar på ekorrar två. De korgarna svänger på ryggen: se så! några skutt är de borta. De vandrade bort till en lummig skog, och blå-bärs-kungen så vänligt log: »Väl-kommen hit in i mitt rike!» Men Putte ropade häpen så: »Där hänger i träden äpplen blå, jag aldrig sett deras like!» - »Oj, oj, kära Putte, så dum du är, för-står du då inte, att det är bör? Men här har vi hunnit min stuga.» Han ropar: »Kom hit, mina gossar sju!» - Och fram-för Putte står i ett nu sju blå-bärs-pojkar och buga. =119 Till Lärarinnan! »Vill du läsa?» är ett försök att tillämpa den pedagogiska och psykologiska forskningens rön beträffande den grundläggande läsundervisningen. Läsläran är byggd på en syntes av tre läsmetoder: »talet främst»-, ljud- och ordbildmetoden. Vardera av dessa metoder innehåller otvivelaktigt mycket av värde, men bäst synes vara att söka tillvarataga och i undervisningen tillämpa det bästa i samtliga. Härvid bör den enskilda lärarinnan ha möjlighet att allt efter sin individualitet, utbildning och erfarenhet fritt utforma en personligt präglad undervisningsteknik. Läsläran är därför så uppställd, att lärarinnan kan färeträdesvi.r tillämpa antingen ordbild- eller ljudmetoden. Lämpligt torde vara att först låta barnen gå på upptäckarfärd å bokstavsbilderna och genom talövningar lära dem uttala ifrågavarande språkljud rent och tydligt. Därefter bör situationsbilden å uppslagets högra sida göras till föremål för talövning såsom förberedelse till den egentliga läsningen. På så sätt torde undervisningen komma att tillgodose »talet främst»-metodens krav, att den första läsundervisningen skall bygga på och knyta till det språk, barnen tillägnat sig redan före skolåldern. Med hänsyn härtill och för att icke hopa för många eller för stora svårigheter för barnet ha vi varit angelägna att så långt möjligt i lästexterna använda ett enkelt men vårdat talspråk. Ordbilderna inpräglas genom upprepning i lästexten och lämpliga arbetsövningar i anslutning till denna. Härjämte böra ordbilderna ingående analyseras, varvid orden uppdelas i stavelser och ljud samt tecknen för dessa. Avläsningsövningarna kunna lämpligen ske såväl i anslutning till, bokens text som med tillhjälp av lösa bokstäver, på tavlan textade =159 &&000 2ST SAMPLE IS FROM VILL DU LASA II. ANDRA SKOLARET &&111 VID STRANDEN. Nästan var dag sken solen, och var dag badade far med barnen och lärde dem simma. Det var bara Nisse och Lisa och Hans, som hann lära sig riktigt, innan far reste. Lill-Anders och Inga kunde inte simtagen ordentligt, och Toto kunde inte simma alls. Men han sa, att han kunde simma. Han låg på magen i vattnet, där det var allra grundast, och sprattlade med armar och ben, så att det stänkte åt alla håll. Det kallade han att simma. Barnen övade sig att ro också, och Hans och Nisse rodde ofta i kapp. En dag satte Nisse upp en stång med en säck på i ekan, och Hans och han seglade. I början gick det riktigt bra. Men så kom en kast-vind, och då kantrade ekan. Lyckligtvis var båten på grunt vatten, så att de kunde vada i land. Men både far och farbror Anders förbjöd dem alldeles att segla på det sättet. Ekan dugde inte att segla med, för den hade flat botten, sa de. En segel-båt måste ha en tung köl, och det hade inte ekan. Pojkarna var först så ledsna, för att de inte fick fortsätta att segla. Men så tröstade de sig med att tälja segel-båtar och leka med dem nere vid stranden. Det var Lisa och, lill-Anders och Inga också med om. De gjorde en stor hamn och hade många båtar. Sedan lastade de båtarna med allt möjligt och seglade till främmande länder. För att kunna föra båtarna vadade de i vattnet och styrde dem med spön. =15 har nog gått av vid fel station, för där var ingen och mötte henne. Hon stod så ensam och grät, den lilla stackarn.» När farbror Anders sa så, började den lilla flickan gråta på nytt. Farmor hade nu kommit fram till bilen, och hon slog armen om henne och tog väskan. »Skulle du till farmor, passar det ju bra, att du bor hos mig, för jag heter farmor», sa hon. Flickan torkade tårarna och - stack sin hand i farmors och följde med henne. Hon såg så nöjd ut, och det var inte underligt. Sämre kunde man ha det än att få bo hos farmor, tänkte barnen. »Vad heter hon?» frågade de farbror Anders. »Hon heter Signe och är snart sju år. Men hon har aldrig varit på landet förr», sa farbror Anders. »Det är allt vad jag vet, men i morgon ska jag ta reda på hur det hänger ihop med den här saken. - Nu får Hans och Nisse hjälpa mig att tvätta bilen, för den har blivit så smutsig av allt ler-vattnet på vägarna.» Först efter en hel vecka fick farbror Anders reda på vart Signe skulle ta vägen. Hennes farmor bodde ensam några mil därifrån. Men hon var sjuk och hade blivit förd till sjuk-huset just den dagen, då Signe skulle komma. Därför var det ingen, som mötte henne vid tåget. Nu var hennes farmor litet bättre, men hon kunde nog inte bli frisk och få komma hem på flera veckor än. Under tiden hade Signe kommit att trivas på Lövsta. =23 LINNEA. Linnea bor i skogen bland mossa, barr och ris, och hon är fin och vacker på obeskrivligt vis. Hur törs den lilla vara i ensamheten så? Finns någon där, som vaktar de mjuka vidjor små? Ja, där finns furens armar med gull-rött pansar nog, som aktar, att ej sol-sting den späda når i skog. Och där står gran med mantel, så tät och vid och lång, och värnar, att ej stormen den lilla gör förfång. Och det vet nog Linnea, det kan jag säga visst, ty när i juni-dagar hon höjer kvist vid kvist, så bära de i toppen små klockor fagra, två, helt röda allra innerst, helt bleka utanpå. =38 När all säden var inbärgad på hösten, såddes råg i största delen av trädan och vete i resten. Det var bara starka karlar, som kunde så, för de måste bära omkring säden i korgar och kasta ut den med händerna. Säden skulle sås mycket jämnt, ty om det kom för många korn på ett ställe, kunde plantorna inte få plats att växa. Då säden såddes, passade sparvarna på att plocka till sig några korn. Men de måste skynda sig, för sädes-kornen myllades snart ned med en harv, och sedan vältades jorden. Jag tyckte alltid, att det dröjde för länge, innan sädes-brodden började spira upp. Därför brukade jag som barn gå och ta undan litet jord för att titta på sädes-kornen. Då såg jag, hur frö-skalen sprack sönder, ti så att små blek-gröna blad stack fram. De sökte sig uppåt mot ljuset, medan smala, vita rot-trådar växte nedåt. Efter ett par veckor började den bleka och späda b, sädes-brodden sticka fram ur jorden. Och efter några veckor till liknade råg-fälten och vete-fälten mjuka, gröna mattor. Man kunde tro, att de späda plantorna skulle frysa bort alldeles under vintern. Men det gjorde de visst inte. Då kom snön och lade sig som ett mjukt och varmt täcke över dem. Och när solens strålar nästa vår smält bort snön, rätade de små plantorna upp lå sig och växte så fort, att man nästan kunde se det. =58 tala om för trollet, utan