&&000 SWEDEN 4TH 5TH AND 6TH GRADES 1930S SWEDEN-456-30S.TXT RE-OCR’D ON 31 MAY 05 TO DEAL WITH DOUBLE COLUMNS Several books SAVED IN UTF-8 FORMAT LÄSEBOK FÖR FOLKSKOLAN SÄRSKILD PARALLELLUPPLAGA TILL TIONDE UPPLAGAN ORDNAD I AVDELNINGAR MED VAR FÖR SIG ENHETLIGT INNEHÅLL FJÄRDE AVDELNINGEN REVIDERAD EDITION STOCKHOLM &&111 =4 ERIK GUSTAV GEIJER. vad det stod i en bok, utan han ville själv tänka över innehållet och bilda sig en egen åsikt. Därför gingo studierna ej så raskt för honom som för många andra, vilka bara tänkte på att taga examen så snart som möjligt för att sedan kunna skaffa sig en bra plats. Föräldrarna önskade, att Erik Gustav skulle bli färdig med sina studier till =1803 års doktorspromotion. Det var första gången ynglingen i någon viktigare sak var av annan mening än föräldrarna, men han kunde ej, ville ej lova detta, ty han kände sig ännu så oklar och omogen. I stället lovade han att vara ännu sparsammare än förut. Så började han också kunna bidraga till sitt uppehälle genom att ge lektioner, och när han därjämte lovade att taga hand om två av bröderna, som även skulle studera i Uppsala, gav fadern med sig. Under Geijers studieår var det rätt oroligt i Uppsala. Nya, frisinnade ideer började spridas bland studenterna, men de väckte oro bland professorerna och hos regeringen i Stockholm. Geijer slöt sig förstås till de unga och räknades, såsom vi få se, till de »misstänktas. Men för att räknas dit behövde man under Gustav IV Adolfs skuggrädda regering ej ha gjort sig skyldig till mer än ett frimodigt ord. Då Geijer sommaren 1803 vistades hemma, beslöts det, att han skulle för någon tid söka en informatorsbefattning i ett förnämt hus. En gammal god vän till familjen skrev till en bekant från ungdomsåren, riksrådet Ramel, och rekommenderade den unge studenten till det bästa. Men svaret från den förnäme mannen blev, att han ej ansåg sig kunna mottaga den unge studenten i sitt hem, ty han hade genom efterforskningar i Uppsala fått veta, att Erik Gustav »var `en yngling utan stadga». Den hederlige, bottenärlige Erik Gustav kände sig utpekad och skymfad inför hela världen. Men i stället för att klaga över vad som hänt beslöt han att i handling visa, hur orättvist omdömet var, hur litet man kände honom. Han bestämde sig för att med 'en skrift tävla i Svenska Akademien. I sina »Minnen» berättar han själv, hur alltsammans gick till. ERIK GUSTAV GEIJER. =5 »Rädd och med största hemlighet gick jag till verket. Jag visste ej ens, då tanken uppstod, vilket prisämne var utsatt för året. Det skulle stå i Post- och inrikestidningar, vilken, efter att ha gjort sin rund i socknen, stannade i prästgården. En augustiafton vandrade jag med mitt bekymmer åstad dit och begärde, under någon förevändning, av komministern att få se de nummer av tidningen för året, som funnos kvar. Han drog fram en gammal bordslåda, där bland ostskalkar och brödbitar en bunt mer eller mindre fullständiga tidningsnummer var instucken, lyckligtvis bland dem det jag sökte. På hemvägen erfor jag först, vad det vill säga att gå och bära på ett vittert foster. Tidningsbladet blev mig ordentligen tungt i fickan. Mina tankar voro alla liksom på flykt. Mig tycktes jag sökte dem, medan fötterna under en sent på kvällen fortsatt vandring stötte mot stock och sten. Jag kunde ej sova. Följande dagen slog jag upp och läste under ångest och suckan i Dalins svenska historia, som defekt1 fanns i huset, vad som rörde den hjälte jag skulle skriva om, Sten Sture den äldre. Det var alla mina källor! Jag vet mig aldrig ha läst något så hårdsmält, och likväl skulle därav utdragas den allra finaste saften av en doftande vältalighet. Det var ett arbete! Lycka, att den gamle riksföreståndaren ej känt det ännu i sin grav! Sedan man någorlunda kommit till rätta med ämnet, var ej ringa svårighet att få det på papperet. Min far var en sträng hushållare med sådant. Jag måste erkänna, att jag hemligen och olovligen tillgrep, vad jag behövde. Jag gömde mitt rov i ett gammalt tomt väggursfodral, dit också Sten Stures äreminne, allteftersom det skrevs, ark efter ark nedsteg. Att bibehålla hemligheten var ej lätt i ett hus, där alla voro vana att veta om' varandras göromål. Likaväl lyckades det mig utan förtrogen, och en vacker afton sänkte jag-med darrande hand och klappande hjärta mitt arbete, renskrivet och häftat, 'omslaget och förseglat, i den dunkla gömma, varur det med nästa morgonrodnad skulle avgå per SAIAS TE0NÅR. djärve. Så inne i sagornas värld var han, att han en gång, då han blivit satt att vakta kreaturen, glömde bort alltsammans och blev funnen liggande över en tuva, läsande i boken. En annan gång råkade han att av misstag sanda - med bläckhornet. Länsmannen, som stod och väntade på att få skrivelsen, blev förargad och utbrast: »Du är då alltid en slarv. Gud vet, vad det skall bli av dig!» - »Å, jag må väl åtminstone duga till länsman», var det snabba svaret. Snart blev det klart för fosterfadern, hur ovanligt begåvad Esse var, och han började fundera på om det var rätt att behålla honom hos sig såsom skrivare. Under en färd, som de en stjärnljus natt gjorde tillsamman, kom den trettonårige gossen att uppenbara, huru mycket han på egen hand inhämtat om himlakropparna och deras lagar. Då fattade Branting beslutet att meddela sig med kapten Löwenhielm på Malma, där Esaias äldste bror, Lars Gustav, var informator, och fråga honom, om han ej skulle vilja ta emot Esaias i sitt hem och låta honom få deltaga i undervisningen. Oaktat barnskaran i det löwenhielmska hemmet var stor och penningtillgången knapp, svarade husfadern ja. Då Lars Gustav sedan efter halvtannat år lämnade Malma för att bli informator hos brukspatron Myhrman på Rämens bruk, var ett av villkoren, att han skulle få ta med sig sin yngre bror. En vacker juliafton år 1797 kommo en ung man och en halvvuxen gosse vandrande fram genom barrskogen, som omgav Rämen. Åkdonet hade de lämnat efter sig, ty de ville i ro njuta av den vackra vägen. Just som de veko ut ur skogen, mötte dem en härlig anblick: på ett näs låg på en terrasslikt sluttande mark en vacker herrgård, omkransad av fur och björk. Det var Rämen. Ägaren, brukspatron Myhrman, var en begåvad, viljekraftig man. Ordning, arbetsamhet och punktlighet krävde han såväl av de underlydande som av den stora familjens medlemmar, men så föregick han också själv med gott exempel. Brukspatronen var även en lärd man, som på sina lediga stunder njöt av att få studera de gamla grekiska och romerska författarna. Icke mindre än åtta gossar och två flickor växte upp i hemmet. ESAIAS TEGÅR. =25 Man kan tänka sig, hur väl Esaias skulle trivas bland Rämens alla väldiga bokskåp. Här riktigt frossade han i att studera språk och litteratur, och så utomordentligt minne hade han, att han endast tre eller fyra gånger behövde läsa igenom en sida i ett stort svenskt-latinskt' lexikon för att sedan kunna alla orden utantill. Så har det sagts om honom, »att han slukade grekiska, läskade sig med latin och njöt ett och annat av de levande språken som efterrätt». Det var en stor lycka för Esaias Tegner att få växa upp bland en krets glada, kärnsunda ungdomar, som älskade idrott och friluftsliv. Annars hade han troligen överansträngt sig genom studier. Nu drogo de unga gossarna Myhrman honom ut i skog och mark till brottning och språng, till trissa och klot. Om vintern åkte man kälke från svindlande höjder eller skridsko på den spegelblanka sjön. Efter ett längre besök hos modern år 1798 återkom Esaias Tegner till Rämen men denna gång såsom lärare för de yngre gossarna Myhrman. Han föreföll nu tystare och mera sluten, och det var svårare än förr att få honom ut ur studierummet. _ Det bästa man kunde ge honom var ljus, ty de ljus, som den ordentliga husmodern på Rämen delade ut åt honom liksom åt husets övriga medlemmar, räckte ej långt. En morgon, när tjänsteflickan kom in till honom för att elda, satt han ännu kvar vid boken och blev mycket häpen över vad hon ville »så sent». Redan på Högvalta hade Tegner börjat skriva vers, och han fortsatte att författa på Rämen, men ingen fick veta om hans försök, ty ju mer han lärde känna de stora författarna, desto mindre tyckte han, att han själv dugde till att skriva poesi. Tack vare understöd från Branting och Myhrman blev det möjligt för Tegner att fortsätta sina studier vid universitetet i Lund. En septemberdag 1799 körde genom norra tullen i Lund två stora, fullpackade bergslagskärror. På dem åkte fyra unga studerande. Det var Esaias Tegner och tre =54 JOHAN OLOV WAl LIN. Vad Wallins verksamhet betydde för huvudstaden, syntes kanske klarast under det fruktansvärda koleraåret 1834. Det ena plötsliga sjukdomsfallet inträffade efter det andra, spridande skräck och fasa. Nästan