han stod där och sökte och mumlade. Och till sist sa han: »Nu har jag hittat det. Så här ska farbror säja: 'Hokus pokus, tändstickor och säkerhets-nålar'!» Det kunde då inte skada prinsessan, för det hade han satt ihop själv. Trollet tyckte, att det lät riktigt bra, och han försökte säga efter: »Pokus jokus - nej, hur var det du sa?» Det visade sig, att det var lika omöjligt att få det här i- huvudet på trollet som det hade varit' med bok-stäverna förut. »Puh», sa trollet till sist, »jag tror, du får komma med och säja det själv.» Så låste de dörren och gick till hålan, där prinsessan satt och grät. Och hon tittade inte upp en gång, när de kom in. »Säj det!» viskade trollet och knuffade på pojken. »Hokus pokus, ja-ska-rädda-de)», sa pojken, så fort han kunde. Prinsessan slutade strax att gråta och tittade upp. Där stod ju en riktig pojke. Han hade sagt, att han skulle rädda henne, och nu log han och nickade åt henne. Prinsessan torkade tårarna och log tillbaka. Trollet hade inte märkt, att pojken ändrade litet på orden. »Det där gjorde du som en hel karl!» sa han förtjust. »Ja-ha», sa pojken, »får jag nu kistan med guldet, som farbror lovade mej ?» »Den ska jag strax hämta åt dig», sa trollet. »Vänta litet!» ropade pojken, »först måste jag ha någon, som kan bära hem den åt mig.» Trollet försvann och kom snart igen med en stor björn, som han höll i nack-skinnet. =82 TOPP, TIPP OCH TOTT. I skogen stod små-granarna Topp, Tipp och Tott helt överklädda med snö. »Se, så fina pälsar vi har fått på oss!» sa de till den stora granen, som stod bakom dem. »Tyst, barn! Stör mig inte, jag sover!» sa den stora granen. »Nu kommer det en gosse och en flicka hit, och det ligger något blankt på deras kälke. Vad är det för något?» sa Tott. »Det är en yxa, och nu får ni gömma er väl under snön!» sa den stora granen. »Vad är en yxa för något?» frågade Tott. I detsamma var barnen där, och granarna teg. »En av de där små granarna skulle passa bra till jul-gran!» sa flickan. »Det är svårt att se, för det är ju så mycket snö på dem», sa gossen. »De ser ut, som om de var syskon, för de står så nära ihop», sa flickan. »Det är ju, som om det var du och jag och lillan! Tycker du inte, att den minsta liknar lillan?» »Ajo, någon likhet är det kanske. Den längsta ska väl vara jag, och den där mellersta är väl du. Och den där stora granen där bakom är nog deras mamma. Men nu har vi inte tid att stå här längre! Kom, så går vi längre in i skogen!» sa gossen. =94 ANNA OCH PRÄSTENS BRUNTE. Prästen hade varit i staden. På kvällen var drängen Ola och mötte honom vid stationen. Prästen steg upp i vagnen, och hästen lunkade i väg. Färden gick förbi en liten stuga, som låg just där backen tog slut. När de kommit uppför backen, gav Ola Brunte ett slag med piskan, för att han skulle börja springa igen. Då hörde Ola, att någon ropade, och stannade- hästen. »Vad är det fråga om?» sa Ola. »Du får inte slå hästen!» sa rösten. När Ola vände sig om, fick han se en liten flicka. Hon stod utanför huset och var tydligen inte alls rädd för prästens kusk. Prästen vände sig också om och log mot den lilla flickan. »Han får inte slå hästen så», sa flickan och höjde sin lilla hand. »Vad heter du, min lilla flicka?» frågade prästen. »Jag heter Anna», sa flickan. »Ja, tack ska du ha, Anna!» sa prästen och nickade vänligt mot henne. Anna stod kvar och såg efter dem. Ola lät hästen gå sakta en lång stund, medan han satt och tänkte för sig själv. Sedan fick Brunte trava litet, och snart var de hemma. Då tog Ola selen av Brunte och ledde in honom i stallet. Han klappade honom också vänligt på halsen, för Ola och Brunte var mycket goda vänner. Under tiden log Ola och tänkte på lilla Anna. När prästen satt vid middags-bordet, smålog han också och berättade om den lilla flickan, som bodde i stugan borta på backen. =100 När det blev riktigt kallt, kom kol-trastarna. De var alldeles svarta och hade gula näbbar. Skator och kråkor kom då också fram till husen, men de vågade sig inte upp på fågel-bordet. Till jul hade några av barnen havre-kärvar med sig, och dem satte fröken upp vid fågel-bordet. Grå-sparvar och dom-herrar åt då i kapp med varandra, och det var lustigt att se, hur skickliga de var att plocka kornen ut ur skalen. Så snart snön hade smält undan, försvann alla fåglarna utom grå-sparvarna från fågel-bordet. Barnen saknade dem mycket och längtade efter att få se dem igen. En dag längre fram på våren fick barnen följa med fröken till en skog, rätt långt från skolan. Då fick de se lärkan och höra henne drilla högt uppe i luften. Stararna var också komna, och de visslade och plockade mask tillsammans med sädes-ärlorna. I skogsbrynet såg barnen flera sådana fåglar, som brukat komma till fågel-bordet vid skolan. Och så såg de många andra fåglar, som varit i de varmare länderna under vintern. Det var så roligt att höra dem sjunga och lära sig känna igen dem, och barnen hade gärna velat stanna i skogen ända till kvällen. FÅGEL-GÅTA. Ett konstigt namn har man mig gett: Ett stycke först av något fett. Och andra hälften må du tro, är tung och bölar som en ko. Men själv jag flyger snabb och lätt. Få se nu, om du gissar rätt! =115 &&000 END OF A SET OF SAMPLES FOR: VILL DU LASA –II ANDRA SKOLARET &&000 beginning of browallius-haage lasebol grades 1-3 Fritz Bokforlags, Stockholm 1941 BOOK &&111 DEN FRÄMMANDE FLICKAN. När farfar slutade berätta, hade det klarnat, och en stor regn-båge stod över halva himlen. Det såg så vackert ut, och barnen var så glada, att det hade blivit vackert väder igen. Utanför hade bildats stora regn pussar. Men farmor sa, att bar nen inte fick gå ut, förrän vattnet runnit undan litet. på trappan och väntade, fick de se farbror Anders komma tillbaka med bi len, sedan han skjutsat far och mor. När barnen fick se bilen, glömde de alla farmors förmaningar. De rusade tvärs över gårds-planen, så att vattnet stänkte omkring dem. Men de stannade tvärt, då de fick se, att farbror Anders hade främmande med sig. Det var en liten blek flicka med svart hatt och mörk-blå kappa och en stor brun väska i handen. Hon såg ut att vara så där en fem sex år, och hon neg litet blygt för barnen. »Den här flickan har kommit vilse», sa farbror Anders. »Hon har rest med tåget ända från Stockholm, och hon skulle till sin farmor, sa hon. =22 när den fick se Anders' färger och fina, vita papper. Därför lyste den rakt på papperet, just som Anders försökte, måla en gul ring-blomma. »Ska det där vara ett porträtt av mig?» frågade solen. »Inte», sa Anders. »Ser du inte, att det är en ringblomma?» »Du kan inte måla lika vackert gult som jag», sa solen. »Vad har du målat då?» sa Anders. »Har du inte sett, hur fint jag målar molnen ibland om kvällarna?» sa solen. »Jo, det förstås», sa Anders. »Men du målar bara rött och gult, för du har väl inte några andra färger. Men titta här, så många andra färger jag har!» »Jag har precis lika många», sa solen. »Jag har rött och gult och grönt och blått och violett, alldeles som du.» »Men du vet nog inte, att man kan blanda gult och blått, när man vill ha grönt, och rött och blått, när man vill ha violett», sa Anders. »Det har far lärt mig.» »Som om jag inte visste det», sa solen och värmde Anders i nacken, så att han måste ta av sig mössan. »Stör mig inte så där!» sa Anders. »Du skiner för starkt på papperet. Jag kan ju knappt se färgerna.» »Titta upp då, så får du se vackra färger!» sa solen. »Här kan du se, hur jag målar!» Anders tittade upp och såg den vackraste regn-båge, 34 &&111 Det var bara Inga, som inte ville vara med om den leken. Hon tyckte, att det var mycket roligare att leka lagård med sina kor, som hon gjort av grankottar. Ibland lekte de också »Dunk» eller »Rymmare och fast-tagare». Och en gång lekte de »Ingen rövare finns i skogen». Då blev Inga så rädd, att hon gall-skrek, när rövaren kom rusande fram ur snåret. Allra mest tyckte de om en lek, som de hittat på själva. Den kallades »Jägare-leken», och de lekte den i skogen. En var jägare, och de andra var vilda djur. Först bestämde var och en, vilket djur han skulle föreställa. Sedan valde de sina bon på lämpliga ställen. Den som var fågel gömde sig i ett träd, och räven kröp in i ett snår. Jägaren fick stå och hålla för ögonen, tills alla hade gömt sig. Sedan gick han på jakt med jägare-väskan full av kottar. Det djur, som han först träffade med en kotte, skulle bli jägare i hans ställe. Men i boet fick han inte skjuta något djur. Den leken kunde de leka hur länge som helst. Det var så roligt att vara djur och skutta omkring på alla fyra eller flaxa med armarna liksom fåglarna med sina vingar. Lill-Anders var hare en gång, och han fortsatte att skutta omkring för sig själv på ängen i flera timmar, när de andra hade slutat leka och gått in. En annan mycket rolig lek var att hoppa i hö på logen. Barnen hoppade högt uppifrån, så att de sjönk djupt ner i höet. Då sa de, att de drunknade. =52 gumman med de tretton ögonen tänkte på vilken stor familj, hon skulle kunna få, om hon slapp att bli uppäten av grisarna. ; En dag kom någon och öppnade källar-dörren på vid gavel, och ljuset blev så starkt, att potatisarna inte kunde öppna mer än ett öga i taget. Den här gången skulle inte bara några få potatisar hämtas utan en hel säck sätt-potatis. Just som man ämnade gå igen och potatis-gumman var rent hjärt-ängslig, att hon inte skulle få komma med nu heller, ropade någon: 'Se, det var mig en baddare!' Och så fick hon följa med i säcken. Ett tu tre kändes det liksom en jord-bävni.ng, och alla potatisarna trillade ut på marken mitt -i solen. Då måste de blunda med alla ögonen på en gång, för så ont gjorde det. När de sedan kom ner i sina hål, och jorden låg tät och mjuk och varm omkring dem, tyckte de, att de hade kommit till himlen. A, vad potatis-gumman trivdes i )orden! Hon hade inte legat där länge, förrän ett par långa maskar kom fram och bugade sig för henne. Hon var den vackraste potatis, de sett under hela sin levnad, sa de. Då skrattade potatis-gumman, så att tre groddar sprack fram och kröp ut i myllan. Synd bara,` att potatis-fröknarna i källaren inte fick se, hur hedrad hon blev! Snart fick den stora, knöliga potatisen så mycket att tänka på, att hon glömde allt som varit. Hon fick det ena lilla barnet efter det andra. Hur hon än höll fast dem med långa trådar, så var de så okynniga, att hon inte visste, vad hon skulle ta sig till. Den ena ville hit, den andra dit, och drog hon för hårt, kunde tråden gå sönder, och då visste hon =66 De satte sig i en rad på den bortersta bänken, men "~ Jösse satte sig ytterst, nära dörren. Och så ritade lärarinnan ett stort A på tavlan och 9 skulle lära barnen, hur det lät. Och de sa allesam=mans a på en gång, fast Botvid, som också ville-va ra med, sa mu-u i stället. Då började alla barnen skratta, och lärarinnan sa till Botvid, att han skulle sitta alldeles tyst. Men Snurre-buss var så odygdig, så han kunde inte låta bli att sticka armen bakom Gullans rygg och dra Botvid i svansen. Då bölade Botvid och stångade till Gullan, för han trodde förstås, att det var Gullan, som drog honom i svansen. Och Gullan bräkte och stångades tillbaka, och så kom hon till att sparka ner både Sara och Kurre och Snurre-buss från bänken. Då tittade lärarinnan mycket strängt på dem och sa: »Den som bråkar får stå i skam-vrån!» Och då blev Jösse så rädd, att han tog ett skutt rakt på dörren, så att den gick upp. Och så gav han sig i väg med Kurre och Snurre-buss och Gullan och Botvid och Sara efter sig i en lång rad, för de blev så rädda allesammans. Och Lasse fick så stor lust att följa med dem, att u han måste hålla sig fast med båda händerna I bänken och tänka på, att han var en stor gosse nu, som haå' de mössa med skärm. Och då gick det för honom. Men Jösse och Kurre och Gullan och Botvid och Sara och Snurre-buss sprang, ända tills de kom till en öppen plats i skogen. Där ställde de sig att vän ta ta på Lasse. Och till sist kom Lasse med mössan på nacken och skol-väskan över axeln och såg ut som en hel karl. =73 »Och nästa är C», sa pojken. »Sicken en fulingl» sa trollet. »Det var C det.» Och så läste de alla bok-stäverna. »Kan du Bet nu?» frågade pojken. »Ja-a», sa trollet och drog litet på det. »Men vad hette den där? Den har, jag inte sett förut?» Och så lade han sitt breda pek-finger på A. »Har du nu glömt det?» sa pojken. »Det är ju A.» Och så fick de läsa alltsammans om igen. »Utmärkt», sa trollet förtjust. »Nu kan jag det!» »Men den där känner jag inte igen.» Och så pekade han åter på A. Om och om igen läste pojken igenom bok-stäverna. Och trollet dunkade in varje bok-stav i skallen med näven, för att den skulle fastna bättre. »Ne-ej», sa han till slut, »det här går inte alls för mej. Nu har jag glömt, vad den där första hette igen. Du får följa med mej hem och läsa högt för mej i stället. Det var en sak, jag ville ha reda på i en bok därhemma.» Pojken var inte vidare pigg på att följa med in i det mörka berget. Därför sa han: »Jag har litet brått-om, för jag måste gå hem nu.» Då sa trollet: »Du måste hjälpa mej! Jag har ett litet kryp därhemma i berget, som gråter dagen i ända. Och nu ville jag se, om det inte står något i min stora bok, som kan hjälpa mot pipet. Hjälper du mej, så ska du få en hel kista med guld!» Då kom pojken att tänka på att han hade hört, att en liten prinsessa- härfe -iommit bort, när honvar ute i skogen. Kungen hade lovat, att den som fann henne skulle få henne själv till maka och halva kungariket. Därför sa pojken till sist: »Jag följer med dig.» =80 Jag skulle säkert ha passat bäst, för jag är nästan lika stor som granen där inne», sa Topp. »Nästa år är jag nog lika stor, och då tar de säkert mig», sa Tipp. »De ville ju inte skilja på oss, eftersom vi är syskon», sa Tott, som stod och funderade på att dra` sina rötter åt andra hållet