var timme på dagen stod prästen bland sörjande i hemmen eller vid gravarna, och massor av barn, som blevo föräldralösa, måste omhändertagas av församlingsherden. När man hör talas om huru outtröttligt Wallin arbetade från tidigt på morgonen till sena kvällen, kommer man att tänka på Geijers ord om honom: »Han var oupphörligt sysselsatt med tanken på att hjälpa, att rädda. Det var den skönaste och djupaste oron i hans väsende. Men saliga äro de, vilkas liv är en sådan oro.» Hur djupt Wallin greps av all den fruktansvärda sorg och nöd, som han blev vittne till under detta år, förstå vi bäst av hans dikt »Dödens ängel», till vilken han skrev första utkastet vid denna tid. Varnande talar han till människorna om alltings förgänglighet och dödens visshet samt manar dem att verka, medan tid är: Gör rätt åt alla, och lindra nöden, och trösta sorgen, varhelst du kanl Försvara sanningen in i döden, och vinn som kristen, och fall som mani Ej jordisk vinning till lön du tager, ej kring din tinning en snarblekt lager, men ljus och evig och skön och hel de sälla heligas arvedel. Ingen stod Wallins hjärta så nära som barnen. I sitt eget äktenskap ägde han inga, men han tog upp tre unga släktingar i sitt hem och blev som en far för dem. För de stackars små, som icke hade hem, eller vilkas hem ej förtjänade detta namn, upprättade han tillsammans med en del andra personer »Prins Carls inrättning för vanvårdade barn». JOHAN OLOV velam. =55 Under de senare åren av sitt liv var Wallin så överhopad av arbete, att han nästan dignade. Därtill kom hans ständigt svaga hälsa. Han talade flera gånger om att lämna staden och alla sina befattningar samt söka sig ett pastorat på landet, och vid ett tillfälle var han besluten att söka Leksands pastorat. Detta blev allmänt bekant och väckte mycken sorg i Stockholm. En dag under en fest på slottet kom Karl XIV Johan bort till Wallin och frågade, hur han befann sig. Wallin började klaga över att han kände sig gammal och skröplig och sade, att han längtade efter vila. Konungen, som var äldre än han, började också beklaga sig och önskade sig även lugn och ro. »Vet ni, vad jag ämnar göra, biskop' Wallin?» frågade han slutligen. »Nej, Ers Majestät.» - »Jo», sade Karl Johan, »jag ämnar söka Leksands pastorat.» Wallin och de kringstående logo, och konungen fortfor: »Nej, min käre Wallin, vi skola troget och tåligt stanna kvar på vår plats, dit en högre makt har försatt oss.» Det var först efter mycken tvekan, som Wallin lät förmå sig att antaga kallelse till ärkebiskopsämbetet. Han var nu 57 år gammal och ansåg sig icke äga krafter och förmåga att sköta ett så utomordentligt viktigt kall. Men då man nödgat honom att antaga det, lade han som vanligt i dagen en rastlös iver och ett varmt intresse för att fullgöra den nya uppgiften. Han företog långa inspektionsresor till avlägsna delar av stiftet, där vägarna voro obanade, och där aldrig förr någon biskop varit. Överallt blev han mottagen med de största hedersbetygelser. Så berättas, att då han en vardag kom till en församling i Dalarne och förvånad sporde männen: »Varför åren I så högtidsklädda på vardagen?» fick han till svar: »Skulle vi ej varaa högtidsklädda, då en sådan Guds man kommer till oss?» På en av sina sista inspektionsresor besökte han sin hembygd och Falu stad. Säkert kändes det underligt för honom att vandra i den gamla skolans skumma salar eller på Falu gator, där han ofta frusen och hungrig skyndat fram för att 'Wallin hade som pastor primarius titeln biskop. =68 JOHAN LUDVIG RUNEBERG. själv berätta det i dikten »Fänrik Stål». Men de båda blevo snart de bästa vänner, och kväll efter kväll satt den unge studenten och hörde på, när gubben berättade om den här, »som frös och svalt och segrade tillika». Och så spirade det upp i Runebergs inre den djupa, innerliga kärlek till landet och folket, som gjorde, att han sedan en gång kunde resa den vackra minnesvården »Fänrik Ståls sägner» över det sista finska krigets hjältar. Ar =1826 återvände Runeberg till Abo. Redan 1827 var han färdig med sina studier för filosofie kandidatexamen. Den närmast följande tiden tillbragte han såsom informator ute på landet hos ärkebiskop Tengström. I den gästvänliga prästgården uppehöllo sig åtskilliga äldre och yngre släktingar till ärkebiskopen. Bland de unga damerna var det en tyst, blyg flicka, Fredrika, Tengström, som vann Runebergs kärlek. Vacker var hon just ej men ovanligt god och själfull. De båda unga förlovade sig sommaren =1827, oaktat framtiden ej såg vidare ljus ut för dem, eftersom de bägge voro fattiga. Då universitetet efter Åbo brand =1827 flyttades till Helsingfors, kom Runeberg att avsluta sina 'studier där. Han uppehöll sig mest genom att ge privatlektioner. År =1830 fick han ett par befattningar vid universitetet, och då han dessutom hade löfte om plats som lärare i en skola, ville han ej dröja längre att gifta sig. Ett par rum, som förut varit snickarverkstad, förhyrdes, de fula väggarna tapetserade fästmön själv, och till möbelöverdrag använde man delvis gamla klänningar av den tidens starka, präktiga tyg. Enklare kunde hemmet ej vara, men vad gjorde det, när man var ung och lycklig och kunde arbeta! Redan under Runebergs studenttid spordes det, att han sysslade med diktning. Ar =1830 utgav haii sin första diktsamling, men större betydelse än denna äger den några år senare utkomna »Älgskyttarna» med sinaa friska tavlor ur den finske bondens liv. Snart därpå följde »Hanna», en vacker dikt, som skildrar kärleken mellan en ung student och dottern i den prästgård, elit han kommit för att fira midsommar. Det nya och stora i Runebergs diktning var fram JOHAN LUDVIG RUNEBERG. =69 för allt det, att han så sant skildrade människor och händelser, och att han försmådde att i sina skildringar använda granna och överdrivna ord. Endast på lediga stunder fick Runeberg emellertid ägna sig åt diktning. Hans tid var mycket upptagen, i synnerhet sedan hån blivit redaktör för Helsingfors Morgonblad. Det oaktat var det svårt att få inkomsterna att räcka, ty den unge docenten hade ej blott hustrun och en liten dotter att försörja, utan han måste även hjälpa sin mor och sina systrar, Finskt landskap. som efter faderns död stödo utan medel. För att få litet extra inkomster beslöto Runeberg och hans hustru att ta en del privatelever i inackordering. Sex österbottniska ynglingar erhöllo nu sitt hem hos Runeberg. En ibland dessa var Zacharias Topelius. Många vackra minnen hade denne från det runebergska hemmet. Han talar bland annat om hur god och arbetsam den unga frun var, hur hennes make stod henne bi, och hur mången gång Runeberg sände honom till postkontoret med rekommenderat brev till modern i Jakobstad. Enkelt och sparsamt gick det till i hemmet, och de bort skämda unga herrarna från förmögna hem fingo vackert läg ga bort sina överflödsvanor. I Så småningom blev det emellertid klart för Runeberg, att han ej skulle kunna hålla ut med arbete på så många olika =98 UR VIKTOR RYDBERGS FÖRFATTARSKAP. riges landamären. Vittrade bastioner' av ansenlig höjd, omgivna av nedramlade stenblock. Långsträckta kurtiner2 med gluggar, halvt dolda under mull och murbruk men dess mer inbjudande till upptäcktsresor i en hemlighetsfull labyrint av valvgångar, som, enligt vad stadens gummor och pojkar visste, förde till Torsuggans stia och till en sal, vari vitskäggiga kämpar sovo. Framför kurtinerna halvmåneskansar, vilkas hörn om vintertiden erbjödo branta kälkbackar. Runtom allt detta ett nätverk av vallar och vallgropar, under vårterminen de vanligaa tummelplatserna för skolungdomens krigslekar. och bollspel. Ägaren av de omnämnda litterära alstren begav sig dit. Läsningen av »Karsus och Moderus» började. Berättelsen var, spännande. Karsus är en bov, som har ont i sinnet mot sin hederlige broder Moderus. Skola hans nedriga anslag gå i fullbordan? Försänkt i denna fråga märkte pojken icke, att någon nalkades med smygande steg. »Slyngel!» ljöd en vred röst. Pojken sprang upp, vände sig om och såg över sitt huvud ett spanskrör och framför sig, en lång gammal herre med guldgalon kring mössan. Spanskröret, galonen och under mösskärmen ett. gulblekt, ansikte med arga ögon och hopbitna läppar var det, som han i överraskningens första stund skönjde. Därefter upptäcktes, att den gamle herrn hade rocken hopknäppt upp till en bred och styv svart halsduk, varur stucko upp under öronen styva kragar, som hade något argsint även de. Och slutligen upptäcktes något spefullt kring munnen och i ögonen något, som lekte. »Slyngel, vad gör du här?» I stället för att genast svara lyfte pojken instinktivt en arm för att skydda huvudet mot det hotande käpprappet. Därefter framstötte han svaret: »Ingenting.» »Vet du inte hut, lymmel? Är det ingenting att bryta lag och förordning? Är det ingenting, du, att trotsa Konungens befallningshavande? Vet du inte, att det blivit förbjudet Framskjutande delar av fästningsvallen. ' Befästningslinjer mellan bastionerna. att gå här och trampa ned mitt gräs, landshövdingens gräs? Går du inte i kyrkan, du lille rackare? Har du inte hört förordningen från predikstolen, sakramentskade okynnesfä?» »Nej.» »Du ljuger och skall få mycket stryk, dubbelt så mycket stryk, för att du ställer dig okunnig. Du visste, att du var på förbjuden mark. Bekänn, eller jag bankar lögnen ur dig!» »Jag visste det inte. Jag hör sällan på kungörelserna.» Det drog litet i landshövdingens läppar, men spanskröret, som sänkt sig, lyftes igen. Pojken gjorde åter den avvärjande armrörelsen och tappade därvid de litterära skatterna. Karsus fläktade åt ett håll, Riddar Finke åt ett annat, och visorna föllo till landshövdingens fötter. »Vad är det där för smörja? Hit med det!» Spanskröret hade sänkt sig åter och pekade på tryckalstren. Pojken, blek av skräck, tog först upp visorna, som lågo närmast, och framräckte dem, därefter såg han sig om efter Karsus och Finke, Under tiden ögnade den gamle herrn i visorna med en min, som om de varit eftersökta brottmålshandlingar. Han interfolierade studiet vid pass så här:' »Du går i storskolan, jag känner igen dig. Har rektor tillåtit dig att läsa sådant? Har han sagt, att du får försumma dina läxor för slik lektyr? 'Den ömme herden Fingal'! Skamlöst! Har du att befatta dig med herdars ömma känslor? Tarvligaste pigpoesi för övrigt. 'Det bodde en köpman vid Hamborga bro. Han hade en dotter så fager och så tro'. Det här är ju fånig båtsmanspoesi. 'Pojkarna' det handlar väl om tjuvstreck och .» Landshövdingen avbröt plötsligt sin med hemska ögonkast ledsagade kritik, och det såg nästan ut, som om han blivit flat. Han stirrade tyst i visan. Tystnaden räckte visst ett par minuter. Han hade icke väntat att påträffa de pojkar han här fann. Han genomögnade visan från början till slut, ehuru han förmodligen kunde henne utantill. I,är han slutat läsningen, var hans uppsyn förvandlad. Den var all-' varlig men icke arg och hotande. ' Medan han läste, inflickade han ungefär följande ord. UR VIKTOR RYDBERGS FÖRFATTARSKAP. =99 =120 AUGUST STRINDBERG. slitenhet i sitt väsen. Han bar på en känsla att befinna sig i strid icke blott med krafter inom sig själv utan också med sin omgivning och med hela världen. Denna hans läggning sätter sin prägel ej blott på de böcker, som han direkt skrivit om sig själv, utan även på de flesta andra av hans verk. Strindberg har en gång yttrat, att litteraturen väl skall sluta i självbiografi, det enda ämne en författare kan någorlunda behärska. Det förhåller sig ock så, att även i berättelser från äldre tider, t. ex. i »Svenska öden och äventyr», kunna vi ofta känna igen Strindberg själv i den historiska personens gestalt eller hans egen livserfarenhet och samtid i de historiska händelser och förhållanden, som han skildrar. Detsamma gäller om Strindbergs skådespel. Strindberg är den svenska litteraturens främste dramatiske författare. Han har skrivit en hel rad teaterpjäser, som behandla ämnen uI Sveriges historia. Strindbergs utan tvivel mest bekanta skådespel är »Mäster Olof», ett ungdomsverk, vilket dock först långt senare lyckades vinna allmänt erkännande. Huvudpersonen är Olaus Petri, och dramat skildrar, hur den unge Olaus, glödande av iver och hänförelse, går till sitt värv som reformator med de ljusaste förhoppningar. Men han mötes av motstånd, misstro och hätskhet från olika håll, kän ner sig besviken och förödmjukad och kommer slutligen till insikt om att allt vackert och stort, som han drömt om att uträtta, har misslyckats. I det utdrag ur »Mäster Olof», som finns intaget i läseboken, återger den första scenen samtalet mellan Olof och hans broder Lars, då Olof just av konungen kallats till Stockholm för att där förbereda reformationen. Olof framträder med ungdomligt övermod, under det att Lars, den mildare och mera stillsamme av dem båda, söker dämpa hans alltför stora iver. De båda följande scenerna (ur andra akten) visa Olof i samtal med modern och sin trolovade, Kristina. Olof befinner sig här i en svår belägenhet: han har tydligen att välja mellan sin moders kärlek och fasthållandet vid sin religiösa övertygelse, sitt livsverk. Han väljer det senare, men man förstår, hur upprörd han känner sig i sitt inre. Slutet blir, som redan förut antytts, att detta offer, liksom alla andra han bringat, varit fåfängt - han lyckas icke att genomföra sitt livsverk så, som han hoppats och velat. Dramat ger ingen riktig historisk bild av Olaus Petri och hans gärning. Det är snarare den unge Strindbergs egna strider, oro och besvikelse, som vi där få bevittna. Men styckets dramatiska kraft och konstnärliga värde förringas icke därigenom. Liksom Strindbergs författarverksamhet sträckte sig över en lång tidrymd - han dog i Stockholm år 1912 - är hans författarskap mycket rikt och växlande. Under senare delen av sitt liv gav han i ett flertal skrifter uttryck åt en religiös övertygelse, som han under svåra själsstrider tillkämpat sig. På sin dödsbädd tog han bibeln, som låg på nattduksbordet, tryckte den till sig med båda armarna, slöt ögonen och sade tyst: »Allt är försonat.» UR AUGUST STRINDBERGS FÖRFATTARSKAP. =121 Nils Hänninger. Ur August Strindbergs författarskap. Barnens sång på trefaldighetsnatten. Välkommen åter, snälla sol, söla jagat nordanvinden! Nu har du sovit sen i fjol o~h vaknar röd om kinden. rm upp vår jord, så växer råg ocN fyller bondens lada. Värm sand och vik och vind och våg, så få vi gå och bada. Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten! Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten. Lördagskvåll. Vinden vilar, viken ligger som en spegel, kvarnen somnar, seglarn tar ner segel, =138 MOR MALENAS HÖNA. mor Malena hade att replikera' med ett ondskefullt grin, att det nog gick ändå långsammare att låta »trö»' sig ihjäl av gäss, men hon ämnade inte den vägen vandra, så det var inte värt, de försökte - gässen nämligen - vilket med andra ord ville säga Pernilla med hennes avkomma samt Stina och Stinas halvvuxna tös. Och som mor Malena var stor och stark, med nävar, som stod i den innerligaste harmoni med hennes munreda, så blev följden den, att hönan satt, där hon satt, det vill säga i ena hörnet av matmoderns säng, vid fotändan, där hon hade sin rede i sänghalmen. Där kunde hon sitta de dagar hon, skulle värpa, nedborrad, så att hon knappt syntes, blinkande med sina uppspärrade ögon, då och då fixerande något föremål på dynan, sänkande näbben och plockande opp, vad hon kunde hitta, allt med det djupsinnigaste allvar, som en höna ägnar och anstår. Dessemellan svassade hon omkring på stugugolvet, nickade med huvudet för vart steg, kacklade sotto voce,' icke utan sentimentalitet,' troligen i känslan att vara ensam och oförstådd, och grep sig så an helt plötsligt och började sprätta med sina starka, gråfjälliga ben åt båda sidor och med en bredbent, överlägsen yrkesskicklighet, som visade, att hon var av god extraktion." Men Pernilla hade en pojke, en vithårig, okammad unge med smal hals och iklädd en frånvuxen gammal tröja, som inte nådde, dit den skulle, samt ett par slubbiga mollskinnsbyxor, vilka hade blivit avklippta på längden för hans bruk, men vilkas ovandel skulle ha passat åt en vuxen karl. Denna lovande ungdom stack sällan sin näsa ut om stugans knut, emedan han osvikligt väckte folkets jubel genom sin byxovandel, och han tyckte inte om offentligheten. Han var för finkänslig för den. Vare därmed inte sagt, att han saknade talang. Han besatt tvärtom en alldeles eminente begåvning i sin genre' - det var också det enda han ägde -: han kunde härma hönan. Han ställde sig i position' mitt på golvet, och vadhelst hönan tog sig till, det gjorde han efter. Särskilt hade han tillägnat sig en färdighet i att sprätta. MOR MALENAS HÖNA. =139 Han hade ett par långaa skor, torra av brist på smörja och med breda, uppfläkta nosar, där tårna borde ha tittat fram, om de hade nått så långt. Och med de skorna sprätte han. Det var ett himmelens under, att de blev på, men på blev de. När han så stoppade händerna i sina oformliga byxfickor, svängde med kroppen och skrapade golvet med sina långa labbar, då kom det i själva hans uppsyn och halsens sträckning någonting, som på ett utmanande oförskämt sätt liknade hönan. Ja, vid de tider, då hon fällde fjäder och ingen uppstående stjärt hade, var det inte så utan, att själva hans figur hade en likhet med hennes. Hur det nu var, så kunde han få de andra ungarna att ligga dubbla av skratt, kanske inte bara åt hans prestationer' utan ännu mer åt den harm