för att komma längre bort från Tipp och Topp. Så såg smågranarna, hur de släckte stjärnorna i granen, och då sa Topp: »Nu tycker jag, att vi ska sova ett tagg för nu är jag sömnig. God-natt!» Eftersom Topp var äldst, lydde Tipp och Tott. Det föll mera snö, och snart såg de tre smågranarna ut som riktiga socker-toppar. Men lika pigga var de och lika nyfikna på vad som hände den lyckliga granen i stugan. Flera kvällar tändes jul-grans-ljusen där inne, och var gång brände deras små kåd-hjärtan av längtan att en gång få bli lika lyckliga som julgranen. En kväll, rätt långt efter jul-afton, var granens alla stjärnor åter tända, och det hördes starkare sång än vanligt från stugan. Flera främmande barn hade kommit pulsande genom snön. Alla, både små och stora, dansade kring jul-granen, och de skrattade och sjöng och klappade i händerna. Aldrig förr hade väl en gran blivit så firad! När barnen hållit på länge att dansa, började stjärnorna slockna igen. Och så började barnen plocka bort alla de vackra frukterna. Efter en stund slogs dörren upp, och barnen släpade ut något mörkt, som de lade i snön. Så smällde stug-dörren igen, och det blev tyst. Smågranarna trodde inte sina ögon. =98 När det blev riktigt kallt, kom kol-trastarna. De var alldeles svarta och hade gula näbbar. Skator och kråkor kom då också fram till husen, men de vågade sig inte upp på fågel-bordet. Till jul hade några av barnen havre-kärvar med sig, och dem satte fröken upp vid fågel-bordet. Grå-sparvar och dom-herrar åt då i kapp med varandra, och det var lustigt att se, hur skickliga de var att plocka kornen ut ur skalen. Så snart snön hade smält undan, försvann alla fåglarna utom grå-sparvarna från fågel-bordet. Barnen saknade dem mycket och längtade efter att få se dem igen. En dag längre fram på våren fick barnen följa med fröken till en skog, rätt långt från skolan. Då fick de se lärkan och höra henne drilla högt uppe i luften. Stararna var också komna, och de visslade och plockade mask tillsammans med sädes-ärlorna. I skogsbrynet såg barnen flera sådana fåglar, som brukat komma till fågel-bordet vid skolan. Och så såg de många andra fåglar, som varit i de varmare länderna under vintern. Det var så roligt att höra dem sjunga och lära sig känna igen dem, och barnen hade gärna velat stanna i skogen ända till kvällen. FÅGEL-GÅTA. Ett konstigt namn har man mig gett: Ett stycke först av någott fett. Och andra hälften må du tro, är tung och bölar som en ko. Men själv jag flyger snabb och lätt. Få se nu, om du gissar rätt! =115 &&000 SWEDEN 1-3RD GRADE FRITZES BOKFORLAGS 1941 &&111 Större rått-jägare än den katten fanns inte, sa farbror Anders Tigern kunde sitta och lura vid ett rått-hål timme efter timme, och så snart en råtta visade sig, högg han henne med tassarna. Men han dödade henne inte strax utan lekte först med henne. Tigern var tydligen mycket stolt över sin skicklighet att fånga råttor. Han lade alltid den döda råttan mitt på golvet och satte sig vid sidan om den och 'väntade, tills farbror Anders kom. Då gnistrade han med de stora, gula ögonen och såg så stolt ut, som ville han säga: »Här ser ni en katt, som kan konsten att fånga råttorr» Till sist blev råttorna så rädda för Tigern, att de inte vågade sig in i svin-stinn. Då gick Tigern ut på åkrarna och jagade råttor och möss och sorkar. Med hundarna på gården var Tigern god vän, men andra hundar tålde han inte alls. Kom en Främmande hund nära honom, fräste han hemskt, och håren reste sig på ryggen på honom. Förstod hunden då inte att i tid springa undan, fick han snart känna. =127 Då farbror Jonas hade skrivit den fina annonsen, ville mormor, att han skulle stanna till middagen, så att det dröjde rätt länge, innan han gick. Men när han till sist tog sin höga hatt - - - så flög lilla Gull upp och slog till en glad drill! Han hade suttit under hatten hela tiden och trott, att det var natt. Ni skulle ha sett, hur förvånad farbror Jonas blev, när han fick se Gull! Och ni skulle ha hört, hur mormor och barnen skrattade. De var ju så lyckliga över att de hade fått igen Gull. NYA DIVERSE-HANDELN. En dag hade Hans och Lisa lov från skolan. Då kom Nisse och Anders och hälsade på. Hans föreslog, att de skulle leka affär, och det var de andra barnen strax med på. I ett hörn av träd-gården var en berså, och där ordnade de sin affär. Hans fick låna ett par stora, tomma lådor av mor, och mellan dem lade han två bräd-bitar. Så var disken färdig. En våg behövdes ju också, och den skaffade Nisse. Han täljde en trä-pinne och band ett starkt snöre att hålla i på mitten. Så gjorde han två våg-skålar av fyr-kantiga papp-bitar. I hörnen borrade han hål och fäste snören, som' han knöt ihop och band fast i ändarna på trä-pinnen. Vikter fick han låna av mor. Affären skulle ha skylt också, och den gjorde Hans av ett stort stycke papp, som han hittat i ved-boden. Barnen kom överens om, att affären skulle heta »Nya diverse-handeln», och att Hans skulle äga den. =135 Pär förstod, att det var gårdens tomte. Han satt och såg på, hur tomten förvandlade skrinet till ett riktigt mäster-verk. Men han blev ändå inte glad utan drog en djup suck vid tanken på sin egen fumligh et. Gubben tittade hastigt upp på Pär och sa: »Ar du inte belåten med att din gåva till farmor blir mycket vackrare än de andras?» »Det blir inte min gåva längre. Det är ju inte jag, som har gjort den», suckade Pär. »Det behöver ingen veta. Alla kommer att tro, att du själv har gjort skrinet», sa tomten. »Så dumma är de inte. De vet väl, hur fumlig jag är i mina fingrar», sa Pär. »Du kan komma ut till mig, så ofta du vill, efter midnatt, så ska jag hjälpa dig. På det sättet kommer alla att tycka, att du är duktigare än dina bröder», sa tomten. »Det har jag ingen glädje av. Jag är ju lika fumlig i mina händer i alla fall», sa Pär. »Du kan komma att gå långt, om du tar mig till hjälp. Allt, vad du funderar ut, kan jag utföra åt dig. Du vinner både guld och ära på den vägen», sa tomten. Då blev Pär så ond, att han slog näven i hyvelbänken. »Ar det inte nog, att jag måste skämmas över mina. fumliga händer? Vill du göra mig'till lögnare också?» ropade han. Tomten stod lugnt kvar, men arbetet lade han ifrån sig. »Se så, Pär, kom hit med handen, och låt oss skiljas som goda vänner!» sa tomten. =160 snälla tant Röd-spotta och den präktiga farbror öraxen med de blanka fjällen. Där var också den långa, starka farbror Gädda med de vassa tänderna. Fastän de var mycket större än lilla Kvick, ville de ändå inte äta upp honom, för de tyckte, att han var så glad och lustig. Tant Röd-spotta brukade ofta säga till lilla Kvick, att han inte skulle vara så nyfiken och nosa på allting. En dag sa hon till honom: »Det är mycket farligt "att vara så där nyfiken, som du är! Om du inte är försiktig, kan du lätt bli uppdragen till det hemska, torra landet 'ovanför vattnet. Där kan du inte simma, och där kan du inte andas mer, för dina gälar blir torra. Och det allra värsta är, att där går stora, farliga jätte-grodor omkring på två ben.» »Vad kallas de där jätte-grodorna?» frågade Kvick. »De kallas människor», svarade röd-spottan. »Men jag skulle i alla fall bra gärna vilja se dem», sa lilla Kvick. »Akta dig, barn!» sa röd-spottan och slog med fenorna. Så gör fiskarna, när de tänker på något farligt. »Kom genast hit, så får jag smälla dig!» sa farbror Gädda. Den lilla abborren simmade därifrån, så fort han kunde. Han fortsatte upp i en å, och där träffade han den gamla kräftan Halte-klo, som just tittade fram ur sitt hål. »Har du någon gång varit uppe på torra landet här ovanför?» frågade Kvick. _»Jo, jo», sa kräftan och rullade med ögonen. »Det var där jag miste min högra klo. Men nu har det växt en ny i stället, som väl är.» »Den nya ser allt bra liten och klen ut», sa Kvick. =170 Kungen: Det där var bra! Prinseddan: Snälla smeden, får jag se på, när smeden spikar nya skor på hästarnas hovar? Smeden: Det ska lilla prinsessan visst få. Skräddaren (går fram, bugar sig djupt och läser): Jag klipper och provar och pressar och syr, då vår-solen lyser och vinter-snön yr. Vi skräddare, vi har så bråttom minsann att sy nya kläder åt alla, som kan beställa sig nya kostymer och rockar. Vi står och tar mått, och vi bugar och bockar och fäktar och jäktar med nål och med sax, för alla så. vill de ha kläderna strax. Ja, skräddarens yrke är vanskligt att ha, men mina modeller de passar så bra. Se här, jag ett mått-band om halsen har fått, behagas det kanske, att jag tar ett mått? Kungen: Tack, tack, inte än. Men jag ska nog låta skräddaren sy en sommar-kostym längre fram. Sömmerskan (stiger fram, niger djupt och Iäser): En liten sömmerska är jag och trampar min maskin var dag, för om ni tror mej eller ej, syr alla fruarna hos mej. Jag lägger in, jag släpper ut. Det sitter så precis till slut, för alla vill de ju så gärna bli riktigt smala och moderna. Men hur jag syr och provar, ack, jag får så sällan något tack. Visst får jag pengar, det är klart, men sällan säger någon rart =193 På en bänk nedanför sval-boet satt människomam man och sydde. När hon hörde de glupska sval ungarna skrika, log hon för sig själv. »Stackars lilla imma sval-mamma», tänkte hon. »Du har allt värre besvär 3e en med dina ungar, än jag har med mina. » En vacker sommar-dag, när sval-mamman nyss barn hade matat en av ungarna igen och skriket hade länka tystnat, sa hon: »Nu ska jag tala om nyheter för er. ;ande Alldeles under oss här har människo-mamman dukat =211 fyr. Min farbror är fyrmästare där. Fyren lyser för att vägleda sjöfolket. Förr hade de en koleld uppe i fyrarna, men numera är det Agafyrar. Dem har en svensk funnit upp, och de kan lysa på flera mils håll. Somliga fyrar har fast sken, men andra blinkar. Och så blinkar fyrarna på olika vis. På så sätt kan sjömännen känna skillnad på dem.» »Det är otäckt på hösten och vintern», tillade Sten. »Ibland är det en sådan dimma, och då tutar de i mistlur på fyrarna. Det låter precis, som om det satt en jätte ute på en kobbe och ropade, en riktigt hes jättegubbe, förstår du.» »Nej, nu ska vi fiska», sa Erik. Han gick över stag och vände upp mot vinden. Och då stannade segelbåten. Den stod där och flaxade med seglet. Så halade de ner seglet och tog fram fiskedonen. Var och en av dem hade en rev med en metkrok på. Ovanför kroken satt en sten som sänke. Och eftersom reven var lång, hade de den uppnystad på en trälapp. Så tog de fram musslorna, bände isär skalen, lossade den lilla musslan från skalet och satte den på kroken, så att fisken skulle få något att nappa på, och så kastade de ut. Sedan väntade de på napp. Men det dröjde förfärligt länge, och spännande var det. »Nu fickjag napp», ropade Erik och började hala in reven. Och snart sprattlade en silverglänsande makrill över båtkanten. Erik skar den över nacken med sin slidkniv, så att den dog, och tog kroken ur munnen på den. Sedan satte han på nytt bete och kastade ut igen. »Nu fick jag något», sa Sten om en stund och drog upp en rödspätta. »Tänk, att aldrig jag får napp», sa Björn besviken. Nu fick Erik en makrill till. Och Sten fick en vitling. =12 stor ångare långt borta. Den ska in till Göteborg, den där. Jag har farit runt hela världen på sådana där båtar.» Han satte sig på en häll och såg på, medan pojkarna samlade musslor. »Kalle Söder har varit en väldigt styv sjöman», förklarade Erik för Björn. »Men så en gång ramlade han i däck, när, han höll på att reva ett segel. Och då bröt han benet, och så blev han halt och fick reumatisk värk. Och så kunde han inte vara sjöman längre.» »Jaa, fiskarens och sjömannens yrke är farligt», tillade Kalle Söder. »Sjömännen förgås ofta ute på havet. Och fiskaren får ibland komma hem utan fisk. De dyra näten sköljs bort av vågorna. Och ofta på höstarna, när det är storm, går båtarna under med man och allt. Och så får mor och barnen vänta förgäves, att far skall komma hem.» »Min äldsta bror blev borta förra våren», sa Erik. Pojkarna blev så allvarsamma ett tag. »Kan inte farbror berätta något, medan vi plockar musslor?» frågade Sten. »Äh, snälla farbror Söder, berätta något roligt ! Men en historia, som är riktigt sann och inte en skepparhistoria.» »Det kan jag väl», sa Kalle och skrattade. »En gång var jag nere vid Afrikas kust, och då blev det en väldig storm, förstår ni pojkar. Det blåste så förfärligt, och vinden förde med sig allt möjligt från land. Ibland kom ett äppelträd farande förbi i luften. Och en gång kom en palm, som det satt en neger i. Och plötsligt kom ett helt halmlass flygande förbi.» »Äh, det där är bara skämt», sa Björn. »Och rätt som det var gick båten under», fortsatte Kalle utan att svara Björn. »Och jag trillade i vattnet. Men då kom en väldig valfisk simmande, och jag hoppade upp på ryggen av valfisken. Och valfisken blev så rädd, att den satte i väg fortare än en motorbåt. Och den for rakt på en liten ö, som låg i havet. Av stöten flög jag »Titta!» sa nu mor Berntson. »Vem är det, som kommer vid grinden? Nej, men det är ju tant Strömkvist själv.» »Hon skall nog gå till skomakaren. Hon har ett par stövlar i handen», sa farbror Berntson. »Nej, men så underligt då», sa mor Berntson. »Tant Strömkvists man är ju död. Och själv använder hon väl inga sjöstövlar.» Alla samlades vid fönstret och tittade. Men man skyndade sig att sätta sig, innan tant Strömkvist kom in. »Goddag, goddag», sa tant Strömkvist. »Hur står det till?» »Joo tack, tant», sa mor Berntson. »Vi mår bra. Men hur är det med tant själv ? Det har ju varit inbrott hos tant i natt.» »Jaa», sa tant Strömkvist, .»men det var nog inga riktiga tjuvar. Det var så konstigt så. Och ingenting tog de. De lämnade kvar någonting i stället.» Det tyckte allesamman var underligt. Aldrig förr hade man hört talas om tjuvar, som lämnade kvar sina ägodelar. »Jaa», sa tant Strömkvist. »Men det underligaste var väl, att de lämnade Berntsons stövlar på bryggan. Skomakarn har ristat in namnet med en pryl i sulan. Och de var nysulade, så jag kunde läsa namnet, när jag satte på mig brillorna.» Nu blev det alldeles tyst. Farbror Berntson såg häpen ut och gick fram och synade stövlarna. »Jaa, nog är det mina stövlar», sa han betänksamt. Då steg Björn fram på golvet och började tala. Och han talade om alltsamman. »Vi skulle förstås ha talat med tant Strömkvist om skatten först», sa han till slut. »Skatten», sa tant Strömkvist och brast i skratt. »Jo, det var just en fin skatt. Det var ju min gamla tvättbalja, som jag ställt i blöt, för att den var lite gisten.» 