de antogs väcka hos hönans ägarinna. Denna gav honom endast sitt tysta förakt men innerst inne med hat i sitt hjärta. Det är dock möjligt, att vad mor Malena tog som hån, inte var annat än hans ungdoms inneboende livsglädje eller ett oskyldigt tidsfördriv. Han drog emellertid nytta av alla hönans små svagheter och förlöjligade dem. Ibland kacklade hon till högst omotiverat' och började springa omkring i rummet på ett narraktigt sätt, som verkligen inte anstod en ärbar gammal hönsmatrona. Pojkbytingen kunde göra detta efter med utbildat mästerskap, springande omkring som en galning på sin halva av rummet och uppgivande höga skrän. Men det finns ingen fullkomlighet utan sin vank, och trots sina goda sidor ägde hönan ett verkligt karaktärslyte, för vilket inte ens mor Malena kunde blunda. Det var en högst lättsinnig sällskapssjuka. När hon på soliga dagar släpptes ut - och det var nödvändigt, på det hon skulle få rulla sig i sand samt plocka mask; hennes hälsa fordrade det, och eljest klagade köparna över att hennes ägg voro för ljusa - då behövdes det bara, att hon inne på Nils Mattssons gård hörde hönsflockens kackel och tuppens galande, så glömde hon både plikt, tacksamhet och uppfostran, kröp genom första bästa hål på planket och var försvunnen, tills man hämtade henne. SELMA LAGERLÖFS FÖRFATTARSKAP. Än så länge blev han mottagen på herrgårdarna som en gammal vän, men det var jämmer, då han kom, och glädje, då han gick. Det luktade snusk och brännvin om honom, och bara han hade fått ett par supar eller en toddy, blev han oredig och berättade otrevliga historier. Han var de gästfria gårdarnas plåga. En jul gick han till Lövdala, där Liljecrona, den store fiolspelarn, hade sitt hem. Liljecrona hade också varit en av ekebykavaljererna, men efter majorskans död drog han till sin goda gård, Lövdala, och förblev där. Nu kom Ruster till honom dagarna före julaftonen, mitt i stöket, och begärde arbete. Liljecrona gav honom litet notskrivning att syssla med. »Du skulle hellre ha låtit honom gå genast», sade hustrun. »Nu drar han nog ut så länge med detta, att vi måste behålla honom här över julafton.» »Någonstans måste han ju vara», svarade Liljecrona. Och han bjöd Ruster på toddy och brännvin, höll honom sällskap och levde om hela ekebytiden med honom. Men han var förstämd och leddes vid honom, han som alla de andra, fast han inte ville låta märka det, ty gammal vänskap och gästfrihet vore honom heliga. I Liljecronas hem hade de nu i tre veckors tid rustat sig för att taga emot julen. De hade levat i otrevnad och brådska, vakat sina ögon röda vid talgljus och törstickor,1 frusit i boden vid köttsaltningen och i brygghuset vid ölbrygden. Men såväl husfrun som tjänstfolket hade underkastat sig det alltsammans utan knot, för de visste, att då alla sysslor voro slutade och den heliga kvällen ingick, skulle en ljuv förtrollning sänka sig över dem. Julen skulle verka, att skämt och gyckel, rim och lustigheter skulle komma dem på tungan alldeles utan ansträngning. Allas fötter skulle få lust att svinga i dans, och ur minnets mörka vrår skulle danslekarnas ord och melodier komma fram, fastän man alls inte kunde tro, att de funnos kvar där. Och så skulle allesammans bli så goda, så goda. När nu Ruster kom, tyckte hela hushållet på Lövdala, att Torrvedestickor. UR SELMA LAGERLÖFS FÖRFATTARSKAP. =175 julen var förstörd. Husfrun och de äldre barnen och de gamla trotjänarna voro alla av samma mening. Ruster väckte hos dem en kvävande ångest. De voro rädda för att när han och Liljecrona började tumla om i de gamla minnena, så skulle konstnärsblodet flamma upp hos den store fiolspelarn, och hans hem skulle förlora honom. Fordom hade han inte länge kunnat stanna i hemmet. Ingen kan beskriva, hur de nu älskade husbonden där på gården, sedan de hade fått behålla honom hos sig ett par år. I t Han var mycket för sitt hem, synnerligast om julen. Han hade inte plats i någon soffa eller gungstol utan på en hög, smal, glattsliten träbänk i spiselvrån. När han hade kommit upp där, red han åstad på äventyr. Han for runtom jorden, steg upp till stjärnorna och högre ändå. Han ömsom spelade och talade, och allt husfolket samlades omkring honom och hörde på. Hela livet blev stolt och skönt, då denna enda själs rikedom överstrålade det! Därför älskade de honom, såsom de älskade julen, glädjen, vårsolen. Och när den lille Ruster kom, var deras julfrid förstörd. De hade arbetat fåfängt, om denne skulle komma att locka bort husbonden. Det var orättfärdigt, att den nuparen skulle sitta vid julbordet i ett fromt hus och fördärva all julglädjen. På julaftonens förmiddag hade den lille Ruster sina noter färdigskrivna, och han nämnde då några ord om att han borde ge sig av, fast det naturligtvis var hans mening att stanna. Liljecrona hade blivit påverkad av den allmänna förstämningen och sade därför helt tamt och matt, att det var 'väl bäst, att Ruster stannade, där han var, julen över. Den lille Ruster var eldfängd och stolt. Han vred upp sina mustascher och skakade det svarta artisthåret, som stod likt en mörk sky över hans huvud. Vad menade Liljecrona? Skulle han stanna, därför att han inte hade andra ställen att fara till? A, tänk bara, hur de sutto och väntade på honom på de stora järnbruken i Bro socken! Gästrummet var i ordning, välkomstbägaren fylld. Han hade en sådan brådska. Han visste bara inte, till vem han skulle resa först. =212 VALDA STYCKEN AV NYARE SVENSKA FÖRFATTARE. Summa fyra man, alla väl förtrogna med havet, rådiga, fatalister', intet kink. En dag i början av mars 188' fick Grisslehamn besök av en stor potentat, själve brännvinskungen i Mariehamn, en man, som länge furnerat2 hela ålandsarkipelagen med sprit Albert Engström. och var rik som ett troll. Nu kom han från Bremen, där han köpt en skuta, och bråttom hem hade han. Isen låg ända över till Åland, vädret var vackert, och inom kort hade han gjort upp med ovannämnda fyra personer, att de för en summa av femton riksdaler per man skulle frakta honom över till Signildsskär. Därifrån skulle han klara sig själv. Man stuvade alltså in mast, segel, proviant och brännvinskung i isbåten Pilen och begav sig i väg. De tre milen tillryggalades utan några uppehåll, och i skymningen var man framme. ' Personer, som tro pä ett förutbestämt öde. - 2 Försett. VALDA STYCKEN AV NYARE SVENSKA FÖRFATTARE. 213 På Signildsskär äro grisslehamnsbor alltid välkomna sedan kongliga postföringens tider, och där glammades och dracks kask, tills man sent på kvällen ko,jade. Klockan sex på morgonen voro grisslehamnsborna på benen, ty de längtade hem och ville begagna sig av den utmärkta isen. Några av deras värdar, som voro spåmän, anade oväder och rådde dem stanna dagen över, men både Mattsson och Holmström röstade för hemfärd, och därvid blev det efter några avskedskoppar kaffe. Med glatt mod gåvo de sig i väg. Långt i väster sågs en blå strimma. Isen hade alltså brutit upp en ränna mitt i havet, men vinden var svagt västlig, och man hade alltså utsikter att få vila sig med bidevindssegling en stund. En god mil räckte den fasta isbänken. Men då de kommit fram till kanten, såg det mindre trevligt ut, ty därutanför drev ett halvmilsbrett band av issörja och mindre iskäl' snabbt norrutt för en kraftig sydlig ström. Nå, att arbeta i isen voro de vana, men läsaren kanske icke vet, vad ett sådant arbete betyder. Att tvinga fram en båt genom ett kanske meterdjupt band av sörja, som rör sig med ett par tre knops fart, kräver sitt folk, synnerligast oni det är så brett som vid detta tillfälle. Man vill icke driva för långt ur kursen, och man lägger manken till. Mellan de större isflaken drar man båten, springande utanför sidan. Man jumpar över rämnor. Man tar djärva steg på små isbitar, man hoppar ombord, sedan man givit sista bäriga käl en kraftig spark. Man får icke släppa relingen. Man måste akta sig för att bli klämd. Man drar sig fram med båtshakar, +~ ikar sig fram, rör, där sörjan tillåter, man arbetar med etf ord. Äntligen voro de på öppet vatten, hissade på och började segla bidevind mot Understens fyr, ty de hade drivit med issörjan ett gott stycke norröver. Under tiden hade det hunnit bli afton och började skymma. En kvarts mil utanför Understensbergen säger plötsligt Holmström, som satt till rors: »Titta åt norden! Vad är det, som kommer där?» Isflak. NUTIDA SVENSKA KONSTNÄRER. Georg von Rosen. Självporträtt, utfört 1877 och upphängt i Uffizigalleriet i Florens. Med säker och ädel hållning står den ungdomlige svenske konstnären på denna bild. I övre vänstra hörnet har han på grekiska skrivit: -Känn dig själv!. NUTIDA SVENSKA KONSTNÄRER. 