24 bocken ned från taket och begav sig upp på berget, där han aldrig förr hade varit. När Öjvind kom ut och inte såg bocken, trodde han, att räven hade tagit honom. Han blev het över hela kroppen, såg sig om åt alla håll och lockade : »Kille-kille-kille-killebocken !» »Bä-ä-ä !» svarade bocken uppifrån bergskanten, lade huvudet på sned och såg på Öjvind. Men bredvid bocken låg en liten flicka på knä. »Är det din bock?» frågade hon. Öjvind stirrade på henne. »Vem är du?» sade han slutligen. »Jag är mors lilla Marit, fars flicka, dotterdotter till Olle i Nordgården och fyra år till hösten.» »Är du det?» sade Öjvind och vågade draga andan, sedan flickan slutat tala. »Är det din bock?» frågade flickan om igen. »Jaha», svarade han och såg upp. »Jag vill så gärna ha den, vill du inte ge mig den?» »Nej, det vill jag inte», blev svaret. Hon låg och såg ned på gossen, och så sade hon: »Men om du får en smörkringla för bocken, kan jag då få honom?» Öjvind hade bara en gång i sitt liv ätit en smörkringla, och det var, när morfar var på besök, och något så gott hade han aldrig smakat. Han såg upp på Marit och sade: »Låt mig se kringlan först!» Hon visade honom en stor kringla, som hon höll i handen. »Här är den», sade hon och kastade ned den till honom. »Å, den gick sönder!» utropade gossen. Men han samlade upp alla bitarna, och den allra minsta smakade han på. Den var så god, att han måste smaka på en bit till, och innan han själv visste om det, hade han ätit upp hela kringlan. »Nu är bocken min», sade flickan. Gossen slutade att tugga. Flickan låg och skrattade åt honom, och 33 henne ined ljumt vatten, tvål och en svamp. När lillan fick se flickorna, skrattade hon, så att hon fick gropar i kinderna. Lillan hade ljust hår, som stod upp i en liten tott på hjässan, och när Birgitta kittlade henne på magen, skrattade hon ännu mera och viftade med armar och ben. Mamma: Så där ja, nu skall jag bara pudra lillans stjärt, så skall vi lägga henne. Hon börjar redan se lite sömnig ut. Skämta nu inte med henne, så skall jag sjunga en vaggvisa för henne. Men det kanske ni vill göra i stället? Kerstin och Birgitta: Jaadå, det ska vi visst det. Och så sjöng de en liten vaggvisa, som de lärt sig i skolan. Slumra, slumra, slumra sött, du lilla ! I din moders vård trygg du vilar än. Hennes kärlek genom världens villa skall dig följa som din bästa vän. Men när lillan somnat och låg där så rosig och näpen i sin vagga, sprang flickorna ut till mamma. Mor Beda höll på att sy på lillans dopklänning. Den blev verkligen mycket näpen. Hon hade nyss sytt sömmarna på maskin. Nu sydde hon för hand. Mor B e d a : Nåå, var klockarmor hemma? Kerstin: Neej då, men farbror var hemma. Han gav oss jordgubbar, och så spelade han för oss. Han övar varje dag med kyrkokören, som skall sjunga i kyrkan, när biskopen kommer. Birgitta: Tänk, att biskopen kommer. Är han mycket sträng? Mor B e d a : Inte alls. Det är en mycket snäll man. Men han är mycket lärd. Kerstin: Visste mamma, att biskopen skulle komma? Mamma, har kyrkoherden varit här? 72 Vid Svalbygget En solig dag i juli fick Kerstin, Birgitta och Anders gå upp till Svalbygget för att plocka blåbär. Svalbygget var ett skogstorp vid Näcksjön. Där bodde farbror Johansson. På den lilla sjöns mörka yta simmade det stora, skärvita näckrosor, och i viken låg farbrors eka uppdragen. I backen ner mot sjön brukade det vara vitt av vitsippor på vårarna. Nu på sommaren var hela förstukvisten övervuxen av vildvin. På trappan låg Adolfina, katten, och sov med ett öga. Munter, farbrors hund, syntes inte till. Men inne i stian hörde barnen, att farbrors gris slog mot dörren och ville ut. Och långt inne i skogen hörde de en ensam bjällra pingla. Det var Hulda, kossan, som gick och betade i skogen. »Jaså, ni är här nu, era små bytingar», sade farbror Johansson, när barnen öppnade köksdörren. »Jaså, ni har flickan ifrån stan med er?» »Goddag», sade Birgitta och neg. Kerstin neg också. Så gick hon fram och ställde en kopparform, omknuten med en handduk, på bordet. »Jag skulle hälsa från mamma. Där är en kalvost. Kronblomman har kalvat», sade Kerstin. »Det var då fint», sade farbror Johansson. »Hälsa mamma och tacka ! Jaa, då skall vi strax ge oss av till ett fint blåbärsställe. Kanske Birgitta skall följa med och titta sig omkring här vid Svalbygget, när hon inte varit här förut.» Så stultade farbror Johansson ut, och barnen följde med. »Här har vi Adolfina», sade gubben. »Det är en klok katt. Hon är stark med. Men häromdagen var jag ond på henne. Jag satt uppe i skogen och späntade tjärved, eftersom jag skall bränna tjära, när jag får tid. Då kom Adolfina på stigen. Och hon smög så sakta, så sakta. Jag undrade just, vad hon nu var på jakt efter, och satt alldeles 53 men. Trädens löv började gulna. Ett och annat löv låg på marken. Inga fåglar kvittrade längre i skogen, bara en och annan kråka eller skata kom flygande och satte sig på en gärdsgårdsstör och tittade förvånat på de tre vandrarna. Pappa: Här finns kantareller, kom hit ! Björn och Birgitta, kom! Birgitta: A, titta så många! Här är pappa Kantarell. Men hans hatt ser lite skämd ut. Och så är han sur om fötterna. Björn: Tycker inte farbror, att Birgitta hittar på förfärligt mycket? Pappa: Jaa, men de här kantarellerna är nog lite blöta av sig. Mossan är alldeles' våt av regn. Birgitta: Här är Kalle Kantarell, som slog sin lilla syster. Jaha, din lilla fuling, nu har du tappat näsan. Det var rätt åt dig. Nu lägger jag dig i korgen, så . ska vi steka dig och äta upp dig. Björn: Här är en flugsvamp. Den är vacker. Birgitta: A, vad den är tjock om magen, och så röd väst den har. Och vita knappar på västen. Men Tjockis Flugsvamp är så elak och giftig. Pappa: Tänk, så tyst det är i skogen. Nu har alla flyttfåglar farit till varmare länder. Kom, så går vi ut på landsvägen. Ser ni, där borta vid sjön ligger flera villor. Dit ska vi gå. Och så gick alla tre bort mot den lilla sjön, där en liten ängssluttning gick ända ner till vattnet. Några björkar stod på sluttningen, men högst uppe var det stenigt. Där var en stor bergknalle, och några stora tallar sträckte kronorna mot himlen. Och deras rötter såg så vresiga ut, där de försvann i marken bland snår och stenar och hallonbuskar. P a p p a : Tycker du, här är vackert, Birgitta? Birgitta: Här är väldigt näpet. Titta, en sådan liten äng ! Där växer ännu en blåklocka. Nere vid stranden kan man bada på sommaren. Pappa: Skulle du vilja bo här? 83 brödstycke, som hon hade i klänningsfickan. Rap, rap, där kom änderna simmande. De dök på huvudet under varandra, nöp till grannen för att komma åt en bit och förde ett förfärligt liv. Svanarna var så vackra och vita. Ibland reste de sig och flaxade med sina stora, vita vingar. Men flyga kunde de inte, eftersom de var vingklippta. Birgitta följde ån och gick förbi bryggan, där den lilla färjan till Björkholmen låg, men inte såg hon till Björn, inte. Hon gick igenom stadsparken, där det var ett glam och stim vid sandhögarna och gungorna, medan småbarnen lekte och hade roligt. »Hej, Birgitta!» ropade hennes små bekanta i gungorna. »Birgitta Birgitta, kom och gunga mig ! Kom och bolla !» »NeheJ, jag har inte tid», sa Birgitta. »Har ni sett till Björn?» »Nej, det har vi inte», svarade de. »Joo, men det har jag», sa parktanten. »Han sitter på en brädstapel nere vid hamnen och läser.» Birgitta kilade ner till hamnen. Joo, verkligen. Björn satt uppkrupen på en brädstapel och läste. »Björn, Björn!» ropade Birgitta. Då såg Björn upp. »Är det du?» sa han. »Är du hemma?» Birgitta klättrade upp på brädstapeln och satte sig bredvid Björn. Inte långt ifrån dem hade ett par ångare lagt till vid kajen. Nere på ån koin ännu en stor, vit båt sakta ångande förbi Björkholmen. Några hamnarbetare höll på att lossa lasten från den ena båten. De rullade stora tunnor över landgången och staplade dem på kajen. Birgitta: O, vad du är brun! B j örn: Jaa, jag är brunare än du. B i r gitta: Har du haft roligt i sommar? Björn: Jaa, då. Jag har fiskat och simrnat och badat och seglat. Vad har du gjort? 81 »Där kommer bilarna med filmsällskapet», sade Mårten Mårtenson. Och mycket riktigt, där kom fotograferna med kameror och lampor. En man i sportkostym kom fram till Mårten Mårtenson och började prata med honom. Det var regissören. R e g i s s ö r e n: Goddag, herr Mårtenson. Vi kommer just från slottet. Där fick vi fina bilder av dammen med de svarta svanorna, men här kommer vi nog också att få vackra bilder. Flickor, kom hit, ska ni få vara med ! Jaså, ni har träskorna på er? Det var bra. Men varför har du inga träskor? (Han ser på Björn.) M å r t e n M å r t e n s o n: Joo, han är j u inte någon skånsk påg, se. Regissören: Han får i alla fall vara med, eftersom han ser så pigg och trevlig ut. Men träskor måste han ha på sig. Och så fick Björn i all hast sätta på sig ett par träskor och föreställa en skånsk påg. Man skaffade Bolla och Karna och honom var sitt pilspö och skickade dem efter gässen. Under tiden hade det kommit mycket folk, som stod ute på vägen och såg nyfikna ut och undrade, vad det var som stod på vid Mårten Mårtensons gård. Björn och Bolla och Karna klapprade i väg i sina träskor och hämtade gässen inne på gården. Den stora gåskarlen såg vresig ut och skrek förfärligt. Men barnen motade den ut på vägen. Regissören: Det där blir bra. Vi tar bilden genast. Gå bara vägen fram och sjung och prata och var glada! Men håll reda på ässen! Utmärkt ! Det där blir bra. Björn travade i väg så gott, han kunde. Han var inte van vid träskor. Men Bolla och Karna var ju vana. De klatschade på gässen med pilspöna, men det tyckte ju inte gässen om. En gås sprang upp i vetet, Tant Vetemjöl: Ingenting att fästa sig vid. De där två burkarna ska målarna bara blanda färg i. Usch, jag tycker, det luktar någonting. (Fröken Terpentin och farbror Linolja kommer in, artigt talande med varandra.) Farbror Linolja: Godmorgon, tant Vetemjöl! Hoppas sömnen varit god. På min ära, fröken Krita. Ni blir vackrare för var dag, som går. Jaså, det här är köket, som ska målas. Vad är det där för två slarviga ynglingar, som rullar omkring? Fröken Terpentin: Jag tycker, att fröken Krita ser lite tillgjord ut. Det var ' någon, som sade, att köket skulle bli ljusblått. Farbror L i n o l j a : Jag tycker, att ljusgrönt skulle vara vackrare. Vad fröken Terpentin doftar friskt och härligt. Det är, som hela skogen doftade här inne. (Herrskapet Pensel kommer instruttande. De är förlovade med varandra.) Herr Slätpensel: Nej, köket skall naturligtvis vara ljusblått. Förra stället, jag målade på, skulle köket vara brunmarmorerat, och det var gräsligt. Jag blev riktigt illamående. Men det hjälpte inte. Brunt skulle det vara. Jag blev så ledsen och förgrämd och nött, att jag började tappa stråna. Jag tappade tio strån. Men fem tappade jag med flit mitt i den värsta marmoreringen, och då sade mäster: »Den här penseln börjar bli lite gammal och sliten.» T a n t V e t e m j ö l: Ja, men snälla herr Slätpensel, ni är j u i era bästa år. Men en sak måste jag säga, inte skulle jag vilja gå omkring och lukta som farbror Linolja. Då sprack jag hellre. Pelle och Olle Burk (viskar med varandra) : Linoljan är härsken, det har tant Vetemjöl rätt i. Men mäster sade i förrgår: »Slätpenseln är omöjlig, den får vi kasta på sophögen.» Fröken Rund: Vad är det Pelle och lilla Olle säger? (Gråter.) Uhuhuhu ! Jag kan väl aldrig tro, att de kastar min fästman på sophögen. 196 tråkigt att gräva och räfsa och rensa. »Jag vill göra något, som är roligare», sa nasse för sig själv. Och så gav han sig i väg för att söka annat arbete. När han gått en stund, fick han se en katt, som spelade på fiol. »Du de lu di lej, du de lu di lej», lät det från fiolen. Det tyckte grisen var vackert och såg trevligt ut. »Ha, ha, ha», skrattade han. »Det är annat det än att gräva och räfsa. Det här arbetet skulle passa mig.» Och så fick han låna fiolen. Men när han skulle spela, lät det bara: »f ilir, lüir, riiir, errk !» - »Stopp, stopp!» ropade katten och höll sig för öronen. »Du spelar falskt. Du måste arbeta och öva.» Men det ville inte grisen. »Fy, så tråkigt 5 sa han, och så sprang han vidare. Då fick han se en stor, brun hund, som låg och sov framför sin koja. Hunden vaknade och skulle just till att skälla, men så hejdade han sig. »Goddag», sa grisen. »Ligger du här och sover?» - »Jag vaktar gården», sa hunden. - »Ha, ha, ha, det vore något för mig», sa grisen. »Kan jag få hjälpa dig?» - Och så enades de om att grisen skulle vakta på natten och hunden på dagen. När kvällen kom, kröp hunden in i sin koja och lade sig att sova. Det blev natt, månen och stjärnorna lyste på himmelen. Snart märkte grisen, att han också blev sömnig, och så lade han sig att sova utanför hundkojan. »Snarrrk, snarrrk !» lät det, och han log i sömnen, som om han drömde något roligt. Då kom mamma hare skuttande över staketet med alla sina barn. »Hsch, hsch, skutta tyst, barn!» snäste hon. »Jag ska se, om den stora, bruna hunden är ute.» Men hon kunde inte se någon hund. Hon såg 156 Var Sven hungrig, sköt han en hare, som han stekte, och kom han in på obanade vägar, slog han sig fram med sitt