263 var och en på sitt sätt vara riktiga, fast deras anhängare till en tid fördöma varandra. Så olika är nu en gång människors smak. Rosen hade under 1860-talet utfört förträffliga akvareller, men hans första mästerverk var kanske det stora porträttet i olja av den ståtlige fadern, den vänligt blickande greve Adolf Eugene von Rosen, somvarit med om så mycket: slagits med norrmännen 1814, ordnat den grekiska flottan, hjälpt John Ericsson att utveckla uppfinningen av propellern och trots starkt motstånd genomdrivit, att Sverige skulle få järnvägar. I denna bild har sonen nedlagt sin beundran och tacksamhet. Det är ett aristokratiskt porträtt i detta ords bästa mening, en bild, som talar om kroppslig och själslig förfining men också om gott humör och gott huvud. Georg von Rosen hörde till (le människor, som ha ett aristokratiskt ideal. Det vill säga, att då han tänkte sig, hur en man bör vara, skapade han i sitt sinne en gestalt, full av stolthet och mod, ömtålig om sitt rykte, trogen sitt land, med den yttre människan såväl som själen präglad av kultur och förfining. ' I konsten har han funnit liknande gestalter och själsfrändskap hos den förut nämnde spanske konstnären Velazquez. Rosen har kopierat några av dennes tavlor. Rosens s j ä 1 v p o r t r ä t t, målat 1877, ser i ordets vackraste mening något spanskt ut. Detta porträtt har rönt hedern att uppsättas i den ryktbara Uffizisamlingen i Florens, där självporträtt av världens bästa målare äro samlade i ett par hederssalar. Rosens känsla för det imponerande och värdiga träder också fram i porträtten av Oscar II och av Nordenskiöld på isen med fartyget Vega i bakgrunden. Man får leta efter bättre officiella porträtt än det avgeneral direktor Troilius och andra, som Rosen målat. Med officiella porträtt menar man sådana, som föreställa högt uppsatta personer, såsom konungar, statsråd, generaler och biskopar, iförda uniform eller ämbetsdräkt med alla ordnar. Porträtten äro avsedda att visa, hur personen såg ut i sin höga ämbetsutövning. Ofta bli sådana tavlor litet stela och tråkiga. &&000 TILL TIONDE UPPLAGAN ORDNAD I AVDELNINGAR MED VAR FÖR SIG ENHETLIGT INNEHÅLL FEMTE AVDELNINGEN DEL II: DE FRÄMMANDE VÄRLDSDELARNA STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG SVENSKA BOKFÖRLAGET mot 25 mos &&111 =342 I TIBET. i en backe med framtassarna på magen och såg dråplig ut, liknande en människa eller åtminstone en apa. Jolldaschl var som en pil framme och störde hans siesta', och medan han försvarade sig, hunno männen fram och bundo honom. Och så stuvades han i fullkomligt oskadat skick ombord på en kamel. Meningen var att tämja honom. Han blev vår gäst i två månader, men vildheten gick aldrig ur honom. Så fort man nalkades, satte han sig på bakbenen, färdig att nypa till med sina knivskarpa framtänder. Ett sår efter ett sådant bett säges vara mycket svårläkt. Räckte man honom en käpp, skar han stora spånor ur den. Vid lägren hölls han bunden vid en kort käpp, vara andra ända med ett rep var förankrad vid en plugg i marken. Han strövade i cirkel kring pluggen, och på lämpligt ställe började han varje afton att gräva en kula, kanske i hopp att kunna rädda sig i dess gömsle. Ett fåfängt arbete: innan han hunnit fotsdjupt, stuvades han följande morgon upp på sin kamel för att på kvällen börja på ny kula. Till sitt hem fick han aldrig återvända men blev snart van vid att vagga på kamelryggen. Gjorde han oss ingen annan nytta, så var han dock karavanens pajas och rolighetsminister. Han var alltför komisk i sina små funderingar kring pluggen och hyste ett outsläckligt hat till hundarna, som dock aldrig gjorde honom illa., På morgonen den =21 juli var det full vinter, och landskapet försvann under ett kompakt snötäcke, fortsätter Hedin. >Då högsommaren är sådan, får man en viss respekt för vintern i dessa bergstrakter. I tätt snöväder fortsatte vi den =22 till en dalgang med skralt bete. Under natten uppstod fullständig snöyra, och kölden sjönk till =48°. I dagbräckningen väcktes jag av ett förfärligt oväsen och skyndade ut. Här hade tydligen något tråkigt tilldragit 1 En av karavanens hundar. - ' Siesta: ett spanskt ord, som betyder middagslur. I TIBET. =343 sig. Överallt mellan våra båda tält syntes spår av vargar. Blott fyra får, som stått bundna, funnos kvar. De övriga, jämte Nias' hade försvunnit. Alle man begåvo sig ut på spaning och hittade nio ihjälrivna får här och var bland kullarna. Blott ett räddades, och ett saknades alldeles. Nias var så uppskakad, att han darrade. Han beskrev nattens äventyr sålunda: han hade som vanligt sovit under en filtmatta invid fåren och vaknade mitt i kolmörka natten av att höra deras bräkande, som dock endast svagt genomträngde stormens tjut. Han rusade upp och urskilde tre vargar, som mot vinden gjort attack på fåren. Han kom sig aldrig för att väcka oss andra utan rusade besinningslöst och till fots efter fåren och hade sedan sprungit som en galning hela natten utan att lyckas rädda mer än ett. Anfallsplanen hade lyckats överdådigt. Icke ens hundarna hade märkt något. På den väldiga bergskedjan Tjimen-tags kam uppnådde vi den betydliga höjden av 4269 meter och skulle den 24 juli korsa två andra kedjor av ändå kolossalare höjd. Jag blev alltid långt efter, emedan jag hade kartläggning, fotografering m. m. att sköta. Mina följeslagare voro Tjerdon och Tokta Ahun. Hela dagen förgick. Vi tappade icke bort karavanens spår och började längta efter den rökpelare, som skulle förråda lägerelden. Vi hade korsat den ena kedjan och redo upp genom en smal dal, som ledde till den andras kam. Vegetationen avtog, och vi nalkades allt kallare regioner. Skymningen föll på, och det blev mörkt. De andra hade tydligen fortsatt över nästa pass. Det hade varit en smal sak att rida i fatt dem, men se, jag var bunden av min karta, som icke kunde tecknas i mörkret. Här var alltså intet annat att göra än att stanna, där vi voro. Men Tokta Abun fick rida vidare med befallning att så fort som möjligt komma tillbaka med mitt jurt och mina kistor. l En av mannen i karavanen. Den kinesiska skottkärran är så tillvida olik vår, att hjulet sitter mitt under kärran och skjuter till hälften upp genom kärrgolvet. Det omges därför av en ram, som skyddar den åkande från att komma i beröring med det. På vardera sidan om hjulramen finns det plats för en passagerare, men om endast en person åker, måste bagaget packas som motvikt på den andra platsen. Vill man begagna en sådan åkarkärra och är ensam samt ej har någon lämplig motvikt, blir det kärrkarlens sak att anskaffa en sådan. Och han tillgriper i sådant fall det första föremål han får tag i på gatan, vilket i vanligaste fall är ett svin. Ty svinen äro Kinas gatudjur framför alla andra. Han griper således ett vilt skrikande svin, sätter upp det och binder fast det på kärran. På detta sätt har jag mångfaldiga gånger åkt i sällskap med svarta svin, och jag har sett unga mandariner i samma borstiga sällskap. När så kärran med sina två resenärer kommer till bestämmelseorten, lösgöres svinet och får söka sig hem till sin stadsdel, bäst det kan. Efter Alexis Kuylenstierna. =67 i Kinas största stad. Främlingen, som från hamnstaden Hongkong färdas upp till Kanton, får redan långt förut en förkänning av miljonstadens folkliv. En stor del av stadens befolkning lever nämligen på vattnet. Överallt ser man fiskarbåtar ligga förankrade längs Pärlflodens vassbevuxna stränder. I dess fiskrika vatten fånga de massor av fisk med spön och nät eller med tillhjälp av kormoraner, ett slags fåglar, som likna pelikanen. De äro dresserade att hela dagen lång hämta upp fisk åt sina herrar, som då och då ge fågeln en bit mat, när han har skött sig bra. I annat fall får han en örfil och ser högst skamsen ut. Men det finns andra båtar, där hela familjer bo och skaffa sig sitt uppehälle ända till döddagar. Floden är dessa människors hela värld. Där flacka de av och an med sina farkoster och transportera varor eller passagerare mellan =380 EN KUNGAKRÖNING I SIAM NÄR REGNTIDEN KOMMER I INDIEN. =381 nad. De kräla fram på händer och fötter för att betyga Hans Maj:t sin landsändas orubbliga hängivenhet. Slutligen kommer det stora ögonblicket - det är så tyst i salen, att man skulle kunna höra en knappnål falla till marken. Långsamt och högtidligt lyfter konungen den gamla juvelblixtrande, spetsiga kronan från hyendet och sätter den på sitt huvud. Så kröner han sig själv med Buddas nåde till alla siamesers herre och envåldshärskare. Knappt är detta gjort, förrän alla utbrista i högljudda leverop. Trummor och snäckor trakteras livligare än någonsin, och utanför på slottsgården blåsa femton militärorkestrar oavbrutet den siamesiska folksången. Kanonernas salutskott dåna, så att trumhinnorna dallra, och i vartenda tempel i hela landet ringa klockorna utan uppehåll under en timmes tid. Härefter är själva kröningen slut, och konungen går fram till ett stort öppet fönster, förhängt med tunga gulddraperier, för att mottaga menighetens hyllning. Liksom träffat av blixten faller folket, som är församlat utanför, ned på marken under åkallan och jubelrop. En av kvällarna under kröningsveckan var anslagen till stor illumination av staden och floden med ty åtföljande fyrverkeri. Det fanns icke ett hus, icke en byggnad, som ej på ett eller annat sätt iklätt sig en lysande skrud, och på alla gårdar och öppna platser sprakade det av ryska smällare, kväkande grodor och allt, vad dessa eldfräsande anordningar hota. 'Envar sin egen fyrverkare' är siamesens lösen. Bäst av allt lämpar sig dock den blanka flodens vattenspegel till dylika eldfester, och där försiggick också det mesta av festen denna afton. Längs stränderna glittrade långa, skimrande pärlband av kulörta papperslyktor eller små lampor med kokosolja. På floden rörde sig ett brokigt virrvarr av upplysta båtar, varifrån den ena svärmaren efter den andra kastades i vattnet, spottade, lyste och försvann. Men vackrast av allt var dock, när en flottilj av Siams gamla drakskepp, landets forna krigsfartyg, kom glidande utför strömro' n i ett ringlande tåg. Deras smäckra former med de höga för- och akterstävarna voro nu utmärkta genom ljuslinjer, som speglade sig i Menams silverglittrande vatten. När dessa drömliknande farkoster kommo närmare, uppstämde roddarna den ena gamla krigssången efter den andra, och tonerna klingade ut i den stilla natten. Det låg något trolskt och feartat över denna tavla. Man kunde tro sig förflyttad till en sagonatt ur 'Tusen och en natt'. Det var verkligen skada, att Siams berömda vita elefanter denna gång ej finge vara med vid kröningsfesterna. Föi r i tiden kunde ingen kröning försiggå utan en stor elefantparad. De vita elefanterna hållas i Siam för heliga, ty man tror, att goda konungars och helgons själar tagit sin boning i dem. Siameserna anse nämligen, att människornas själar efter deras död vandra in i djurkroppar, och att mycket goda människors själar taga sin boning i vita djur. De vita elefanterna voro förr i tiden föremål för stora hedersbetygelser och tillbådos precis som andra avgudar. När en vit elefant infångats, ställde man till stora folkfester, och alla tempelklockor ringde. Under stora hedersbetygelser fördes så den fångne skogsjätten till Bangkok. Där mottogs han av konungen i spetsen för samtliga präster, ämbetsmän, militärer och stora folkmassor, och ett kompani soldater uppställdes som hedersvakt framför de blomstersmyckade stallarna. Men numera är de vita elefanternas anseende i sjunkande för vart år, som går.) Efter prins Wilhelm. =72 När regntiden kommer i Indien. I höstens kulna dagar pläga vi nordbor gripas av längtan till söderns soliga nejder. Vid den tid, då höstrusket är som värst hos oss, brukar emellertid även ett av jordens soligaste länder, ostkusten av Indiska halvön, vattnas av våldsamma skyfall. Men kommer man dit i februari, så =412 MECKA. MECKA. =418 de nitton portarna i muren kring den stora tempelgården, på vilken tallösa pilgrimsskaror ligga försänkta i bön. Det är en underbar, fängslande syn, som här utbreder sig för västerlänningens blickar. Se alla dessa tusentals människor, som göra sina föreskrivna sju vandringar kring det mörka, dystra Kaaba, allt under det de med upplyfta händer frammumla böner till Allah l Runt omkring tempelgården, innanför de gulvita murarna, stå flerdubbla rader av pelare i alla former och färger. Där finnas runda pelare, fyrkantiga, åttkantiga. Där finnas pelare av porfyr, av vit marmor, av granit. Där finnas andra, som äro målade i lysande färger och prydda med tänkespråk ur koranen. Icke två bland alla dessa pelare äro lika. Somliga av dem bära upp vitskimrande kupoler. Själva mosken, det heliga Kaaba, liknar med sitt platta tak en stor tärning eller ett slags offeraltare. Blott en enda liten dörr leder in i själva helgedomen. Denna består av ett fyrkantigt rum utan andra prydnader än några mosaikinläggningar på väggarna och i taket. I ett av gasbas hörn är den berömda svarta stenen inmurad. Denna fördes enligt sagan av änglar till Abraham, då han höll på att bygga templet. Den säges då ha varit vit, men människornas synder skola ha gjort den svart. I själva verket är det nog sant, att stenen kommit från himmelen - den tycks nämligen vara en meteorsten. Ständigt trängas andaktsfulla skaror framför den underbara stenen för att få kyssa den, och det fordras en riktig kamp för att tränga sig fram till den. Under tidernas lopp har dess yta blivit blank och jämn av beröringen med miljontals pilgrimers läppar och händer. Förutom Kaaba finnas flere andra helgedomar inne på moskggården. Märkligast äro Ismaels och Hagars gravar, vilka äro utmärkta med två gröna stenplattor. 1 en av de fem bönekioskerna finns också en helig brunn med ett vatten, som är beskt och illasmakande men säges besitta en underbar kraft. Bland de människomassor, som trängas här och på vägen till Mecka, är det mången, som aldrig återvänder Pilgrimer från Taschkent från sin pilgrimsfärd. Då och då får man se en utmattad, dödssjuk stackare störta omkull och ge upp andan. Han har släpat sig med så långt som möjligt. Han är ju viss om att vinna den eviga saligheten, om han skulle förlora livet på sin pilgrimsfärd. Under heta somrar härja ofta farsoter, särskilt kolera, bland de hoppackade skarorna. Dessa bruka under vanliga år räknas i hundratusental. Under det svåra farsotsåret 1893 lär knappt hälften av dem ha återsett hemmet. Efter Richard Francis Burton och Alexis Kuylenstierna. =440 DADELPALMEN. hjälp av kameler eller åsnor. Knarrandet av uppfordringsverkets hjul är en musik, som höres både dag och natt i oaserna. Det är riktigt läskande att se de grönskande palmerna med sina stora kolvar av söta, näringsrika frukter, som äga den ovärderliga egenskapen att ej förskämmas ens i den starkaste solhetta. I en enda fruktkolv kan det finnas ända till 200 dadlar, och en fullvuxen dadelpalm lämnar årligen i medeltal 50 kg. mogna frukter. Men under gynnsamma förhållanden kan avkastningen uppgå till 200 kg. och därutöver. Två sådana träd kunna vara tillräckliga att föda en mindre familj. I sjuttio år eller mera kan man hålla på att skörda de glänsande rödgula, plommonstora frukterna med det välsmakande fruktköttet. Aven de hårda, avlånga fröna komma till nytta. Man mal dem och ger dem som föda åt kameler, hästar och andra husdjur. Men frukterna äro icke det enda ätbara av dadelpalmen: de späda bladen användas som sallad eller kokas och ätas som kål. Även märgen av unga träd är välsmakande. Om man borrar i stammen strax under bladkronan, sipprar det fram en sötaktig saft, som efter några timmar börjar jäsa och förvandlas till palmvin. Men efter några sådana tappningar torka träden och dö. Annars kunna de uppnå en ålder av 200 år. För övrigt äro palmernas alla delar användbara för något . nyttigt ändamål. Stammen duger till byggnadsvirke och bränsle. Av fibrerna i bladskaften göras säckar och rep. Själva bladen begagnas till flätverk. I Italien och södra Frankrike, där frukterna icke mogna, odlar man palmerna mest för bladens skull. Vid påsk och andra större högtider pryder man nämligen kyrkorna med de vackra palmbladen, fridens symbol. Särskilt uppskattade äro de unga blad, som man utestängt solljuset ifrån och därigenom lyckats hålla i oskuldens och renhetens vita färg. Efter Teobald Fischer m. fl. =86 Öknens smådjur. Så gott som alla öknens djur bära öknens egna färger, gult och brunt. Hela raden, alltuppifrån »öknens konung' och de vackra ökengasellerna ända ned till ormar, ödlor och de oansenligaste småkryp, skifta de i olika nyanser av dessa färger. Alla bära de en dräkt, som gör dem förvillande lika stenarna och sanden i ödemarken. Se på de egendomliga små sandhönsen, som äro be släktade med våra rapphönsl Det vill ett skarpt och mycket övat öga till för att få korn på dem, där de kila omkring i ökensanden. Lika svårt är det att få syn på en annan äkta ökenfågel, den lilla ökenlärkan, eller de olika x slags ökenråttor och spring möss, som beskäftigt kila och hoppa av och an. De brungula ödlorna rinna så snabbt fram genom sanden, att man knappt förmår följa dem med blicken. Men den giftiga lilla hornormen ligger halvt nedgrävd och syns ej, förrän man nästan trampar på honom. Så ha djuren här till skydd mot fiender fått landskapets egna färger. De ha fått, vad man kallar en skyddande förklädnad, alldeles som våra harar och ripor, vilkas dräkt ju växlar färg alltefter årstiderna. I öknen behövs en dylik förklädnad så mycket mer, som där ej finns vare sig skogssnår eller gräs att gömma sig i. Även på insekterna har öknen satt sin prägel. Om