svärd. Men om kvällarna spelade han till dans i bondstugorna och fick sig därför en kanna -öl och en plats på logen att sova över natten. Var han vandrade fram, gick han så lätt och raskt och med ett ansikte, som sken i kapp med vårsolen, så att folk, som mötte honom, vände sig om efter honom och sade: »Det. var mig en glad gosse!» Så kom han omsider till kungens gård, och där var på alla sidor uppslagna stora plakat rued Obs.!, varpå det stod, att kungens förnämste tjänare var död och att vem som ville kunde anmäla sig för att söka platsen. »Det bästa är gott nog», tänkte Sven. »Här måste jag försöka!» Och så gick han rakt in i kungasalen. Där satt kungen på sin tron, och han såg riktigt trött och svettig ut efter alla de sökande, som han redan tagit ensot. Bredvid honom satt prinsessan på en hög, smal tron och dinglade med benen, medan hon åt körsbär ur en silverkorg. »God dag, kung!» sade Sven. »God dag, Sven!» sade kungen. »Varför kommer du?» »Jag kommer», sade Sven, »för attt söka plats som kungens för nämste tjänare. Vem som vill har ju lov att anmäla sig.» »Passar du också till en så ansvarsfull plats?» frågade kungen och strök sig om hakan. »Det skalljag säga dig, närjag har försökt», sade Sven. Kungen såg på prinsessan, och prinsessan såg på kungen, och så spottade prinsessan ut körsbärskärnorna på mattan. »Det skall du inte göra», sade Sven. »Det kunde bli fläckar.» »Det' angår dig inte», sade prinsessan och åt vidare. »Jag ser, att du är bågskytt», sade kungen. »Kan du alltid träffa prick?» 168 som skulle passa upp honom med mat och kläder och mycket annat. Men ämbetsmännen och tjänarna försökte bara ställa sig in hos honom. De vågade aldrig säga honom sanningen. En dag kom det två bedragare till slottet. De inbillade kejsaren, att de var duktiga vävare, som kunde väva ett fint tyg, vars like inte fanns i något land. Av det tyget ville de göra kejsaren en dräkt, som skulle slå hans undersåtar med förvåning. Tyget var nämligen så beskaffat, att endast kloka och hederliga män kunde se, hur fint det var. De dumma och ohederliga kunde ingenting se. En sådan dräkt ville kejsaren naturligtvis gärna ha, och därför bad han vävarna att genast börja med sitt arbete, och han lät inreda ett särskilt rum, så att de skulle få arbeta i ro. Vävarna satte strax upp en väv och begärde, att kejsaren skulle skaffa dem den finaste guld- och silvertråd, så att dräkten skulle bli riktigt dyrbar och förnämlig. Och kejsaren köpte guld- och silvertråd för många tösen riksdaler. Men allt detta stoppade de två bedragarna i sina egna fickor. De endast låtsades, som om de vävde. Kejsaren tyckte nog, att det var en konstig väv, men han ville inte själv bli ansedd som dum och ohederlig. Därför låtsade han, att han såg tyget. Och han var så ivrig att prisa den vackra vävnaden. För säkerhets skull bad han dock sina ämbetsmän komma in och titta, :så vacker den var. Dessa, som inte ville falla i onåd hos kejsaren, höll god min och sade, att tyget var underbart. Och när kejsaren hörde, att hovmännen uppskattade och prisade väven, blev han ännu mera övertygad än förut, att det var ett verkligt fint tyg. Och när väven var färdig, skulle dräkten sys. Vävarna mätte och provade, och kejsaren speglade sig både fram och bak. Och fastän intet tyg fanns, försäkrade alla, att det var den ståtligaste klädnad, de någonsin sett, och att den klädde hans majestät förträffligt. Alla litade på vad den andre sade, och ingen vågade mera tro på sig själv. I80 vågor, och vid grannens brygga ligger en liten roddbåt och gungar.» »0, ja, pappa», sade Birgitta. »Jag ser alltsammans för mig.» »Jaa, gå då efter två små burkar, mammas vetemjölspåse, en rund och en slät pensel och två flaskor ! Du kan ta den lilla kritpåsen, som står bredvid burken med penslar, också.» När Birgitta kom in med allt detta, tog pappa en röd och en blå krita och ritade ansikten på påsarnas glatta papper och flaskornas etiketter. »Här har vi personerna i pjäsen», sade pappa. »Tant Vetemjöl är lite högfärdig av sig. Bevara mig väl, så hon snörper på munnen och rynkar ögonbrynen! Fröken Krita är så söt och näpen. Se bara, så vita kinder och en sådan liten körsbärsmun ! Fröken Terpentin är mager och kokett, har en liten lock i pannan och örhängen och höghalsad klänning. Farbror Linolja har poinada i håret, små svarta mustascher och runda, röda kinder. Pelle och Olle Burk är två glada gynnare till färgpytsar. Och så kommer till sist herr Slätpensel och fröken Stina Rund, den runda penseln, och vidare staren, åkerråttan, gullvivan och lilj ekonvaljen Jaha, nu kan vi börja med första akten.» 194 I - »Jo vänta, Putte, ska du få se, till lingon-mor vi nu oss bege. Hon säkert ska lingon dig skänka! Du måste blott vänta en liten stund, tills vi fått oss tvätta om hand och mun och laga, att tänderna blänka.» Och lingon-mor säger vänligt så: »Ja visst, kära barn, ska du lingon få; så plocka nu snällt, mina flickor! Men tag dem blott riktigt varligt ned, och akta, att ej ni får karten med! Och inga kvistar och stickor!» Så ringer det, och nu får de brått, ty lingon-mor bjuder på något gott, på honungs-lingon så klara; 121 En morgon vaknade Hans vid att dörren gick upp och ett ljust sken kom in i rummet. Han satte sig upp i sängen och stirrade häpen mot dörren. Det såg ut, som om en ängel kommit in. Ängeln hade lång, vit klänning och en grön krans med ljus på huvudet. Hans var så yr-vaken, att det dröjde, innan han för-stod, att det var Lisa. Lisa sjöng »Sankta Lucia», medan hon gick fram till sängen med en bricka. När hon såg, hur för-vånad Hans blev, kom hon av sig mitt i sången. Då sa hon: »Skynda dig och tag nu, för jag ska bjuda far och mor ock-så!» Då tog Hans en kopp och två »husse-katter» och en peppar-koks-bock. 82 LUCIA. En morgon vaknade Hans vid att dörren gick upp och ett ljust sken kom in i rummet. Han satte sig upp i sängen och stirrade häpen mot dörren. Det såg ut, som om en ängel kommit in. Ängeln hade lång, vit klänning och en grön krans med ljus på huvudet. Hans var så yr-vaken, att det dröjde, innan han för-stod, att det var Lisa. Lisa sjöng »Sankta Lucia», medan hon gick fram till sängen med en bricka. När hon såg, hur för-vånad Hans blev, kom hon av sig mitt i sången. Då sa hon: »Skynda dig och tag nu, för jag ska bjuda far och mor ock-så!» Då tog Hans en kopp och två »Iusse-katter» och en peppar-koks-bock. 82 - »Jo vänta, Putte, ska du få se, till lingon-mor vi- nu oss bege. Hon säkert ska lingon dig skänka! Du måste blott vänta en liten stund, tills vi fått oss tvätta om hand och mun och laga, att tänderna blänka.» Och lingon-mor säger vänligt så: »Ja visst, kära barn, ska du lingon få; så plocka nu snällt, mina flickor! Men tag dem blott riktigt varligt ned, och akta, att ej ni får karten med! Och inga kvistar och stickor!» Så ringer det, och nu får de brått, ty lingon-mor bjuder på något gott, på honungs-lingon så klara; 121