vi ute i öknen ha ögonen fästa på marken, kunna vi få se något smått, smått, som sätter i väg med en ilande fart. Man kan knappt urskilja mer, än att det är någonting, som kilar undan. Det är omöjligt att se, vad det är, ty föremålet har fullkomligt samma färg som marken. Skyndar man efter för att ÖRNENS SMÅDJUR. =441 En av öknens små snabblöpare. =466 1 MARDINS VÅLD. I MARDINS VÅLD. =467 sände dem längre uppåt Nilen till Fascboda. I själva verket var detta dock detsamma som en dödsdom, ty i det osunda Fascboda dog folk som flugor av febersjukdomar. Redan på vägen dit hände en stor olycka. Gamla Dinah, som redan i Omdurman känt sig klen, blev plötsligt vanmäktig och föll av kamelen. Först mot kvällen återfioki hon sansen och tog då under många tårar avsked av sin, kära lilla Nell. En stund därefter drog hon sitt sista andetag. På resans sjätte vecka anlände karavanen med Gebhr, som ledare till Faschoda. Idris hade blivit sjuk i Om durman och måst lämnas kvar där. Men Faschoda hade tre dagar förut härjats av eldsvåda och var nu endast, en ruinhög. Och den sudanes, till vilken barnen skulle överlämnas, var ute på slavjakt i bergstrakterna sydost om, Nilen. Det gällde för Gebhr och Kamis att söka reda på honom,, ty de voro angelägna om att snart få ut den väntade lönen för sitt barnarov. Således måste Stas och Nell ut på nya irrfärder. Kamelerna kunde nu ej användas längre utan ersattes av hästar, på vilka araberna samt Stas och Nell, skulle rida. Men två negerslavar, ynglingen Kali och den lilla flickan Mea, som Gebhr förde med sig, fingo vandra till fots. Tält och livsförnödenheter lastades på en åsna. Den stackars Kali blev jämt och ständigt misshandlad av sin elaka herre. På natten trädde Kamis in hans fötter i en brädlapp med två hål, för att han ej skulle rymma. Om dagen leddes han med ett rep bredvid Kamis häst. Nell grät strömmar av tårar över stackars Kali, och Stas ingrep ofta med stor bestämdhet till hans förmån, men detta retade blott den råe Gebhr ännu mer. Det var en kvav eftermiddag, och karavanens väg hade gått genom trakter, som voro uppfyllda av klippor och törnsnår. Solen sjönk i väster, och Gebhr spejade efter en lämplig klyfta till lägerplats över natten. Sabå sprang i förväg och skällde med full hals på aporna. Hans grova skall gav eko vitt och brett. Men plötsligt tystnade han och kom tillbaka i galopp, med slokande svans och håret på ända. Beduinerna förstodo genast, att han blivit skrämd. Förklaringen kom mycket snart. När de gjort en krök runt närmaste klippudde, ryckte Afrikanskt lejon. de tillbaka hästarna och blevo stående som fastnaglade vid marken. På en klipphäll, ej hundra steg från dem, låg ett lejon. Så fort det väldiga djuret varsnade ryttare och hästar, reste det sig upp på framtassarna och stirrade på dem med gnistrande ögon. Solens sneda strålar belyste det ofantliga huvudet, den lurviga bringan - i det rödaktiga skenet liknade det en av de sfinxer, som vakta ingången till de fornegyptiska templen. =498 I KONGO. I KONGO. =499 skåra i stammen och binder sin kalebass nedanför. Där får den hänga i flera timmar, tills den blir fylld av den droppande palmsaften. En svensk, som tillbragt flera år i Kongo, berättar, hur stor respekt negerkvinnorna i somliga byar skaffat sig hos sina lata män. Flera gånger var han vittne till gräl mellan männen och kvinnorna i en negerby. Hustrurna hade nämligen kommit överens om att ej ge sina män någon mat, såvida männen ej delade med sig av vad de förtjänat som bärare. Vanligen gingo kvinnorna segrande ur striden, och då dansade de och skreko av glädje till långt in på natten, under det karlarna skamflata hällo sig inne i sina hyddor. Samfärdseln i Kongo är besvärligast i oktober, då det långa gräset vissnat och hela landskapet därigenom fått ett lt, förtorkat utseende. Endast med stor möda kan man arbeta sig fram genom det hoptovade, snärjande gräset, som böjer sig mot marken av sin egen tyngd. Men då gripa infödingarna in och sätta eld på alltsammans. En gräseld i dessa trakter är en hemskt storslagen syn. Redan på långt avstånd märker man, att elden nalkas. Det knastrar i de tjocka grässtråna, tills de springa sönder med ett ljud liksom av en avlägsen gevärssalva. Väldiga rökmoln bolma fram, och mäktiga flammor slå upp mot skyn. Högt uppe i luften sväva hökar och glador, och blixtsnabbt störta de ned på sitt byte, som flyr undan elden. Då och då synes skymten av en skygg antilop, som nyss legat, där lågorna nu härja. Människan står slagen av häpnad och känner sin egen litenhet inför det mäktiga elementet, som ödelägger allt och lämnar efter sig en svart, rykande, bar mark. I synnerhet under natten äro dessa gräseldar storslagna. Fräsande och smattrande slingra de sig uppför kulle efter kulle, alltunder det de kasta en magisk belysning över landskapet, som ligger där i mörker. Men från skogsdungarna höras apornas skorrande, gäckande skrik. De tyckas fröjda sig åt det hemska skådespelet och =532 THOMAS ALVA EDISON. Jo då, när tåget stannar vid första stationen, är där en hel mängd människor på perrongen. »Under vanliga förhållanden», berättade Edison på äldre dagar, >brukade jag sälja två tidningar där. Nu blev jag av med =35 stycken. Då begrep jag, att telegrafen var en fin uppfinning. På vägen till nästa station funderade jag på att höja lösnummerpriset från =5 till =10 centsl, och när jag fick se, hur mycket folk som var samlat där, tvekade jag ej längre. Lika livligt gick det till vid de andra stationerna. När jag kom fram till Port Huron, hade jag så få exemplar kvar, att jag utan tvekan höjde priset till =25 cents. Och ändå blev det nästan slagsmål om restlagret.» De pengar, som Edison fick över, sedan han dragit av kostnaderna för sina tidningsinköp och betalat för mat och husrum hemma, använde han nästan uteslutande på experiment. Med tiden försökte han sig även som boktryckare, och det med sådan framgång, att han kunde utge en egen liten tidning, som han tryckte i sin tågfinka. Tidningen gick så bra, att den fjortonårige redaktören ibland kunde ha ända till =24 dollars' i reri förtjänst på en månad. Men en dag hände sig, att den järnvägsvagn, där unge Edison laborerade, ryckte till så häftigt, att en flaska med fosfor föll ned på golvet och gick i kras. Det tog eld i vagnsbottnen, och det såg rätt farligt ut, då konduktören i samma ögonblick kom in i vagnen. Elden var snart släckt, men konduktören hade aldrig kunnat riktigt med alla de där flaskorna med en del innehåll, som just inte luktade så värst gott. Därför passade han på och gav sin förtrytelse luft. På nästa station satte han helt obarmhärtigt av pojken. Efter »den lille professorn» själv kom hela hans laboratorium utdansande med en väldig fart, och så ångade tåget i väg. Edison samlade ihop sina grejor och for med nästa tåg till Port Huron. Som tidningspojke blev han visserligen tagen till nåder igen, men på hans experiment i tågfinkan var det slut. I THOMAS ALVA EdISON. =533 stället fortsatte han därmed hemma. Den nytta han haft av telegrafen hade emellertid gjort honom mer och mer intresserad för elektriciteten, och snart lyckades han anlägga en egen telegraflinje till en god vän, som också var mycket road av elektriska experiment. Att telegrafera hade Edison fått lära av en telegrafist, men ingen kunde riktigt klargöra för honom, hur det gick till, när den elektriska strömmen överförde telegraftecknen från avsändnings- till mottagningsstationen. Den enklaste förklaringen fick han av en gammal skotsk linjereparatör, som sade: >Om du hade en hund, som var så lång som vägen mellan Edinburg och London, och drog i hans svans i Edinburg, så skulle han skälla i London.» Men den vetgirige ynglingen var inte riktigt nöjd med den förklaringen heller. För att få ordentligt reda på saken studerade han ivrigt alla böcker om elektriciteten, som han kunde få tag i. Ju mer han läste, dess mer intresserad blev han. Men det intressantaste av allt var ändå telegrafen, tyckte han. Och så beslöt han sig för att bli telegrafist. Som sådan arbetade Edison på flera olika platser i Amerika, ty han trivdes med att se sig om i världen. Men sina studier fortsatte han, så snart han hade en ledig stund. Och allteftersom han studerade, fick han nya ideer, som han experimenterade med. Han hittade på flera värdefulla förbättringar av telegrafen. Hela hans håg stod åt att bli uppfinnare. Men han kände på sig, att om han skulle kunna komma någon väg på den banan, så skulle det vara i New York, de stora möjligheternas stad. Där funnos de vetenskapliga hjälpmedel, som han behövde för sitt arbete. Där fanns det också folk med kapital och folk, som vågade riskera pengar på uppfinningar. Dit for han. Men i den stora världsstaden med dess myllrande människomassor såg det till en början mörkt ut för den unge uppfinnaren. Ingen hade något arbete att ge honom, och till slut fick han nästan svälta. Men när han i tre veckor gått utan arbete, ljusnade det plötsligt för honom. En dag, när han går förbi en av New Yorks största affärslokaler vid Wall street,' är där en =538 THOMAS ALVA BDISON. packade för att få vara med och böra det nya underverket, som talade med människoröst, fast det varken hade strupe eller tunga. Men i tio år höll Edison på med sin fonograf, innan han fick den så bra, som han ville. I början var den ännu som ett litet barn, som inte kan tala rent. Många ljud hoppade den över, och andra uttalade den otydligt. Det svåraste av allt var att få den till att säga s. I veckor, ja månader satt han hos den motspänstiga apparaten och försökte lära den att tala riktigt rent. Men nej - det var omöjligt. Ibland blev han alldeles utom sig, slog näven i bordet och rusade bort. Men efter en stund satt han åter igen framför sin läspande fonograf. Man kan förstå, hur kinkig Edisons uppgift var, när man vet, att det här var fråga om fördjupningar i vaxet på mindre än en tusendels millimeter. Men ett så outtröttligt tålamod som Edisons tog till sist bukt på alla svårigheter. Numera hör man icke så mycket talas om Edisons fonograf. Den har på några få år nästan utträngts av grammofonen, som dock ingenting annat är än en förbättring av fonografen. Denna är och förblir dock den stora uppfinningen bland talmaskiner. Vad grammofonen och fonografen gro för örat, det är kinematografen eller biografen för ögat. Denna apparat, som framställer levande bilder, har också Edison till upphovsman. Här gällde det först och främst att kunna taga fotografier så hastigt, att varje liten förändring hos det föremål, som fotograferades, uppfångades av fotografens kamera. Efter ett långvarigt studium av konsten att fotografera och efter otaliga experiment lyckades Edison konstruera den första filmkameran, en apparat, som av ett rörligt föremål kunde taga ej mindre än 46 fotografier i sekunden. Bilderna uppfångades på långa remsor av genomskinlig celluloid. När de sedan skulle förevisas, återkastades de med hjälp av ett starkt ljus i förstorad skala på en vit duk. Naturligtvis kom Edison snart på den iden att avhjälpa den bristen hos biografen, att den endast kan återge stumma bilder. Man ser de uppträdande i ett skådespel röra på mannen och gestikulera, men vad de säga, får man läsa THOMAS ALVA EDISON. 539 efteråt på en tavla. Skulle man ej kunna förena biografen med fonografen och på det viset få riktigt naturliga teaterföreställningar även på biograferna? Edison har gjort många försök därmed. Men ännu åtminstone har han inte lyckats. Vi komma nu till en uppfinning, som kostade Edison lika mycket arbete som fonografen, nämligen den elektriska glödlampan. Så länge man ännu ej kunde åstadkomma andra elektriska lampor än de stora båglamporna med sina två kolspetsar, som rätt hastigt förbrändes i fria luften, så länge kunde elektriciteten ej ersätta fotogenlamporna i hemmen. Båglamporna med sitt starka, bländande ljus lämpa sig nämligen endast för upplysning av gator och torg eller av mycket stora lokaler. Emellertid hade man börjat experimentera med att leda in fina trådar av metall eller kol i en lufttom glaskolv och bringa dem till glödning medelst en elektrisk ström. Detta var början till den elektriska glödlampan. Men ingen hade lyckats åstadkomma någon praktiskt användbar lampa av detta slag, då Edison tog saken om hand. Det gällde först och främst att få tag i ett ämne, som läte forma sig till riktigt smala men ändå hållbara trådar. Först höll Edison på i över ett åra tid med att pröva trådar av olika metaller, men ingen dugde, ty när strömmen släpptes på i hela sin styrka, smälte metallen. Efter alla dessa misslyckade och tålamodsprövande experiment stod uppfinnarens hopp till kolet. Han tog en bit stark bomullstråd, böjde den i form av en hårnål och inneslöt den i en form av nickel, som han satte in i en het ugn. Där fick den ligga och långsamt förkolna. Efter fem timmar togs nickelformen ut igen, och när den var avsvalnad, plockades tråden försiktigt fram. Den gick genast sönder. Då måste man börja på nytt igen. När Edison och hans medhjälpare Bachelor hållit på i två och ett halvt dygn, lyckades de få en tråd förkolnad, utan att den sedan brast. Men just som man skulle fästa den vid en elektrisk ledningstråd, gick den sönder. Det var på kvällen, och Bachelor var alldeles upp =562 PANAMAKANALEN. PANAMAKANALEN. =563 om att gräva genom ett ökenbälte, som endast obetydligt höjde sig över havets yta. Här måste man däremot på en längd av halvannan mil spränga sig igenom en bergskedja av ansenlig höjd. Stora svårigheter vållade också ett par bergströmmar, vilka vid våldsamma skyfall allt emellanåt svällde ut till förödande flöden. Och alldeles fruktlös blev kampen mot det mördande klimatet. Gula febern och andra farsoter härjade förfärligt i dessa sumpiga kusttrakter, och man stod på den tiden ännu så gott som maktlös mot smittan. Kanske Lesseps dock skulle ha rått på även dessa svårigheter, om han varit samme man som på den tid, då han byggde Suezkanalen. Men nu var han nära 80 år och förmådde icke personligen leda arbetet. Hans namn blev nästan bara en vacker skylt, som bolagets ledare begagnade för att locka folk att sätta in pengar i företaget. Efter blott några år var aktiekapitalet förbrukat. Man tog då upp lån efter lån, men ingenting förslog. Man gav stora summor åt mäktiga finansmän, för att de skulle sätta in andras besparingar i företaget. Man mutade tidningsmän, för att de skulle skriva vackra tidningsartiklar om hur fördelaktigt det var att låna pengar åt Panamabolaget. Man mutade riksdagsmän och ministrar, för att de skulle ge sitt samtycke till att bolaget fick upptaga s. k. obligationslån av den stora allmänheten, fast hela företaget numera stod på mycket osäkra fötter. På det viset fick man ihop över 1,000 miljoner francs l i lånta pengar, men nära =120 miljoner hade man använt på att lura folk in i den stora svindeln. År =1889 voro pengarna slut, och bolaget måste gå i konkurs. Den skandal, som följde, när det verkliga tillståndet blev känt, är kanske den största, som världen någonsin skådat. Den störtade en lång rad av Frankrikes förnämsta finansmän och politiker. Och när Panamaskandalens oväder äntligen dragit förbi, var det omöjligt att inom Frankrike få ihop mer pengar till kanalföretaget. Det blev en annan stormakt, som skulle fullborda det. Ingen stat kunde få så stor nytta av en kanal genom Panamanäset som Nordamerikas Förenta stater. Det var deras ledande statsmän, som återupptogo planerna på kanalen. Själva Panamanäset tillhörde emellertid en annan stat, den sydamerikanska republiken Columbia, och dess regering tycktes inte vidare hågad för att låta Förenta staterna skaffa sig en trafikled här. 'Gott,, tänkte man i Förenta staterna, =då ställer vi till med en revolution, som lösrycker Panamanäset från Columbia.> En revolution i Columbia var ingen svår sak att sätta i gång, ty där brukade det vara en sådan omstörtning nästan vartenda år. Nu lät man de goda panamaborna förstå, att här vankades mycket pengar. Förenta staterna ville nämligen betala hederligt för rätten att draga fram en kanal genom näset. Då var det ju mycket fördelaktigare för inbyggarna på Panamanäset att vara ensamma om den stora summan än att nödgas dela den med hela Columbias befolkning. Så förberedde man då på hösten 1903 efter gammalt beprövat mönster en revolution i provinsen Panama. Columbias regering fick emellertid nya om saken och skickade plötsligt tre kanonbåtar till staden Panamas hamn. Det skedde kantänka av idel omtänksamhet om panamabornas välbefinnande: fartygen skulle tjänstgöra som lasarettsfartyg i anledning ning av att pest utbrutit! I Panama satte man emellertid inte alls något värde på dessa landsfaderliga omsorger, i synnerhet som man inte visste av någon pest. Gladare blev man över att se några krigsfartyg från Förenta staterna uppenbara sig i trakten. De kommo icke för att bekämpa pestfaran! Tack vare deras närvaro kunde revolutionen i Panama för siggå nästan ostörd av krigsfartygen från Columbia. Dessa nöjde sig med att kasta in tre granater i staden, och resul tatet därav blev enligt amerikanska konsulns telegram: >En man dödad». Efter revolutionens utbrott sammanträdde i Panama en folkförsamling. Den förklarade enhälligt, att Panamanäset nu frigjort sig från det egennyttiga Columbia, som alltid lagt hinder i vägen för dess fria utveckling. Nu var tiden kommen för Förenta staterna att taga saken om hand. De skyndade sig att erkänna republiken Pa namas självständighet och inledde omedelbart därpå under